Adam Driver och Scarlett Johansson spelar i Cannes bästa film

Någon som förblir sina trakter trogen är den amerikanske regissören James Gray. Han gräver alltjämt där han står, i olika våldsamma och ljusskygga platser i och omkring New York. Paper Tiger är hans nionde film hittills och i min bok hans allra främsta.

Ett inledande citat av Aiskylos gör tydligt att även den här filmen drar mot grekisk tragedi: ”Må det finnas rikedom utan tårar; nog för den vise mannen, som inte kommer att begära mer.”

På ett sätt kan filmen ses som en uppföljare till den självbiografiska Armageddon Time från 2022, men tematiskt sett är det mer tillbaka till Little Odessa, Grays debut från 1994. Från film till film återkommer platserna och motiven som en hemsökelse hos regissören. New York City, Queens, Brooklyn, Brighton Beach, Ellis Island. Den judiska diasporan på flykt undan de ryska pogromerna. Familjen som både kokong och förbannelse. Mödrar som dör för tidigt. Fäder med brister. Explosiva släktband. Stormiga brödraskap. Barnens outsägliga skräck när de hotas.

Här är året 1986. Miles Teller och Scarlett Johansson spelar Irwin och Hester Pearl, ett anspråkslöst men lyckligt par med två välartade tonårssöner som de hoppas bättre ska kunna leva upp till den amerikanska drömmens ideal. Inspiration och mer därtill finns i farbror Gary, spelad av Adam Driver, som äger det mesta: fina kostymer och bilar, smartness och utstrålning. När han gör entré i filmen med exklusiv hämtmat från innerstan är det en uppvisning i savoir-vivre.

Han kommer också med en affärsidé som ska göra honom och brodern förmögna. Efter att ha fått nys om renoveringen av Gowanus Canal, New Yorks mest förorenade kanal, har han startat en konsultfirma som ska erbjuda teknisk assistans till de företag som får kontrakten för projektet. Medan han själv ska sköta kontakten med den ryska maffian, högt hållen ex-polis som han är, ber han brodern att sköta det vetenskapliga ansvaret. Irwin, mer försiktig till naturen, låter sig övertalas av brodern.

När Irwin, mer och mer upplivad av idén, en sen kväll tar med sig sönerna till floden för att visa upp sitt nya territorium, blir det ett beslut han sent ska ångra. De tre överlever med näppe, men både han och framför allt sönerna får en upplevelse de aldrig kommer glömma. Här är regissören i sitt esse: det är så snyggt, så mörkt, så obehagligt.

När Gary senare försöker övertyga ryssarna om broderns totala brist på onda avsikter, ”he is not street-wise”, kunde ryssarna inte bry sig mindre. Gary måste komma på andra lösningar för att inte äventyra familjens existens.

I hemmet håller Scarlett Johanssons Hester ställningarna samtidigt som en allvarlig åkomma kommer över henne. Givet omständigheterna och kärleken till familjen håller hon ändå skenet uppe.

Det remarkabla i Paper Tiger är inte originaliteten i berättelsen, utan hur väl Gray turnerar dessa beprövade troper och sätter stämningen runt dem, lätt stiliserat och ändå så drabbande. Här finns både värme och girighet. Både närhet och främlingskap. Både hjärta och smärta.

Och ytterst är det en uppvisning hur den amerikanska drömmen uppstår och lever vidare mellan generationer: här hos två unga bröder som märks för livet men som också kommer stötta varandra vad som än händer. Precis som deras pappa och farbror alltid gjort. Trots att det är så mörkt är det så ovanligt vackert.

Johansson gör en ovanlig roll, permanentad och med dragning åt melodramen, medan Miles Teller övertygar med sin fina mildhet. Adam Driver är som vanligt självlysande, kanske sin generations främsta skådespelare, här i hur han kombinerar fara med sårbarhet.

Men det är förstås ändå James Gray som ska ha den största elogen. Om han inte vinner Guldpalmen vore regipriset passande. Det vore också ett fint bevis på att trägen vinner, att det faktiskt kan löna sig – för dem som ännu har möjligheten – att fortsätta gräva där man står.

Paper Tiger får svensk premiär under hösten 2026.