Se här–olja! Cristina Fernández de Kirchner, Argentinas president, förklarar att landet ska nationalisera YPF, ett oljebolag kontrollerat av spanska Repsol.

INT_argentina

I nationens intresse

Nationaliseringen av oljejätten YPF retar gallfeber på EU men väcker Argentinarnas stolthet.

Roberto Baratta från planeringsministeriet presenterade sig i porttelefonen och frågade efter en representant för ägarna.

I den luftiga, tysta foajén lämnade han över presidentens dekret om expropriation till YPF:s juridiske chef Mauro Dacomo. Sedan läste han upp en lista på tjugo chefer som måste lämna byggnaden inom en kvart.

Klockan var några minuter före 13 måndagen den 16 april. Jublet var öronbedövande i Kvinnornas salong i presidentpalatset Casa Rosada.

Lojala guvernörer, företagare och fackliga ledare i dräkt eller kostym stod upp i stolsraderna och klappade rytmiskt. President Cristina Fernández de Kirchner hade ännu inte sagt ett ord. Hon tog plats i mitten på podiet och satte upp en stopphand som omedelbart tystade alla.

»Om republiken Argentinas bränslesuveränitet«, sa en osynlig högtalarröst. Jublet steg igen. De som satt till höger i salen kunde se YPF:s skyskrapa genom fönstret bakom Cristina Kirchner. Efter en timme, medan hon fortfarande talade, var vaktpersonalen utbytt och servrarna blockerade.

YPF:s produktion har sjunkit stadigt medan efterfrågan ökat. Företaget anklagas för att ha delat ut vinst i stället för att återinvestera.

Genom expropriationen av det spanska företaget Repsols 51 procent av aktierna ska produktionen öka. Ingen vet förstås om det funkar.

I fjol importerades bränsle för första gången på tjugo år, för 9,4 miljarder dollar. Det bidrog till att handelsöverskottet minskade rejält.

Sedan landet ställde in betalningarna av utlandsskulden år 2001 är det svårt att låna. Därför måste Argentina gå plus.

Det har mullrats om hur mycket Argentina ska få ångra sitt tilltag.

Ingen skulle längre våga investera i landet.

Men en tillväxt i fjol på nio procent fortsätter locka kapital. De krisdrabbade europeiska länderna har knappast råd att säga upp bekantskapen.

På sistone har Spaniens industriminister José Manuel Soria mildrat tonen.

»Den strategiska relationen mellan länderna går utöver oenigheter mellan regeringarna«, säger han till Mercopress.

Flera multinationella företag påstås redan förhandla med YPF om att investera i Vaca Muerta i Patagonien. Där finns världens tredje största reserv av oljeskiffer. Så kallade okonventionella bränslen anses ha stor potential.

Det finns bara en hake: 25 miljarder dollar, som enligt YPF behövs för att sätta i gång utvinningen.

– Jag ser ingen poäng med att Argentina sluter avtal med multinationella företag. Först måste vi analysera vad vi kan göra med det kapital vi har tillgång till, säger Enrique Martinez, tills nyligen ordförande för Nationella institutet för industriell teknologi.

Han snörvlar i luren. Alla snörvlar. Det är höst och kallt, husen oisolerade och uppvärmda med el- eller gaskaminer.

Argentinarna är vana att slösa energi. Efter pesokraschen infördes subventioner för att stimulera i gång ekonomin. I år sänks de, kostnaderna på över fyra procent av BNP har blivit ohållbara. Repsol hävdar att den fladdriga energipolitiken är den verkliga orsaken till den minskade produktionen.

Enrique Martinez vill bredda debatten om YPF. Han vill se företaget bli en motor för forskning.

– Om staten bara fortsätter driva företaget så byter man hundens skinn, men hunden är densamma. Det avgörande för en dynamisk utveckling är att någon efterfrågar konkret kunskap. I Europa och USA har denna någon varit staten.

Han berättar om när han skulle låna ett labb hos YPF:s avdelning för forskning och utveckling år 1994.

Byggnaden var övergiven. På golven låg krossat glas. Foajén var tömd förutom en byst av Enrique Mosconi.

Mosconi var YPF:s förste generaldirektör när det startades 1922. Han tog bestämd ställning mot att släppa in privat kapital:

»Att ge upp vår olja är som att ge upp vår fana.«

Det där brydde sig ingen om under tokliberaliseringen på 1990-talet.

Då såldes landet ut för att få bukt med hyperinflationen.

För argentinarna svider det än att allt omkring dem ägs av utlänningar. Köksgasen, vägar och järnvägar, stora landområden.

De inte bara valde Carlos Menem, presidenten som sålde alltihop. De valde om honom.

Att återta Argentinas största företag blir en nationalistisk förlösning. På Facebook och Twitter har många bytt sina ansikten mot YPF-loggan. Mellan sex och åtta av tio är för expropriationen, enligt olika undersökningar.

En av dem är expresidenten Carlos Menem, som nu är senator.

– Tiderna har förändrats, konstaterar han.

63 av de 72 senatorerna röstade för, fler än som normalt stödjer presidentens politik.

Maria Eugenia Estenssoro lade ner sin röst, trots att hon kämpat för ett statligt YPF sedan privatiseringen 1992.

I sitt tal inför voteringen pekade hon på en rad tecken på korruption i statens hantering av företaget. Hon påminde om att produktionen går ner i alla energiföretag, vilket tyder på politiska orsaker.

– Hittills har ingen presenterat vare sig någon energiplan för landet, eller någon strategisk plan för det nya bolaget. Ändå kräver man att vi röstar, med stängda böcker och förbundna ögon.

– Förnuftet säger åt mig att rösta emot. Men mitt hjärta säger något annat. Och jag vill påminna om att vi alla är patrioter, oavsett hur vi röstar.

Att inte stödja expropriationen har blivit något som måste ursäktas, även inom oppositionen. I den regeringstrogna pressen jämställs det närmast med landsförräderi.

Där beskrivs övertagandet som ett steg i »modellen«. Den inleddes av presidentens avlidne man Néstor Kirchner år 2003, och innefattar allt ifrån barnbidrag via kontroll av matpriser till importhinder, alltid med en nationalistisk ton.

Förra fredagen samlades runt hundra tusen personer på en fotbollsstadion i Buenos Aires för att fira nioårsdagen av parets maktinnehav. Gästerna var desamma som i presidentpalatset, plus fotfolk från stödpartier och organisationer.

Runt arenan stod hundratals chartrade bussar dubbelparkerade.

Vem hade trott, sa Cristina Kirchner om och om igen medan hon räknade upp »modellens« framgångar.

När hon kom till övertagandet av YPF misslyckades hon för första gången med att överrösta jublet.

Liliana Salomon bär en t-shirt med texten »Jag såg Cristina återta YPF«. Hon och kollegerna från provinsen Tucumans journalistförbund hoppade på en buss klockan 17 på torsdagen och kom fram ett dygn senare. Efter några timmar är det dags att resa hem.

– Jag är stolt över att Argentina återigen blir ett land som tar vara på sin egen rikedom. YPF är vårt, vi bara tar tillbaka det. Och vi ska ha mer.

Prenumerera på Fokus!

41 nummer av Fokus för bara 1095 kronor!

2 comments

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*