Varför måste mys betyda socker?

Historiskt åt allmogen inga andra sötsaker än frukt och bär, samt en vörtlimpa till jul. De små mängder honung och den säd man kunde avvara för att mälta gick nästan helt åt till att brygga öl, mjöd och mölska – och då omvandlas sockret till alkohol. Men sedan det billiga betsockret slog igenom på 1800-talet sockrar vi nästan allt. Fastän man vet att det leder till övervikt, diabetes, rubbad tarmflora och ett antal andra sjukdomar. Trots att till exempel Livsmedelsverket och American heart association ger rådet att barn under två år inte ska äta socker alls, och övriga ska minimera det, är det få saker som gör folk så irriterade som att man vill undanhålla sitt barn det söta. Vi som försöker driver en Davids kamp mot Goliat – eller värre, en kamp mot tre brutala jättar: kulturmönster, biologiskt sug och ekonomiska intressen.

På 175 år har det bildats så starka kulturella mönster att det tycks vara omöjligt att skapa mysig stämning utan socker. Mormödrar ska bjuda på nybakta bullar, utflykter kräver varm choklad och våfflor med sylt, barn tröstas med kaka, julen tarvar pepparkakor och sliskeblask (saftglögg), soliga sommardagar glass och saft. Ingen födelsedag utan tårta, ingen helg utan lördagsgodis och ingen påsk eller halloween utan bärkassar med smågodis. I bilderböckerna bakas det tårtor och sockerkakor och dricks saft på varenda sida. Psykologiskt är vi alla förstörda, vi måste ge våra barn socker för att vi ska kunna uppleva att det är fest eller mys. (Vi vuxna använder alkohol på liknande sätt; det är ingen slump att det inom frikyrkokretsar i stället pågår en orgie i kafferep – men alkoholanvändandet är strängare kulturellt reglerat.)

Så har vi det biologiska. Redan nyfödda föredrar söta drycker. Människan är danad under svält, och våra gener skriker efter största möjliga kalorimängd.

Den tredje kraften är den kommersiella. På 1300-talet var socker dyrare än saffran, vid riksråd Birger Persons begravning fylldes en silverdosa, ur vilka häpna gäster fick smaka en nypa. Vid första världskriget hade socker blivit så billigt att det lagstiftades om att sirap måste ingå i alla limpor för att dryga ut mjölet. För industrin är socker den optimala kombinationen: både ett beroendeframkallande medel och ett billigt bulkämne. I dag finns det i bröd, ketchup, senap, majonnäs, dressing, ättiksgurka, lingon, rödbetor, leverpastej, blodpudding, sill och tacokrydda. Och inte sjutton förbättrar det smaken – pröva en tysk leverpastej, polsk ättiksgurka eller fransk majonnäs så förstår du vad jag menar. Cyniska tillverkare tvekar inte att utforma sötade produkter riktade till barn.

Varför är det då så provocerande att försöka hindra sitt barn att äta socker? Vänner stönar över föräldrar som slåss mot ketchupen på förskolan. Äldre släktingar finner det fanatiskt att barnet inte får ta en kaka – av varje sort. Arga krönikörer skriver anklagande om översittarföräldrar, familjen Bra eller anala duktighetsfascister. Ofta framförs att vi själva minsann växte upp på blandsaft, O’boy och sirapslimpa och inte tog vi någon skada. Ett argument som helt bortser från vetenskaplig evidens och biter dåligt på alla dem i vår generation som lider av diabetes, övervikt och andra sockerrelaterade sjukdomar.

Varför ska våra barn också behöva drabbas? Kan vi inte minimera detta skadliga ämne i deras liv, vilket med dagens överanvändning inte ens förhöjer utan försämrar gastronomin? Att man inte klarar av att vinna striden mot de tre jättarna förstår jag, jag dömer ingen som ger sitt barn snask – men vi som försöker kämpa kan väl åtminstone slippa bli hånade.