Refuseds »The shape of Punk to Come« dundrar ur högtalarna, rökmaskinens dis minner om hur det var att gå ut på nittonhundratalet och det är huggsexa om stolarna på det utsålda Wrestlingpalatset i Malmö. Jag kan knappt tro att det är på riktigt, platser ringside, ett mästerskapsbälte i en låst portfölj, en lokal finalgala i den finaste av alla fantasisporter.

För ett kvartssekel sedan, när mina föräldrar var alldeles nyskilda, var wrestling på tv något pappa och jag unnade oss tillsammans. För min ledsne och rådville pappa var det en eskapistisk distraktion, men för mig var det okomplicerat den bästa underhållningen världen någonsin skådat, fejden mellan King Kong Bundy och André the Giant lika episk som antikens sagor. Jag har aldrig gillat våld men pappa förklarade att det inte var på riktigt och på något sätt förstod jag det och fascinerades.

Hos Svensk Wrestling Syd står jag upp med knutna nävar och skriker rakt ut när den veke finlandssvensken Valentine viker sig för Malmös stolthet Killer Karlsson. Jag är den enda i hela salongen som håller på finnen och dramaturgin är inte på vår sida. Malmösonen måste ta sig till final så spänningen handlar om annat, om brottarfigurernas personligheter, den enskilda matchens form, den hisnande akrobatiken. »Wrestling är på riktigt. Livet är på låtsas« står det lite varstans, en kärnfull sammanfattning av publikens överenskommelse att konsekvent bete oss som om allt skedde på blodigaste allvar. Njutningen av att tro är absolut. Det tar mig emot att ens skriva här att fiktion självklart pågår.

På åttiotalet, före realityunderhållningen, var publikens smak för dansen mellan det koreograferade och det improviserade, mellan alla nivåer av »fejk« och »äkta«, inte lika raffinerad som den är i dag. Sedan dess har hela samhället blivit mer som en wrestlingmatch i tv: tydliga karaktärer dansar sig igenom förutsägbara berättelser. Det inte associationen till klassiska Wrestlemania-stunder som får mig att rysa av déjà vu under matcherna. Det är för att wrestling påminner så mycket om bevakningen av partiledar­turerna hos socialdemokraterna.

Den verkliga processen kring att välja vinnare är i båda sammanhangen dold för publiken, men vi enas om att låtsas att uppvisningarna kan avslöja faktiska vinnare och moraliska, vem som är den onde, den gode, den fule. Vi känner passionerat för och emot de stridande, som framstår som fiender, trots att de på ett högre plan alla arbetar mot samma mål i samma organisation. På Wrestlingpalatset vinner den kaxige Valentine aldrig mitt hjärta, så landsman han är, men jag känner en omedelbar och instinktiv kärlek till den tatuerade tvillingmaskinen Doppelgangsters, med sina sorgsna ögon och välansade skägg, och till den otursföljde trickster-brottaren Clownen Eddie Vega. Vad vet jag om dem egentligen? Inget. Vilket är precis lika mycket som jag vet om Stefan Löfven, om Håkan Juholt.

Ändå har fiktionen verkliga element. Berättelsen gestaltas genom exakt kontroll av det simulerade våldet. Under finalmatchen bokstavligen flyger Killer Karlsson ut ur ringen och landar på sin lumpne motkämpe, uslingen Anderson, i första stolsraden i publiken. Det ser livsfarligt ut, vi har gåshud, skriker, det är en uppvisning i total kontroll som lyfter aftonen till en av mina största live-upplevelser någonsin. Ute i verkligheten har inget hänt men gud vad spännande det var medan det pågick. Matchen slutar oavgjort. Portföljen med mästerskapsbältet bevakas tills vidare av det verkställande utskottet på Svensk Wrestling Syd.

I årtusendets bästa high school-komedi, »Easy A«, som jag det senaste året har sett ungefär varannan månad, finns en scen jag aldrig riktigt gillade. Huvudpersonen Olive har blivit horstämplad i skolan. Kamraterna tror att hon faktiskt prostituerat sig. Egentligen har hon bara ljugit lite grann om sina erfarenheter, en lögn som fått egna vingar. Men lögn är väl också fel? Är hon alltså själv ansvarig för mobbningen? Desperat söker hon moralisk vägledning i en kyrka.

»Låt oss anta att det finns ett helvete,« inleder Olive.

»Åh, det gör det,« svarar pastorn. »Den kristna kyrkan erkänner helvetets existens.«

»Okej, så vi« – Olive lyfter fingararna i citationstecken – »säger att helvetet finns.«

»Det finns. Bara så det blir klart,« avbryter han henne. »Det finns där, rakt under våra fötter, rakt ovanför Orienten.«

Den lilla dialogsnutten gjorde mig djupt obekväm. Jag misstänkte att skämtet var för billigt, att bilden av helvetet inne i jordskorpan är otänkbart tillskruvad, så långt från vad folk kan tro att nidbilden bara blir dum. Det var för ett år sedan. I dag tycker jag scenen är en genialisk illustration av konflikten mellan två vanliga men oförenliga positioner: den där kyrkan är en källa för tröst och en upprätthållare av det kulturella minnet – och den där församlingslivet på ett mycket verkligt plan är ett själens äktenskap med Kristus.

Jag tillhör själv den första gruppen, låt oss kalla den kyrkoromantikerna. Jag skulle i och för sig aldrig kräva, som många gör, en kyrklig äktenskapsceremoni med »mindre Gud«, men det är inte för att jag tror, utan för att jag trivs i kyrkorummet och med de traditionella ritualer. Språket och musiken. Att släkten följa släktens gång. Lite slappt har jag misstänkt att folk förr i tiden kanske inte heller var så himla religiösa. Det verkade för mig, precis som för Olive, obegripligt att människor annat än undantagsvis skulle kunna tro på något så osannolikt som till exempel helvetet.

Mina arroganta fördomar hade den intressanta bieffekten att de gjorde mig blind och döv för alla bevis om motsatsen. Inte den Helige Andes verkan på jorden, det är jag blind för än, men bevis för trons existens. Jag var alltså själv ett slags fundamentalist. När jag i dag ser om »Easy A« är det efter ett års arbete på en bok om Carola Häggkvist, som är bibeltroende och därmed ett annat slags fundamentalist. Dock med en långt större tolerans mot oliktänkare än jag, som inte riktigt trodde att människor som hon existerade.

Åh, det gör de, svarar pastorn. I hundra­tusental bara i Sverige. Och det är inte bara de bibeltrogna kristna jag nu har fått syn på; i Dagens Nyheter i måndags läste jag att Värmlandspolisen tagit hjälp av en sierska. Jag är tacksam över läxan de representerar. Tidigare trodde jag ur djupet av mitt hjärta att den vetenskapliga världsbilden lyser med sitt eget självklara ljus, att alla människor som kommer i kontakt med dess uppenbarade sanning automatiskt kommer att dela min tro. Min totala respektlöshet mot andras erfarenheter gjorde mig oresonlig som samtalspartner.

Jag tycker fortfarande att de rent faktiskt har fel, sierskorna och alla som väntar på Armageddon. Men jag har också insett att »är ni dumma i huvudet« är ett dåligt motargument. Deras världsåskådning fungerar, i betydelsen att den fyller faktiska behov. Min egen, hur överlägsen jag än anser att den är i sanningshalt, är rätt usel på etiska riktlinjer och på att hjälpa den ensamma människan finna en plats i en samhällelig gemenskap.

Finlandssvenskarnas Riksförbund i Sverige bjuder in till kulturafton på Finlandsinstitutet i Stockholm och stora salen svämmar över av folk. Överallt ekar min dialekt av svenska språket i hundratals lika osvenska variationer: österbottniskt plattlandskap, västnyländska skärgårdsböljor, helsingforsiskans trafikliknande stopp-start-rytm.

Jag talar förstås svenska hela dagarna i Sverige, men den låter inte som här. För att göra mig förstådd och för att smälta in har jag tvingats ersätta hundratals vardagliga ord med rikssvenska motsvarigheter, byta ut idiom, kraftuttryck och slang, lära mig hur ni gullar med bäbisar och hundar, vant mig vid ert alldeles för intima sätt att ständigt tilltala mig med mitt förnamn.

Att kalla en finlandssvensk svensk är lika bisarrt som att kalla en brasilianare portugis. Språket må vara det samma men kulturen är det inte. Vi säger: Kom hit, får jag den där, nu går vi, stäng fönstret. Ni säger: Kan du, skulle jag kunna, borde vi kanske, jag fryser. Efter tolv år i Sverige uppfattas jag fortfarande ofta som osmidig och hård. Men det där hårda, det känns mjukt för mig. I mitt hemland är tydlighet en form av artighet. Det är detta som kallas kulturskillnad och som är så svårt att konkretisera i offentliga samtal om integration och assimilering.

Svenskan är ett av de stora invandrarspråken i Sverige. Var fjortonde svensk lär vara sverigefinländare i första, andra eller tredje generation, och en del av dem (oklart hur många) talade svenska redan i Finland. På Finlandsinstitutet diskuteras en antologi jag medverkat i, »Så bra svenska du talar«, om den finlandssvenska erfarenheten i Sverige. Publiken skrattar igenkännande åt att bli erbjuden – eller tvingad till – undervisning i svenska för invandrare när man aldrig behärskat något annat språk än det nya hemlandets. Vi är så lättintegrerade att ingen vet att vi finns. Samtidigt låter vi ständigt främmande. Vi har inte ett namn. »Sverigefinlandssvensk« låter så krystat.

Jag växte upp i ett tvåspråkigt hem. Det finska Savolax och det förlorade Karelen avspeglas i mina vanor, min humor och min smak. Min älskade pappa, min stora och bullriga familj, många av mina viktigaste vänskapsrelationer har utspelat sig på finska. Min mamma och hennes – min! – släkt, mina skolkamrater och fritidsintressen, allt det älskade jag på svenska. Att jag tillhörde två kulturer och äger två språk har inte underminerat min nationella identitet som finländare det minsta. Min finlandssvenska bakgrund må ha inkluderat detaljer som också är bekanta i Sverige: Lucia, majstänger och snaps­visor. Men det blev tydligt när jag kom hit att det där bara är dekorationer. Tyskarna är inte heller svenskar bara för att de äter pepparkakor och gillar glögg.

Min tvåspråkiga finska bakgrund fungerar som en sinnebild för hur lyckad integration på lång sikt kan se ut. Den tillåter individer både majoritetskulturen och minoritetens, en passionerad kärlek till fler än ett språk, och en nationell identitet baserad på delade värderingar och kommunikationsmönster samt en stark investering i gemensamma mål. Jag känner också många svenskar som lever precis så med arabiska, kurdiska eller finska som sin andra själahalva. Men här i Sverige har jag inte nått dithän. Som många invandrade finlandssvenskar bär jag Sverige som en ytterrock att hänga av i tullen eller i Finlandsinstitutets garderob. Jag iakttar i smyg de äldre, de som har valt att bo kvar. Bestämmer mig för att göra som de och bygga en tredje kammare i mitt hjärta.

En gammal filippinsk kvinna lyser upp i en kåkstad utanför Manila, alldeles bokstavligen, av lycka inifrån och solljus från taket där hon precis har fått en vattenflaska installerad i ett hål i den korrugerade plåten. Den distribuerar ljuset utifrån in i hennes kyffe som hittills vilat i mörker. Petflaskan är den brasilianske mekanikern Alfredo Mosers snilleblixt som nu tack vare välgörenhetsorganisationer och denna välproducerade filippinska reklamfilm på nätet förändrar liv i hela världen.

Samtidigt i Sichuan-provinsen flyttar en jordbrukarfamilj in i prototypen av The 1K House, en miljömässigt hållbar och relativt jordbävningssäker hustyp som inte kostar mer än tusen dollar att bygga till behövande. Initiativtagaren vid MIT i USA jämför projektet med hundradollars-laptopen, som togs fram för att ge världens fattiga tillgång till internet. Två miljoner bärbara datorer senare börjar den utopistiska frasen »en laptop åt varje barn« att kännas som ett rimligt mål.

Den här sortens projekt kritiseras ofta med argument som också gärna tillämpas mot välgörenhet och bistånd generellt. De beskrivs som plåster på brutna ben, ett sätt för oss i norr att dämpa dåliga samveten. Många menar att det är skenheligt med bistånd när vi med andra handen upprätthåller handels­barriärer, en kränkning att ge en människa en plastflaska med solljus i stället för ett värdigt liv. Att privat välgörenhet kan göra regeringar både hos oss och i mottagar­länderna mindre villiga att ta itu med strukturella orättvisor.

Och visst är det så att en tidigare investering ger större effekt. Mödravård är billigare än fängelser, att redan ha lyft en familj ur fattigdom bättre än att dela ut ett matpaket till dem om dagen. Men vad ska man göra under tiden? Jag tänker ofta på en intervju med en hjälparbetare i det ständigt översvämningsdrabbade Bangladesh. Fattigdomen och klimat­förändringarna måste bekämpas, sa hon, bebyggelse flyttas från vissa områden. Bistånd och internationellt samarbete måste prioritera de övergripande målen. Men under tiden dör många av banala orsaker, som att de inte kan läsa myndighetsinformationen – eller simma.

Det vore ogint att förvägra människor kortsiktiga men livsförändrande verktyg. Vi slutar ju inte heller dela ut salt-socker­lösning på Afrikas horn bara för att det antagligen, dollar för dollar, skulle rädda fler liv att investera pengarna i infrastrukturförändringar. Det är slående att samma utilitaristiska kritik sällan riktas mot insatser som ska rädda våra egna ungar. I USA erbjuder folkrörelsen It Gets Better vittnesmål från en lyckligare framtid till mobbade och ofta självmordsbenägna hbt-tonåringar. Självklart måste hatbrotten och den psykiska terrorn i skolorna få ett slut, och en videohälsning från vuxenvärlden är inte mycket till insats när det också i dag står en trettonåring nånstans med snaran om halsen. Men det är bättre än ingenting, och därmed det minsta vi kan erbjuda våra medmänniskor.

I programmeringsvärlden beskrivs lösningsmodeller som dessa inte föraktfullt som plåster. Där talar man, med en pragmatisk axelryckning, om fulhack. Fulhack löser inte underliggande problem och är sällan eleganta, men förmildrar eller kompenserar för det som var fel tänkt från början. En solljuslampa upp­väger inte generationer av dålig planering. Många samhällssystem måste rivas upp och programmeras om från grunden. Men under tiden köper ett inspirerande fulhack tid och frigör resurser att ta itu med det egentliga arbetet. Ibland kostar det inte mer än en tomflaska att erbjuda det mest avgörande: hopp.

År 2008 var vi 48 timmar ifrån en situation då pengarna hade börjat ta slut i bankomaterna, läser jag i Guardian på nätet. Situationen i dag hotar bli mycket värre.

Jag stannar liksom upp över frukostflingorna, känner lösa tanketrådar lödas ihop, nickar. Inte för att jag är expert på EU, finansmarknaden eller på de nordiska lokalekonomiernas relation till världens. Men jag har förmånen att på jobbet med viss regelbundenhet träffa sådana experter och jag brukar försöka fråga dem vad som händer, vad vi egentligen har att vänta de närmaste åren. De är på det stora hela överens med varandra och med Guardian-skribenten som denna morgon fått mig att reflektera över vad de faktiskt alla säger. Grader i helvetet diskuteras och när det gäller möjliga åtgärder går meningarna isär, men läget i världen är entydigt katastrofalt och det lär bli värre innan det blir bättre.

Vad detta konkret kan innebära säger ingen högt och det är nog därför jag reagerar så starkt på den mentala bilden av bankomater som blinkar rött. Ekonomi­delsord som »sämre« och »värre« och »nedåt« är omskrivningar för hotet av massarbetslöshet, ett försvagat skyddsnät, stigande matpriser och den häxbrygd av rädsla och ökad segregation som brukar bli följden när de fattiga blir fler och alltmer desperata ju svagare framtidsutsikterna ter sig. Jag var bara tolv år gammal i Finland år 1991 och min familj var relativt sett inte hårt drabbad, men jag minns mycket väl vad en 18,9 procents arbetslöshet gjorde med samhället – framför allt med medelklassen som under boomåren trott sig vara evigt förskonad från pengaproblem.

Det var en svår insikt att social mobilitet inte bara går i en riktning, att den hägrande teppanyaki-hällen på köksön vid horisonten på några veckor kan bytas ut mot ett tårögt kupongklippande i en möglande betonglänga. Det hände då och det kan hända oss igen, och när den dagen kommer faller vi som är småföretagare eller tillhör det växande prekariatet (jobbar på korta kontrakt) antagligen utanför många av de skyddsnät som för tjugo år sedan bromsade fallet och som man som nordbo på något sätt alltid tar för givet.

Jag som har goda inkomster i dag har åtminstone den teoretiska möjligheten att väva en egen fallskärm av ett eller annat slag, även om jag ärligt talat inte vet hur jag ska börja. I den mån vi i medelklassen har ekonomiska rådgivare tenderar de ju att vara anställda av bankerna, och det förtroendet kan vi i dagsläget nog beskriva som förbrukat. Jag har, inser jag denna morgon, inte fullständig koll på vad som händer med mig om mina uppdrag plötsligt torkar ihop.

Men jag vet att jag, liksom de flesta av mina anhöriga och vänner, jobbar med saker som i ett kortsiktigt perspektiv är helt onödiga för samhället: filmkritik, typografi, serie­romaner, humanistisk forskning, tygpåsar med roliga tryck och appar som varnar för lapplisor. Om du bara gör en sak den här veckan, vill jag ropa åt mina grannar, kolla vad du realistiskt kan få för bidrag om du plötsligt inte kan försörja dig, vad du har för skulder, vad du skulle kunna rädda. Svaret kan vara en kalldusch och det vore oansvarigt att inte planera därefter.

Underligt nog blir jag inte panikslagen utan snarare upprymd vid tanken. Vi i väst, i norr, har levt över våra tillgångar på så många plan så länge. En tvingande kris kan kanske få oss att rikta vår energi, vår kreativitet, till att balansera en välfungerande ekonomi med långsiktig hållbarhet och social rättvisa. Hur bidrar jag? Vad förväntar jag mig i gengäld? Vi kan fixa det, om arbetet börjar i dag.

Talar vi kvalitet är långfilms­debuterande Lisa Aschans »Apflickorna« överlägset bättre än Tom Hanks andra regiförsök »Det är aldrig för sent, Larry Crowne«. Båda går dock upp på svenska biografer i dag och bygger till min enorma förvåning på liknande världsbilder.

Den redan prisbelönta »Apflickorna« är en av de bästa filmerna jag sett om de kraftfält av makt och begär som allt yngre flickor både muras in av och definierar sig igenom. Manuset av Aschan och Josefine Adolfsson är gripande, störande och upprörande. Först efteråt slås jag av att nästan ingenting händer. Karaktärerna utvecklas och förvandlas, men det sker som i livet: genom små skiftningar och vardagliga besvikelser. Huvudpersonen tränar den bisarra sporten voltige (showgymnastik på hästrygg) men Aschan undanber sig actionsekvenser eller tjejdrömskt metafysiska möten mellan människor och djur. Det är de mänskliga flockarnas hierarkier som porträtteras, blick för blick.

I sin egen genre är »Det är aldrig för sent, Larry Crowne« nog välspelad och kompetent genomförd. Hanks gör själv titelrollen som en medelålders, frånskild, arbetslös, lågutbildad man med ett all­deles för dyrt lån på en alldeles för stor villa. Han byter ut sin monsterbil mot en scooter och börjar om på öppna universitetet, där han studerar det kapitalistiska systemets grunder och går en vältalighetskurs hos en lätt försupen Julia Roberts. På scooter­parkeringen träffar Larry en flock hipsterkids med fötterna på jorden och hjärtat på rätta stället. De stylar om Larry, som genom sitt nyfunna jag också inspirerar sin skolfröken till befrielse.

Jag vet att det låter som att jag avslöjar handlingen men det är svårt att låta bli i en film vars avslutningsbild är tryckt på affischen. Det intressanta med »Larry Crowne« är i stället att dess fullständigt förutsägbara handling döljer med Hollywood-mått nästan revolutionära värderingar. Hanks skrev sitt manus med Nia Vardalos (»Mitt stora feta grekiska bröllop«). En strukturell analys vore för mycket att begära, men även om de målar fluff har de åtminstone oron för finanskrisen, klimatet och ett politiskt splittrat USA med sig någonstans i paletten.

Protagonisterna vaknar upp i mitten av livet fullständigt styrda av konsumtionssamhällets krav. Väckarklockan må vara ekonomisk men insikten är både universell och personlig: att det inte bara är Julia och Tom utan alla vi i västerlandet som mår dåligt. Det är ett bra ämne för en romantisk komedi eftersom igenkänningsfaktorn är så hög, och för en gångs skull är det inte ens kärleken som är svaret. Larry Crowne blir förlöst genom att informera sig om sin värld och leta efter lyckan i kollektiva nu i stället för i egna hypotetiska framgångar.

»Larry­ Crowne« innehåller inte en enda gripande scen och är predikande på ett sätt som »Apflickorna«, tack vare sin subjektiva ton och komplexa psykologi, helt undviker. Men de val och grymheter Aschan beskriver kan däremot läsas som början på en bana som lätt slutar med en depression i ett villa­område.

Dessutom präglas bägge filmerna av en självklar närvaro av icke-vita karaktärer. Av att kvinnor i bägge får vara sexuella subjekt samtidigt som de är medvetna om att samhället kan fördöma dem för det. Och att tjejerna man sympatiserar med inte måste vara snälla eller ens goda. Sammanslaget tycker jag budskapet känns hoppfullt. Homo homini lupus, visst: vi människor är vargar mot varandra. Men det är heller aldrig för sent att bygga något tillsammans.

Mitt sommarlov i år är tillägnat lajvrollspelet Just A Little Lovin som går av stapeln utan­för Oslo i juli. Handlingen utspelar sig i delstaten New York på USA:s nationaldag under åren 1982–84. En reklamare arrangerar sin årliga fest för vänner och bekanta från Manhattans bögvärld. I grannhuset festar en grupp tidigare barncancerpatienter, nu unga vuxna ur den första generationen för vilken diagnosen inte var en dödsdom. Nya vänskapsband formas. Sedan drabbas sommarkolonin av aids.

Ett lajv är lättast att föreställa sig som en teaterpjäs utan publik. Varje deltagare upplever handlingen genom den egna rollens upplevelser, tankar och fysiska reaktioner. Det är den egna kroppen som fryser, rodnar, gråter, stelnar, hungrar, njuter, räds. Detta imponerade inte på kritikerna som startade debatt om lajvet på Expressens kultursidor i våras. »Tillåt mig … tvivla på argumentet att det faktum att man delar kropp med sin rollfigur … höjer projektet ovan kitschribban«, skrev Johan Hilton. Liksom sin kollega Philip Teir provocerades han särskilt av spelets hemsida, som illustrerats med bilder från spelfilmer och porträtt på partyprofiler från eran. De målade upp ett slags Angels in America-hotbild, att aids-krisen reduceras till en kittlande lekplats för (underförstått straighta) medelklasseskapister.

Det är sant att hemsidan endast ytligt behandlar homorörelsens födelse och politisering, samtida politiska strömningar från 70-talsfeminismen till Reagan-kampanjen samt de vidriga sociala och mediala stämplingsmeknismerna som drabbade offren i en katastrof vars like vi inte sett i västerländska samhällen i fredstid sedan spanska sjukan. Det är för att detta är spelets kärna, sådant spelarna fördjupar sig i tillsammans inför lajvet. Det kan icke-lajvande kritiker förstås inte veta. En annan viktig pusselbit framgår inte heller: att spelet trots festmiljön under stora delar av sina 72 timmar inte kommer att vara kul. Rörande, intensivt och lärorikt – men jobbigt.

Oron över att tragedier exploateras är alltså felriktad den här gången, men i grunden är den legitim och bränner till där kritiker konfronteras med deltagarkulturens anarkistiska utgångspunkt. Ambitiösa nordiska lajvrollspel för vuxna produceras i dag inte bara inom rollspelsrörelsen utan också för amerikanska samtidskonstinstitutioner, europeiska public service-bolag, svenska skolor. Ändå är den formmässigt en hemsnickrad folkkultur. Kitsch-risken detta självklart innebär kan vår kritikapparat inte hantera.

»[V]em har egentligen rätt att spela sjuk?« frågar Teir retoriskt och antyder därmed ett svar: kvalificerade konstnärer med personlig koppling till tragedin. Man kan dra paralleller till Förintelsen, som ännu för några årtionden sedan endast var ett acceptabelt ämne för konstnärer som själva var barn till överlevare. På den tiden hade Kapo, ett danskt lajv nu i höst om maktdynamik i fångläger, knappast fått offentlig finansiering.

Få av aids-katastrofens offer efterlämnade egna barn. Däremot hade majoriteten av Just A Little Lovin-deltagarna själva varit berörda om de fötts 30 år ti­di­gare. I en perfekt värld hade jag förstås i stället lajvat med värdekonservativa politiker och straighta högstadiekids från bögknackar­orter. Deras tolkning av det tidiga 80-talets homovärld hade garanterat varit kitschigare och mer onyanserad än queeraktivisternas som präglar ensemb­len i dag. Men i ett medium som bygger på em­pati, som gör viktiga insikter nästan omöjliga att värja sig mot, är den viktigaste måttstocken alldeles en annan: betydelsen av och kraften i de människo­öden man skildrar.

Jag har gått i barnpornografibrottstankar några år nu, sedan Alan Moore och hans fru Melinda Gebbie släppte praktverket »Lost Girls«. En serieroman i tre band där huvudpersonerna ur viktorianska flickboksklassiker – Alice från Underlandet, Dorothy från Oz och Wendy Darling från Peter Pan – möts i vuxen ålder år 1913 och återberättar sina tidigare sexuella erfarenheter för varandra. Serien lär ska vara mycket explicit; jag har avsiktligt låtit bli att ta reda på mer än så för att inte förstöra läsupplevelsen.

Jag tror nämligen att det här kan vara fruktansvärt bra. »Lost Girls« utgår från den komplicerade frågan om den senromantiska världens laddade relation till det oskyldiga och oförstörda, barnet som visuell kontrast till det syndiga, skamliga och världsliga. Självklart fanns det pedofiler även under den viktorianska eran. Men det betyder inte att alla som kittlades eller rördes av bildspråket fann barnets figur sexuellt upphetsande. Kraften i bilder som visade barn i laddade situationer eller utklädda i vuxenkläder byggde på att barn då som nu existerar i en värld som innehåller faror och företeelser de inte kan förstå.

Det var ju också ganska nyligen man hade börjat gömma informationen om de sexuella drifternas existens för (medel- och överklassens) barn. För det krävdes plats i hemmen för vuxet privatliv och specifika idéer om oskuldens natur. Att förändringen infördes var sannolikt rätt sunt. Barn har ju sina egna sexuella drifter och att vi socialiserar in dem i en kultur där sådant ska hållas privat tills man är tonåring kan möjligen skydda dem från grooming av vuxna med vidriga baktankar.

Den erotiska »Lost Girls« väver ett nät av referenser inte bara till barnlitteraturen utan också till samtida skandalkonstnärer som Colette, Alfons Mucha och Aubrey Beardsley. Jag föreställer mig tre uppenbara angreppssätt på ämnet. Ett är att använda Oz, Underlandet och Landet Ingenstans som psykologiska landskap där småflickornas egna outvecklade fantasier kan få symbolisk form. Ett andra vore att beskriva allvarliga övergrepp som karaktärerna råkat ut för på grund av kulturen omkring dem – men kanske haft delade känslor inför, som många offer gör. Det tredje vore en frejdig sexuell fantasi där mina egna tidiga kittlingar runt barnkulturens karaktärer översatts till glad konstpornografi – en interaktion mellan mitt vuxna jag och min privata kulturhistoria.

Jag har inga moraliska problem med något av dessa. Att utforska idén om sexualiserad oskuld via tre fiktiva urkaraktärer som tillsammans varit med och tvinnat just den tråden i vår kultur kan möjligen göra läsaren upphetsad, men knappast mindre känslig för nyanserna frågan. Jag önskar jag kunde berätta hur Moore/Gebbie valt att göra, men att gestalta de teman jag ovan har beskrivit, är oavsett konstnärlig kvalitet olagligt i Sverige. Dock bara i serieform, inte i text. Som rättsläget ser ut i dag vågar min seriehandlare inte ta in boken.

Plötsligt blir jag orolig över en serie jag redan har – samme Alan Moores fenomenalt framgångsrika äventyrs­pastisch »League of Extraordinary Gentlemen«. I den hemsöks flickböckernas Pollyanna på internatskolan om nätterna av »helig ande«, en varelse som efter en dramatisk våldtäktsscen avslöjas som Hawley Griffin, den osynlige mannen. Jag läser noga. Kan uppsåtet sägas vara att stimulera läsaren?

Nja. Kanske till skratt. Jag är inte kriminell. Tror jag.

Mangaöversättaren Simon Lundström som dömdes för barnpornografi-innehav hoppas på prövningsrätt i HD. Ta upp fallet!

Det skulle kunna klargöra även min juridiska situation.

Ett inbördeskrig sjuder i ett odefinierat afrikanskt land. En kaffeodlare vägrar evakuera, de flesta andra i området gör en rationell bedömning och flyr för livet. De två fronterna sluter sig kring plantagen. Hotet om våld är akut och tryckande. Sedan visas rebellerna äntligen i bild.

Fienden är en flock beväpnade barn.

En åttaåring rör sig hemtamt med ett automatvapen nästan lika långt som han själv. En pojke som kanske är fjorton är bär en av de minsta ungarna på axlarna. Jag inser att tidningsgsintervjuer, faddergalor och föredrag aldrig har förmått min hjärna att riktigt förstå att detta fruktansvärda faktiskt finns. Två sekunder av Claire Denis film »White Material« från 2009 gör barnsoldaterna begripliga.

Jag hade på något sätt föreställt mig dem som sköra, förstörda. Men skadorna sitter förstås på själen, i psyket.

Det som syns på utsidan är ungars häpnadsväckande förmåga att överleva bland vilka vidrigheter som helst. Eller med andra ord: bara för att jag tycker att det är otänkbart med brutala barn betyder det inte att deras bana för dem själva inte skulle kunna vara både rationell och naturlig. Sådant kan man drabbas av en torsdagmorgon i Falun.

»Existentiell filmfestival« arrangeras av Högskolan Dalarna och hade i år temat identitet och utsatthet. Med barnsoldaterna på näthinnan såg jag plötsligt exakt samma berättelse i film efter film. I Michael Hanekes oumbärliga »Det vita bandet« reagerar barnen på övergrepp och bysamhällets hierarkiska förtryck genom egna, brutala våldsdåd. I Matthew Vaughns »Kick-Ass« uppfostrar en besviken polis sin dotter från fem års ålder till hämndlysten krigare. I Debra Graniks »Winter’s Bone« söker flickan Ree efter ett sätt för sig själv och sina småsyskon att överleva i en kriminellt belastad miljö.

Ree är stark, god, rejäl och moralisk, och tydligen sitter jag och fantiserar om att hon som en annan Ronja Rövardotter till sist ska ta avstånd från förfallet omkring henne. När hon mot slutet av filmen i stället talar om skammen hon känner över en närstående som tjallat för sheriffen blir jag förvånad och ledsen. Manuset har skickligt spelat på min förhoppning om att hjältinnan ska dela mina värderingar. Men att Ree försöker undvika klammeri med rättvisan betyder inte att hon hux flux kan ställa sig utanför världsbilden hon socialiserats in i. Identitetsbygge är alltid en förhandling mellan egna önskemål och omgivningens förväntningar.

Efter festivalen i Falun har jag tänkt mycket på hur vanligt det är att filmtonåringar ställs inför symboliska vägval. De tampas förstås oftast med rena lyxproblemen, som när den bildsköne Troy i »High School Musical 3« velar mellan sångkarriären och elit­idrotten. Men också sådana filmer är djupt ideologiska. Samhälle­liga normer avspeglas inte i valen vi berättar om, utan framför allt i dem vi inte kan föreställa oss – Troy som sjuksköterska, Troy arresterad för väpnat rån. Ree som musikalartist. Ree som basketstjärna.

Det är inte säkert att spelfilmer om våldsamma barn säger något om de verkligt utsatta. Men som fabler om handlingsutrymme är de mycket kraftfulla. Efter dagarna i Falun hemsöks jag av tanken att alla samhällen återskapar sina övertygelser i sina barn. Vad har jag, i frånvaro av religion och uttalade ideologier, kommunicerat till mina egna? Jag vet ju knappt själv vad jag faktiskt tror på eller hur jag lever. Jag får nog kolla med mina ungar, innan det är för sent. På ett inte helt symboliskt plan riskerar varje avsteg i handling från mina egna värderingar att skapa en soldat i någon annans armé.

 »Kvinnors rättigheter är mänskliga rättigheter!«, skanderar publiken en sista gång och jublar när Gloria Steinem stiger fram till mikrofonen i auditoriet. »Wow«, säger hon, med en nick mot museichefen Elizabeth Sackler som precis levererat en översvallande introduktion. »Jag tror inte nån har jämfört mig med Dalai Lama förut. Although I gotta say – he looks better in a skirt.«

Publiken skrattar och Steinem kommenterar betydelsen av att glädjas i en plågad värld. »Skratt är den enda fria känslan. Till och med kärlek kan tvingas fram hos en som är isolerad och beroende.« Hon pekar på två mikrofoner framställda för publikfrågor. »Vi får försöka bryta det här hierarkiska upplägget med en panel på scenen och en passiv publik. Hierarkier är byggda på patriarkat, och patriarkat fungerar ingenstans i världen längre. Vi får låtsas att vi sitter i en cirkel.«

En obruten ideologisk tradition kopplar detta auditorium till New Yorks Citys Town Hall år 1971, där Norman Mailer försvarade »Könets fånge« mot arga, roliga intellektuella feminister med Germaine Greer i spetsen. Jag misstänker att många ansikten ur den briljanta debattdokumentären »Town Bloody Hall« skulle gå att känna igen i publiken i dag. De är äldre nu och klädda i de kulturmäktigas uniformer: kulörta power suits, svart minimalism, scarves.

Många yngre feminister i rummet är också profilerade. Andra har, som jag, sett en tidningsnotis och bara vandrat in.

Elizabeth A Sackler-centret för feministisk konst på Brooklyn Museum firar sin fyraårsdag med ett panelsamtal om sexuellt våld mot kvinnor i krigstid. Redaktörerna för en färsk antologi, »Sexual Violence Against Jewish Women During the Holocaust«, berättar att deras ämne länge varit tabu inom akademin. Nazisternas sexbrott dokumenterades inte av dem själva, sex mellan »arier« och judar var ju olagligt. Att förövarna också inkluderade nazisternas lokala allierade, män som gömde judar på flykt, judiska makthavare och till och med medfångar har gjort brotten ännu svårare att vittna om. Först nu börjar forskningen komma ikapp.

En bild tonar fram av en giftig dynamik mellan två separata skamkulturer – anklagandet och utpekandet av offer för sexbrott, samt de komplexa skuldkänslorna hos dem som överlevt folkmord. Talare ser samma mönster i Rwanda, Jugoslavien, Kongo. Det tog lång tid att få in sexbrott i åtalen i de internationella domstolarna, berättar en jurist. Genombrotten har tyvärr heller inte alltid hjälpt offren, som i praktiken kanske hellre såg miljonerna öronmärkta för rättvisa investerade i fredsåtgärder och skolor. Kulturen av att straffa även offer som juridiskt har fått rätt är svårbruten, i Rwanda precis som i Sverige.

I USA är feminismen en hotad marginalrörelse, men precis som hos oss tjafsas det där en hel del mellan generationerna. Även jag ler lite nostalgiskt åt Steinems övertygelse att det kvinnliga essentiellt trivs bättre i cirklar än rektanglar – för feminister i min generation är könen sällan bara två stycken eller entydigt olika. Men det betyder inte att jag tycker att andravågs­feministerna är ute och cyklar. Bevisligen är det också fruktbart att ställa kategoriska frågor som huruvida den kvinnliga upplevelsen av en viss konflikt skiljer sig från den manliga. Eller att göra en läsning av världshistorien med sexuella rättigheter i fokus.

Mitt amerikabrev får avslutas med följande insikter: att kvinnohistoria är livsviktig för vår förståelse av samtiden. Och att befrielsen inte är nära, trots att tiden är mogen, den är knappt synlig vid horisonten. Vi måste lyfta blicken.

Att romaner numera är så förtvivlat tjocka gör litteratur till en farligt uppslukande hobby. Jag vaknar yrvaket blinkande in i 2011: va, är det redan nästan mars? Mina inre bilder av de senaste åtta veckorna domineras inte av svenskt snökaos och arabiska revolutioner utan av kylan och skiten i Solkungens Versailles, av engelska puritaner med hatt och handelshus, av statliga pirater som kallas privateers, av alkemisters brandfarliga laborationer och hednisk Walpurgisnacht på ett tyskt blåkulla, av herrarna i the Royal Society och grundforskningen som byggde vår värld.

Neal Stephensons genre är äventyrsromanens, men hans kunskap är som de franska encyklopedisternas. Hans så kallade barocktrilogi från 2003–2005 (»Quicksilver«, »The Confusion« och »The System of the World«) var så tjock att den nu även finns tillgänglig i åtta något mer lätthanterliga band. Det är där jag har varit i vinter, i tiden då två av mänsklighetens sannolikt största intellekt – Newton och Leibniz – konkurrerade kring genom­brott som skulle föda hela vår värld. Stephenson väver in differentialkalkyl, ekonomisk teori och puritansk metafysik bland peruker, korsetter, hemliga agenter och hemorrojdhumor. Här hänger allt ihop: feodalsamhället med kolonialismen, handels­kompanierna med borgarklassens politiska väckelse, Europa med resten av världen intellektuellt och geografiskt.

Dessutom klargörs en historia jag gärna hade hört redan i skolan, den om finansmarknadens, börsens och det moderna bankväsendets begynnelse. Om hur pengars värde frikopplades från metallens i mynten, hur papperspengar, kredit och en gryende världshandel förändrade hela verkligheten på mindre än en generation. Och hur den processen hängde ihop både med religiösa minoriteters övertygelser och med vetenskapliga landvinningar. Först: en absolut värld där social ordning, religiös tro och ekonomiskt värde var konstanta och där sjukdom betydde död. Sedan: en värld där endast vetenskapliga sanningar är absoluta, och allt annat därmed förhandlingsbart, i människans makt. Ordet revolution byter betydelse från att ha beskrivit gudomligt abstrakta cirkelrörelser, som himlakropparnas, till idén om ett samhälleligt omdanande, en människokollektivt driven förändring.

Vi brukar säga att en fungerande demokrati förutsätter historisk kunskap. Det roar mig att det krävdes en äventyrsroman för att få mig att fundera över vilken kunskap, vilken överblick, som är viktigast för att till exempel ta ställning till etiska frågor kring teknologisk forskning. Även vi som faktiskt hade historia i skolan drogs ju med en läroplan i kronologiska sjok, nedtyngd av arvet från den konunga- och fältslagsorienterade historieskrivningen.

Men 1900-talet kan inte bara förklaras med två varma och ett kallt världskrig. Och min bild av revolutionerna år 2011 förändras om jag betraktar mänskliga rättigheter inte som ett självklart ideal utan som en historisk konstruktion sprungen ur specifika kulturella sammanhang. Vad är den teknologiska världsbildens historia? Hade en gymnasiekurs om sjukdom, åldrande, död och hygien genom tiderna hjälpt mig förstå Egyptens demografi i dag? Är sådant mer eller mindre viktigt än att veta vilka som dansade på Wienkongressen?

Med all världens kunskap tillgänglig i telefonen börjar jag min fortbildning med att ladda ner lite gratis Locke och Hobbes. Det tar 15 sekunder, vilket skulle tillfredsställa mannen som formulerade planen på 1600-talet för att samla all världens kunskap i en kraftfull beräkningsapparat – och som beskrev hur binär kod gjorde det möjligt. Han hette Gottfried Leibniz.

Hassan pekar med ett uppfordrande faderligt uttryck på frukostbordets tre tallrikar med crêpes marocaines.

»Det finns sex pannkakor«, säger vår chargé d’affaires. »Två var. Vem äter en?«

Vi tittar på pannkakorna. De är totalt fem stycken, men jag gillar ändå inte sötsaker före lunch. »Bara en åt mig?«, föreslår jag. Hassan skakar på huvudet: jag har besvarat fel fråga.

»Det finns sex pannkakor«, börjar han om, kontrafaktiskt. När jag ändå insisterar på den halva portionen blir han synbart besviken.

Först när han dragit sig tillbaka går det upp för oss att han hela tiden sagt att det funnits sex pannkakor, att han ville veta vem som ätit en. Min häpnadsväckande oförmåga att höra andra franska verbformer än presens har därmed för evigt stämplat mig som pannkakstjuv, trots att den långfingrade kylskåpsmarodören, uppe i ottan för att sabotera Fatimzarahs frukostförberedelser med sitt snattande, i själva verket var min kollega Björn af Kleen. Jag frågar mig, inte för första gången, om inte hela den kolonialistiska traditionen om Det Outgrundliga Främmande bygger på världsresenärers M Hulot-artade konfrontationer med det vardagliga eller på sin höjd lite oväntade.

Min aktiva franska vokabulär har en övergräns på femtio ord och Hassan sliter sitt hår när jag plötsligt glömmer begrepp jag tidigare behärskat. Demain betyder till exempel »i morgon”, men ibland förlorar jag oförklarligt aujourd’hui, »i dag«. Nuet försvinner i Nordafrika, tänker jag storsint, fast bara för oss – semestersabotörerna – vars planer för morgondagen likaledes är dunkla eftersom även konjunktivets avtryck i min hjärna förblivit hypotetiskt. Jag vandrar runt i Medinan som ett barn (du pain, de l’eau, s’il vous plait) och triumferar i dagar då jag lyckats köpa rätt sorts USB-kabel trots att det franska ordet för skrivare inte är ècrivain.

För tio år sedan medverkade jag i ett lajvrollspel, 1942 – Noen å stole på, där vardagen i en norsk by under ockupationen återskapades. Militären spelades på tyska av svenskar och danskar som lite till mans hade ljugit om sina språkkunskaper för att få roller i den eftertraktade produktionen. Redan första dagen vaskades ur förvirringen fram fem verb som alla kunde enas om, liksom den lingvistiska princip som nu kontrollerar min franska: kan jag inte peka på det kan vi inte prata om det. Arbetsuppgifterna var monotona, oändliga vaktskift vid radarskärmar och ödsliga fält. Motståndsrörelsen stal tyskarnas mat och lägret överlevde i dagar på osaltad kokt kål.

Mina vänner beskrev efteråt detta som en enorm rollspelsupplevelse. Method acting i sig kan inte tas hur långt som helst. Inlevelse kan göra dig svagare eller ståtligare, du kan enkelt suggerera dig till förälskelse eller skräck, men det är mycket svårt att spela dum och övertyga sig själv. Kunskap är svår att bortse ifrån. Abstrakt tänkande, problemlösningsförmåga och associationsbanor kan inte kortslutas – utom så här, genom sömnbrist och näringsbrist och att beröva sig själv sina språk. Att ifrågasätta order eller tala tillsammans om en annan värld blev för dessa tennsoldater omöjligt, att reda ut oförrätter oöverstigligt komplicerat.

Vi är i Marocko för att skriva, sitter på våra kammare med högar av tjocka böcker, djupt försjunkna i tankar och abstraktioner. Men när jag bryter för lunch och går ut i samhället förvandlas jag till ett barn. Mindlessness är större än mindfulness. Det är att födas på nytt in i en värld där färgerna söker namn. Där jag kan fostras in i andra öden. Där jag är känd i kvarteret som pannkakstjuven.

Sent i november i backen upp till mig lyssnar jag på Robyn och vid textraden »I’m gonna love you like I’ve never been hurt before« faller husväggarna utåt in i mörkret och marken försvinner. Sången har förlett mig att öppna en lucka, se över min axel mot det jag inte kan tänka på: hur jag älskade. Fötterna fortsätter framåt. När jag når min dörr förstår jag, just det, det är egentligen inte låten som har dragit upp det här igen. Det är årstiden. Det var likadant i fjol.

Min kropp minns att sent i november, då faller jag i gråt en dag när han precis ska lämna lägenheten ensam, trots att vi planerat att göra något tillsammans. Det leder till ett gräl. Inte det vanliga grälet utan ett annat, mycket värre, där han säger att han känner sig som en misshandlad hustru. Att min depression, min utmattning och mitt konstanta ­bekräftelsebehov kväver honom till döds.

Jag åkte till Stockholm den veckan övertygad om att han hade rätt. Jag hade alltid tänkt att mitt tempo en dag skulle kosta mig hälsan eller livet. Det hade aldrig slagit mig att det fanns något värre: att inse att jag tillåtit mina val gå ut över någon jag älskade mer än livet självt. I insikten låg ett förunderligt lugn. Jag tänkte att nu vet jag hur alkoholister känner sig när de blir tvingade att se hur de lever. Att när man når bottnen så kan man verkligen inte ta sig någon annanstans än uppåt.

Jag kom överens med mig själv om att förändra mitt liv, för min egen skull och framför allt för hans, fast jag förstod att relationen antagligen inte skulle gå att rädda. Och det har jag gjort. Och det gick den inte. Två dagar innan vi skulle flyga till Finland för att fira jul med min familj gjorde han slut.

Är det två år sedan nu? Eller tre? Hur länge kan det här fortsätta? Ska de förgångna jularnas osaliga ande varje december vara minnet av vår galna, berusande vansinneskärlek? Jag kommer knappt upp till lägenheten förrän jag gråter igen, stora hulkande snyftningar som skakar hjärtat och fyller det mörka rummet bakom som tydligen finns kvar, fast jag minns att jag redan i somras tänkte vad skönt det är att jag har kommit vidare nu. Att jag bär det här med mig men åtminstone inte har några tårar längre.

Jag tillbringade mellandagarna ensam, hemma hos bortresta vänner, skrek mig igenom ljudvallen tills jag naken, tom och urblåst liksom visste att universum, eller kanske jag menade mitt liv, trots allt är fyllt av kärlek. Att jag inte fysiskt skulle dö av att bli berövad mitt människoheroin, min livspartner, alla mina luftslotts husgrund, fadern till mina ofödda barn. Man dör inte av det. På nyårsafton åkte jag hem.

En av oss borde ha flyttat ut den dagen, men det var inte praktiskt, och vi fick avvänja oss från varandra gradvis, ineffektivt och plågsamt. Därför bodde jag fortfarande kvar då jag insåg varför det hade varit så viktigt att jag blev skurken. Han hade inte ensam klarat av att bryta upp från vår framtid, men min kvävande, paranoida svartsjuka hade också varit befogad – självklart fanns det en annan kvinna. Jag hann tänka: så banalt. Sedan: vreden. Jag var ju stark nu, beväpnad med allt jag förändrat och byggt upp för att aldrig plåga en annan människa som jag hade plågat honom.

Jag slet honom i små, små stycken, malde ner honom till en fin sand som virvlade upp och satte sig i mina lungor och fortfarande hindrar mig från att andas när det blir kallt om hösten. Så banalt. Och att popmusik ska påminna om hur jag kan älska. Och ska. När jag har konfronterat spöket av min mörkaste december en gång till.

»I’m Still Here. The Lost Years of Joaquin Phoenix« är en dokumentär i åtminstone ett hänseende: redan under inspelningen misstänktes det i media att den var en bluff, vilket filmen också öppet redogör för. I en av de få scener där han uttrycker sig sammanhängande och begripligt höjer den mullige, skäggige, tovige stjärnan plötsligt rösten och det syns att journalisten som ställt frågan blir lite rädd. »Ni tror att det är ett skämt! Men det är mitt liv! Hur tror ni att det känns?« Det är en rimlig fråga som även vi som följde händelserna genom nöjessidornas bevakning har försummat.

Filmen inleds hösten 2008 då den tvåfaldigt Oscarsnominerade Phoenix oväntat meddelar att han hoppar av sin filmkarriär för att i stället inleda ett nytt liv som rappare. I offentligheten är han alltmer excentrisk och paranoid. De musikaliska framträdandena är katastrofer och efter en intervju i David Lettermans »Late Show« tackar värden av sin mumlande, frånvarande gäst med orden: »Det var tråkigt att du inte var här i kväll.«

Strax efter att »I’m Still Here« fick amerikansk premiär avslöjade upphovsmännen att sammanbrottet mycket riktigt hade varit en bluff. Inte för att de använde just det ordet, skvallermediernas ord. Motsatsen till en dokumentär är inte en bluff, det är en spelfilm. Men för att göra ämnet rättvisa hade Phoenix och svågern Casey Affleck, som har regisserat, tvingats vidga sitt berättande även till andra media. Joaquin Phoenix offentliga persona var ju redan en roll. Varför inte göra den till hans största föreställning?

Filmen målar upp en realistisk bild av hur det skulle kunna kännas att leva som Joaquin Phoenix. Dessutom levererar den en intelligent diskussion om vad äkthet innebär i kändiskulturen. I filmens inledning får vi se klipp från olika talkshow-intervjuer som Phoenix gjorde i samband med sin succé som Johnny Cash i »Walk the Line«. Han upprepar samma fraser, ord för ord, i varje intervju. Ändå var det på den tiden som Phoenix, hyllad för sin förmåga att trovärdigt framstå som countrylegend, antagligen sågs som mest genuin.

Som vanlig biokonsument är man ursäktad om man inte riktigt kan placera Phoenix och Affleck. De är en intressant duo i att de å ena sidan inte riktigt tillhör Hollywoods globala A-lista, men ändå tveklöst är insiders i den sfären. Phoenix förvandling till en mumlande dåre var självklart stoff för en elak parodi på Oscarsgalan, framförd av Ben Stiller i lösskägg och solglasögon. När man ser »I’m Still Here« inser man att Stiller var införstådd i luret; han blir i handlingen förnedrad av Phoenix och Oscarssketchen skulle vara en hämnd för detta.

I filmens kontext är det mycket roligt och det är först då jag faktiskt reflekterar över att det i verkligheten aldrig var särskilt kul. För ponera att Phoenix verkligen hade gått ner sig i missbruk och sinnessjukdom – trots allt en alldeles realistisk bana för någon i hans position, vilket hela filmen bygger på, med konkreta referenser till exempelvis Britney Spears. Vad i all världen tänkte jag, som satt framför tv:n och fnissade åt Stiller medan det fort­farande verkade sannolikt? Min delaktighet i det ögonblicket lär vara svaret på frågan varför Phoenix valde att förvandla sin offentliga tillvaro till ett slags årslångt lajv. Han är en av få personer i världen som kan välja att busa lite med media och samtidigt involvera 43 miljoner Oscarstittare eller David Lettermans globala publik.

De fem syskonen Phoenix, liksom Casey Affleck och hans bror Ben, började alla som barnskådespelare och har levt hela sina liv i Hollywoods maktsfär. Joaquin sällskapade i flera år med Liv Tyler; Casey är gift med Summer Phoenix och hans bror Ben har levt med bland annat Gwyneth Paltrow, Jennifer Lopez och Jennifer Garner. Det finns inget de inte vet om kändisskapets ljusa och mörka sidor. Filmmakarna har ändå valt att inte frossa i sin bakgrund, trots att nickningar till familjen Phoenix period i sekten The Family International eller brodern River Phoenix tragiska överdos antagligen hade hjälpt oss både tro och sympatisera.

I grunden handlar filmen om en existentiell kris, om en man som försöker uppgå i något högre än sin falska vardag utan den vagaste aning om hur han ska gå till väga. Resan blir gripande så småningom, men är väldigt lång i sällskap med denne bortskämde och barnslige slusk som främst lider av lyxproblem som att ingen har bokat en limousin och att P. Diddy inte svarar i telefon när han ringer. Ibland blir det roligt. Lika ofta sitter jag och gäspar åt grabbiga fyllescener, taffligt raggande och idiotisk kokainhybris. Man undrar om inte de många drogscenerna var en huvudorsak till att så snabbt avslöja att det är frågan om en spelfilm (vilket förstås inte innebär att ruset inte varit äkta).

Vi är i dag så vana vid spelfilmer baserade på verkliga händelser att vi till och med lärt oss förvänta oss vissa formgrepp, som att bilder på de verkliga personerna ska visas under sluttexterna. Att personerna skulle spela sig själva var bara en tidsfråga. Formellt pågår här inget kons­tigare än i Sacha Baron Cohens film om Borat. Jag påminns om författaren J.T. Leroy, som blev skandal eftersom publiken engagerat sig känslomässigt i ett fiktivt levnadsöde. Men som de glada skratten på Oscarsgalan illustrerar var det inte många som oroade sig för hur Phoenix faktiskt mådde. Så varför blev det så viktigt att avslöja just »I’m Still Here« som falsk?

I motsats till vad även vi i media brukar låtsas säljer medier inte innehåll till sin publik. De säljer publikens uppmärksamhet till annonsörer. På samma sätt säljer filmstjärnor i dag inte sina filmer; filmerna är en del av helheten som gör filmstjärnor till magneter för publikens uppmärksamhet. Den uppmärksamheten kan stjärnorna försöka kontrollera genom välkoordinerade pressmeddelanden, strategiska läckor och inövat avslappnade besök i tv-soffor.

Ständig kontroll är viktigt eftersom bara en del av det marknadsvärde som stjärnorna genererar kommer dem själva till del. Om Tom Cruise blir tokig offentligt får han färre filmuppdrag och mindre pengar, men blir värd mer för dem som till exempel säljer lösnummer. Självklart förstår publiken att den välpolerade yta stjärnorna förväntas visa upp inte är hela sanningen. Men för att »avslöja« hur det verkligen ligger till tar sig medierna rätten att gå igenom kändisars sopor, publicera förnedrande fotografier och gotta sig i tragedier.

En gång skyddades filmstjärnor av samma mediala artighet som Europas kungliga gjorde fram till 90-talet (och Sveriges fram till förra veckan). Offentlighetsmaskineriet i Hollywood utvecklades under första halvan av förra seklet specifikt i pr-syfte, för att sprida fiktiva fantasier om stjärnorna i de olika filmstudiornas stall. Vad skådisar sade i intervjuer, till och med vilka de sällskapade med, kontrollerades i deras studiokontrakt. Privat hade de ändå relativt stor frihet. Det var inte i pressens intresse att följa upp rykten om otrohet eller alkoholism. Det var inte sådant publiken ville läsa om.

Spelreglerna förändrades gradvis samtidigt som filmerna själva gick från technicolorfantasier till att hylla det opolerat autentiska. Trenden var synlig redan i 70-talets New Hollywood, men när kändisbevakningen verkligen förråades skedde det under 90-talet – som också gav oss realityunderhållning som genre och den så kallade independentfilmen, utan vars dominerande estetik av svajiga kameror och skev belysning »I’m Still Here« aldrig hade varit möjlig.

Filmens och skvallermediernas parallella utveckling reflekterar samma övergripande nittonhundratalstrend. I ett alltmer medierat samhälle reagerar vi med ett sug efter verklighet, men i stället för att ge oss ut och känna den på huden ber vi våra medier gräva djupare, ställa sig närmare. Men där politik ersätts av skandaler, nyheter av sensationer och avslöjanden av sagor finner vi det allt svårare att uppfatta mediala narrativ som faktiska händelser med möjliga konsekvenser. När nyheter och underhållning flyter ihop glider sanning och verklighet isär. I det hänseendet får konungen av Sverige hjälp av »Kungarna av Tylösand«.

En av filmens första scener innehåller dess programförklaring. »Allt jag hittills har gjort som skådespelare har varit bedrägeri«, säger Joaquin. »Den här filmen blir en möjlighet att göra något som faktiskt representerar mig.« Och det gör den. Den berättar mer om hans livsvillkor i korsdraget mellan medierna och oss i publiken än en dokumentär någonsin kan.

Vi mediekonsumenter är vana vid att medierna ljuger oss rakt upp i ansiktet. Medierna själva är inte lika vana vid att bli dragna vid näsan och förlora kontrollen över mediala narrativ. En Hollywoodstjärna i en tv-soffa som tar en annan roll än den han var tilldelad straffas omedelbart och hårt. Besattheten av att avslöja tok-Joaquin som en bluff framstår som fullständigt skenhelig när man minns att skvallermedia med glädje hade avslöjat honom som galen när han var frisk.

Metadebatten gör det nästan omöjligt att utvärdera »I’m Still Here« som ett enskilt verk. Skådespeleriet är väldigt bra och man anar att intertexter och andra medvetna konstruktioner kommer att bli synliga när vi förmår sluta betrakta bioduken med en i första hand verklighetssökande blick. Det tar ett tag att vänja sig, men jag gissar att Hollywoodetablissemanget kommer att ha omfamnat Phoenix påfund i god tid före vinterns award season. Då skulle han belönas lika mycket för sitt uppror mot det kändis­industriella komplexet som för filmen. Och eftersom ämnet angår dem personligen kan »I’m Still Here« bli filmen som fick underhållningsbranschens giganter att till sist acceptera underhållning på verklighetens gränser.

»I’m Still Here« har Sverigepremiär på Stockholms filmfestival som pågår 17–28 november.

I garderoben på Medelhavsmuseet i Stockholm tittar jag ut genom fönstret och reagerar för första gången på pelarna på Dansmuseets fasad på andra sidan gatan. Jag inser att det ser likadant ut upp och ner för hela Fredsgatan, att Maktens och Konstens nyklassiska attribut är så grundligt invävda i våra mentala landskap att de blivit så gott som osynliga i våra synfält. Det är första gången på mycket länge jag har återvänt till ett museum för att se en utställning igen. Den heter »Vita lögner« och innehåller inget jag inte redan visste. Men att veta är inte samma sak som att faktiskt förstå.

Allt går tillbaka till ett missförstånd under renässansen. I dag är en konstnär som Michelangelo oss så avlägsen att han på våra mentala tidslinjer inte står längre än ett spjut ifrån de romerska kejsarna, med Homeros på bekvämt konversationsavstånd. Men det är faktiskt 2 500 år mellan »Odysséen« och David. De återupptäckta romerska marmorskulpturer som skulle komma att inspirera europeisk konstsyn långt in i vår tid var med andra ord redan över tusen år gamla. Inte förrän på 1800-talet insåg arkeologer och konstvetare att antika statyer en gång alla hade varit målade. Att färgen under seklers gång skavts bort.

Men då hade den vita marmorn, de rena linjerna, redan vävts ihop såväl med den europeiska humanismen som med idéer om den europeiska civilisationens överlägsenhet. Eftersom retoriken, filosofin, dramatiken, demokratin och vetenskapen alla spårades till den athenska agoran var det lätt att se den grekiska tankens renhet avspeglad i statyernas och templens vita marmor, så unik, så väsensskild från de primitiva folkens målade beläten.

Jag brukade fnissa åt viktorianska intellektuella som förvånades över Greklands förfall, åt att ingen i den svartmuskiga lokalbefolkningen på deras grand tours kunde kommunicera på klassisk grekiska. Nu skrattar jag lagom. För jag har länge vetat att statyerna förr var målade (tack Trivial Pursuit, Discovery Channel och tv-serien »Rome«). Men det är först på Medelhavsmuseet jag inser att jag aldrig i grunden ifrågasatt traditionen att vi i Nordeuropa genom våra upplysningsideal, kravatter och krinoliner på något sätt tog över som den renrasiga antikens egentliga arvtagare. En av informationsskyltarna i utställningen borde vinna något slags pris. På 239 ord, under rubriken »Marmor nationalism och rasism«, spårar den ett femhundraårigt tankefel med ättlingar överallt: i den amerikanska nationens monumenttradition. I den fascistiska estetiken. Jag läser och riktigt känner hur klossarna rör sig i skallen.

Utställningen illustrerar förtjänstfullt analysteknolo­giernas osäkerheter, visar olika rekonstruktioner av hur samma staty kan ha sett ut. Men också att vi redan vet enormt mycket. De kulörta actionscenerna är så förvånande att det blir roligt. Hjältestatyernas granna kläder för tanken till arméer av stridande harlekiner. En krigare ser ut att bära en spetsunderklänning under sin rustning. Jag famlar efter referensramar och tänker först på superhjälteserier. Sedan faller bitarna på plats. Det stod aldrig en mur av vit marmor mot Egypten, mot Levanten. Medelhavet var förstås inte en barriär förrän vi började tänka i tåg och vägar: det var en kommunikationsled. Och det visste jag ju. Men jag hade inte förstått det. De empiriska bevisen övertrumfar min nordeuropeiska uppfostran om vilka som är »vi« och vilka som är »dom«. För första gången uppfattar jag med mitt eget öga att om Grekland är Europas vagga så delade vi barnkammare med Nordafrika och Mellanöstern.