Hellre grubbel än existentiell hälsa

”Äntligen, om några timmar, hörde Kristina hans snarkningar. En stund efter upphörde de så plötsligt, att Kristina, som också höll på att somna, med ett ryck vaknade. Galén samtalade då med mystiska sändebud från andra världar som förstodo ett språk som i mycket liknade en gammal gardists.
Kristina sade icke längre:
– Han är olycklig med god.
Hon sade:
– Galén är grubblande.”
(Eyvind Johnson, Minnas, 1928)

I alla lägen föredrar jag de i den svenska litteraturskatten så ofta förekommande termerna att grubbla och grubblerier, framför ”existentiell hälsa”.

Att grubbla är att ha en syn på människan där oro, tvivel och självrannsakan inte är problem som ska lösas. (Det finns inga lösningar …) Att grubbla är ett uttryck för allvar, eftertanke och moralisk mognad. På sin tid grubblade folk över skuld, ansvar, döden, kärleken, livets mening, Gud eller över svåra beslut som saknade svar. Det fanns en kulturell respekt för den människa som grubblade även om detta ibland ledde till melankoli eller oförvägenhet.

I den nordiska, protestantiska kulturen var självrannsakan en dygd. Att vara bekymmerslöst lättsam var inte ett ideal. Och självrannsakan ledde till att man sökte bättra sig, bli en bättre människa.

Begreppet existentiell hälsa kommer ur en annan tankevärld. Utgångspunkten är att människan bör utveckla en fungerande relation till sina existentiella frågor. Man måste kanske inte lösa dem, men man bör kunna bära dem utan att brytas ned. Det ligger ett ideal i själva begreppet: människan bör stå i en sund balans även inför livets djupaste osäkerheter.

Historiskt behandlades existentiella frågor inom religion, filosofi, litteratur och konst. I vår tid har samma frågor flyttats över till psykologi och vård.

Tidigare frågade människan: Hur skall jag leva ett gott liv?

Nu frågor hon: Hur skall jag må bättre?

Existentiell hälsa antyder att människan kan uppnå balans även inför sådant som kanske aldrig låter sig balanseras. Men mycket av mänsklig storhet har historiskt vuxit fram just ur obalans.

Kafka, Newton, Pascal eller van Gogh är knappast exempel på människor med välordnade psyken eller i existentiell harmoni med tillvaron. Deras inre konflikter var samtidigt en del av det som drev deras skapande. Men det är klart, vem vill gå runt och må som van Gogh eller Kafka, när man kan uppnå existentiell hälsa?

Grubbleriet tillhör en kultur som accepterade att människan är ett ofullständigt, motsägelsefullt och tragiskt väsen.

Existentiell hälsa tillhör en kultur som försöker organisera, stabilisera och administrera även människans innersta liv.

Om det är en lyckad inställning eller inte? Det kan man gott grubbla över.

Thomas Gür