Jag trodde på en lögn i 40 år

Det har gått över 40 år sedan Catrine da Costas skändade kropp hittades den där sommaren, och jag minns det fortfarande som om det var alldeles nyss. Jag hade just fyllt 22, var helt nyinflyttad i Stockholm och kände, precis som alla andra, en oerhörd sorg över hennes öde och ett iskallt raseri över att någon kunde behandla en annan människa så.

När löpsedlarna började annonsera att det var två läkare som misstänktes för mordet och styckningen blev mardrömmen ännu mörkare – men samtidigt var det ett scenario som jag lätt kunde föreställa mig. Två privilegierade män mot en utsatt kvinna, varför inte? För den som vuxit upp med barnprogram där alla privilegierade människor per automatik var onda kapitalister som ville människor illa är det inte svårt att tänka sig att två män med så upphöjd position skulle kunna behandla en prostituerad narkoman på det sättet. Det var snarare som en bekräftelse på allt det min generation fått lära sig från vaggan.

Med andra ord: Jag var fullkomligt övertygad om att ”allmänläkaren och obducenten”, som de kallades i pressen, var skyldiga. Beläggen blev ju bara fler och fler. Det fanns bilder, fick vi veta, och polisen jagade febrilt efter dem. Och allmänläkarens lilla dotter hade tvingats vara med under hela det fruktansvärda dådet! ”Barnets berättelse” skar i hjärtat – vad var det för sadister som lät ett oskyldigt barn bevittna något så makabert?

Så tänkte jag och så diskuterade jag och mina vänner. Alla. För ingen kunde ens tänka tanken att de båda männen skulle kunna vara oskyldiga. Ingen kunde tro att fotografierna inte existerade, eller att ”barnets berättelse” var osammanhängande joller från en bebis. Och de som kanske kände tvivel höll tyst. Att yppa ett enda ord om att kanske, kanske kan de vara oskyldiga, innebar total utfrysning.

När de frikändes från mordanklagelserna i brist på bevis kände jag ett oerhört raseri. Det var så typiskt att de där två männen, med sina flotta yrken och sin status, skulle kunna komma undan med mord. Och att jag hade alldeles rätt i att vara rasande förstod jag när det blev känt att rätten ansåg det bevisat utom allt rimligt tvivel att de styckat kroppen. Om de bevisligen hade styckat kroppen hade de givetvis också mördat henne – hur skulle det annars ha gått till? De kunde ju knappast ha hittat hennes döda kropp av en slump, liksom.

Så gick tankegångarna. Kanske inte hos alla men definitivt hos de allra flesta. Under lång tid var ”allmänläkaren och obducenten” landets mest hatade människor och när de förlorade sina läkarlegitimationer jublade vi alla i mitt kompisgäng. Det var förstås inte straff nog men det var ändå en liten tröst i eländet.

När Per Lindeberg gav ut sin bok Döden är en man sällade jag mig omgående till kritikerna. Jag kände en oerhörd avsky för Lindeberg och upplevde – utan att ens bläddra i boken – att han helt enkelt var en kvinnohatare som ville försöka vända opinionen till fördel för två kallblodiga mördare. När feministen Hanna Olsson – som på den tiden var otroligt poppis och hipp i alla möjliga och omöjliga sammanhang –  tvärsäkert sågade boken på landets främsta plattformar nickade jag förnumstigt. Naturligtvis hade hon rätt, inte bara för att hon hade den rätta feministiska looken utan också för att hon var kvinna och Lindeberg var man.

Och så kom den där dokumentären. Den som förändrade allt.

Jag hade redan tidigare sett Dan Josefssons dokumentärserie om Kevinfallet i Arvika. Även där hade jag trott på medierna och på den vältalige polisen Rolf Sandberg och Josefssons serie skakade om mig fullkomligt. Därför var det med både nyfikenhet och viss bävan jag slog mig ner för att titta på Det svenska styckmordet. Främst, medger jag lite motvilligt, för att jag innerst inne snabbt ville kunna avfärda den på samma sätt som jag redan 25 år tidigare avfärdat Per Lindebergs bok. Man vill ju inte gärna inse att man trott på en lögn i 40 år.

Men det hade jag gjort – och jag fick ett uppvaknande som heter duga, kan jag säga.

Det är svårt att förklara hur det känns att ha blivit så duperad så länge, från så många olika håll. Att respektabla mediehus, och public service, presenterade lösa rykten och åsikter som otvetydiga sanningar. Att man i decennier trott att två kallblodiga mördare sluppit fria – när de i själva verket var oskyldiga män som fått sina liv förstörda. Jag behöver väl knappast säga att mitt hjärta svämmar över av både medkänsla med dem och skam över min egen ogrundade avsky.

Nu har i alla fall Thomas Allgén och Teet Härm fått upprättelse. Och fast jag vet att det är många som reagerat negativt på det belopp de blivit tilldömda i ex gratia-ersättningen vill jag ändå påminna om vad det är för slags ersättning det handlar om. Ex gratia är inget vanligt skadestånd, utan en ersättning som görs ”av nåd” när inga andra möjligheter finns att ge skadestånd för en oförrätt. Särskilt många exempel finns inte, men gissningsvis har regeringen gått igenom och tittat på tidigare fall.  Andersson-regeringen betalade ut en miljon vardera till de bröder som blev oskyldigt misstänkta och fick närmare 20 år av sina liv förstörda av Rolf Sandbergs enögda utredning om mordet på Kevin. Allgén och Härm har fått 40 år förstörda och fick dubbla summan.

Småpengar i sammanhanget, förstås, och absolut ingen verklig ekonomisk kompensation. Men jag hoppas och tror att det är upprättelsen som är det viktigaste för Thomas Allgén och Teet Härm. Vetskapen att svenska staten har erkänt deras oskuld efter alla dessa vidriga år.

På grund av polisens enögda utredning, mediernas sjuka drev, feministernas klass- och manshat och domstolens absurda övertramp har den verklige mördaren gått fri. Catrine da Costa har aldrig fått rättvisa. Och det är en lika stor tragedi.

Bitte Assarmo är skribent och debattör som brinner för det fria ordet och för Degerfors IF