Jag har inte anmält mig som volontär på Fållökna

Fredag

Jag undrar vad vi ska göra med alla trettonåringar nu, när det verkar som att vi måste vänta tills de blir 14 innan vi låser in dem. Att återinföra barnagan ligger nära till hands, men ingen vill vara först med att föreslå något sådant. Om någon skulle göra det och förslaget mot förmodan fick fäste tvivlar jag ändå på att det skulle räcka.

Det är 47 år sedan barnagan förbjöds och under den tiden har barnen samlat på sig ett våldskapital som gör att de flesta av oss, av ren självbevarelsedrift, skulle dra oss för att ge en tonåring en uppsträckning även när det är motiverat.

Ingen tänkte antagligen på det 1979, men förbudet mot barnaga är lika obalanserat som sexköpslagen: den ger fritt spelrum för den ena parten, men inget utrymme alls för den andra. Barnen har utnyttjat det kryphålet maximalt.

Den enda ljuspunkten i den här skrämmande utvecklingen är beskedet från Folkhälsomyndigheten i dag att barn från och med just 13 års ålder ska sövas med ”smartphones”. Det presenteras förstås som en restriktion, där trettonåringar ”kan” få en smartphone och yngre barn inte bör får det, men varje intelligent läsare inser kopplingen. Det är knappast en slump att en statlig myndighet presenterar ett alternativt sätt att inkapacitera trettonåringar, samma dag som vi förlorar möjligheten att låsa in dem.

Fungerar planen är regeringen att gratulera. Det måste vara billigare att slå ut trettonåriga medvetanden med en konstant ström dravel, än att låsa in de kroppar som medvetandena huserar i. Det är dessutom betydligt mindre tidskrävande, fysiskt ansträngande och riskabelt att sätta en ”smartphone” i händerna på en trettonåring, än att slå lite vett i densamma. Om vår civilisation inte ska gå under måste vi förstås lista ut något sätt att väcka trettonåringarna ur sin skärmkoma efter fem eller sex år, när det är deras tur att börja dra lasset, men låt oss lösa ett problem i taget. Kanske kan vi ersätta dem med AI.

Lördag

Stockholm, där jag råkar befinna mig, är lamslaget av firandet av kungaparets guldbröllop. Ingen i huvudstaden har antagligen kunnat undgå att hälsa på kungen och drottningen, i deras iver att göra undersåtarna delaktiga i firandet.

Det är sympatiskt, men jag måste erkänna att entusiasmen från min sida började falna efter att jag för tredje gången hamnat i något slags kö och slussats fram för att skaka parets händer. Det är ett under att jag lyckats få något arbete gjort överhuvudtaget. Jag är av någon anledning – kan det vara något jag skrivit? – inte bjuden på den privata supén ikväll, så om jag håller mig inne borde jag äntligen kunna göra något som går att fakturera.

Jag har i grund och botten inget emot firanden av det här slaget, tvärtom, men jag kan inte låta bli att känna att de blivit alltför innehållslösa. Vår kung må vara en galjonsfigur, men när han samma år fyller åttio och firar guldbröllop är det småsint att inte ge honom – och i förlängningen oss själva – något utöver det vanliga.

En etablerad tradition vid tillfällen av det här slaget är att härskaren utlyser amnesti och låter alla börja om från början, men jag är inte säker på att det skulle vara en bra idé när regeringen just börjat få grepp om gängkriminaliteten. I och för sig skulle det vara rätt åt Socialdemokraterna, som verkar ta över landets ledning i september, att få jobba lite av egen kraft, men priset för folk i gemen vore oanständigt högt.

En annan, äldre tradition är att härskaren ställer till med ett publikt spektakel där ett antal samhällsfiender avrättas under festliga former, eller åtminstone tvingas slåss mot varandra tills en överlevande och vinnare kan utses.

Det låter intuitivt som mer i takt med tiden – den amerikanske presidenten har tydligen gjort något liknande på sin gräsmatta för att fira åttio – men det vore samtidigt ett misstag att inte räkna in att även om många medborgare blivit råare under de senaste decennierna har andra i stället blivit mer kräsmagade.

Kanske kunde kungen låta sig inspireras av Ringling brothers och Barnum och Baileys cirkus, ”världens bästa föreställning”, som sedan länge erbjuder flera parallella maneger. Åtminstone två kunde få plats på Slottsbacken, den ena med gladiatorspel och den andra med kattungar som drar kycklingar i små vagnar, eller något i den stilen. Vår kung är trots allt alla svenskars monark.

Söndag

Jag måste erkänna att jag känner mig en aning nervös över att jag inte anmält mig som volontär för att rusta upp statsministerparets herrgård Fållökna. Ska man tro rapporterna i media kommer ingen som inte finns i just de rullorna att bli något att tala om i framtiden. Jag har inget annat försvar än att ingen tidigare berättat för mig att det var så det låg till. Och då är jag ändå bekant med de närmast inblandade.

Jag har inte blivit utskälld av statsministern, vad jag kan minnas, men däremot av såväl hans hustru Birgitta Ed (i Sörmland) som den tredje partnern i projektet, Göran Thorstensson (i Kenya). Det var i båda fallen många år sedan, men utskällningar skapar den sortens band som man lätt tror är nära, starka och eviga.

Uppenbarligen har jag misstagit mig. Det hela är desto mer förargligt eftersom den sortens uppgifter som volontärerna förväntas utföra – rycka ogräs, bära ved, ställa in och ut trädgårdsmöbler – är precis sådant jag övat på, ända sedan barnsben. Jag kunde ha blivit en nyckelresurs i arbetslaget. Men kanske är det ändå bra att jag missat chansen.

Aftonbladet är av naturen en krass tidning och det är inte särskilt förvånande att den ser det hela som en trivial konspiration för att främja karriärer och erövra olika förmåner. Jag, som är mer andligt lagd, anar något betydligt större och obehagligare. Det är precis så här, med till synes oskyldiga arbetsuppgifter och avspänd samvaro, som skickliga sekter rekryterar sina offer.

Vad, undrar man, försiggår på ”vängården Fållökna” – bara namnet borde vara en ledtråd även för den mest trögtänkte – när löven är krattade och trädgårdsmöblerna på plats? Min gissning är att fritiden på ”vängården” ägnas åt förtroliga samtal som omärkligt glider in i mässor och ritualer av makabert slag.

Kanske är det här Birgitta Ed utvecklar den voodokult som – vilket jag påpekade redan för ett par veckor sedan – antagligen var skälet till att hon behövde en hönsgård på Harpsund. Att Aftonbladet inte har fantasi nog att lägga samman två och två är en sak, men dem av oss som ser mönstret har goda skäl att avböja trädgårdsarbetet, hur oskyldigt det än kan verka.

Måndag

Det är något rörande med att Dagens Nyheters huvudledare i dag, den första måndagen på sommarlovet i Stockholm, firar genom att kräva kortare sommarlov och sommarskola. Skälet är att svensk skolungdom inte längre sommarjobbar som jordgubbsplockare – något jag redan noterat på denna plats – utan som knarklangare och torpeder, om man ska tro tidningen. Dessutom tappar ungdomarna kunskaper som de redan tagit till sig.

DN är inte först med den här insikten. Den helige Hieronymus, född 347, sägs vara upphovet till idén att sysslolösa händer är djävulens verktyg, men formuleringen finns redan i gamla testamentets ordspråksbok. Många har upprepat den sedan dess. Det DN förbiser är att vi lever i andra tider än den helige Hieronymus.

Jag vet inte hur många som gick i skolan till vuxen ålder på 300-talet, men jag är rätt säker på att det var färre än i dag. Jag är också övertygad om att de som utbildade sig inte utexaminerades som kommunikatörer, hållbarhetskonsulter eller genusvetare. I ett sådant samhälle fanns all anledning att uppmuntra till mer utbildning. Det är inte lika uppenbart i vårt samhälle.

Det är en empirisk fråga, som såvitt jag vet aldrig undersökts, om det är gängkriminella eller överutbildade svenskar som skadar vårt land mest. Jag har mina misstankar, men vet lika lite som DN hur det faktiskt förhåller sig. Innan sådan forskning gjorts avhåller jag mig från att på lösa grunder stigmatisera ungdomars val av sysselsättning och propagera för ytterligare utbildning. DN borde vara vis nog att göra detsamma.

Tisdag

Av rapporterna från Nordamerika förstår jag att det svenska fotbollslaget, som åkt dit för att delta i världsmästerskapen, gör vårt land heder, men jag har hört misstänkt lite om svenska supportrar. De bilder jag ser får inte bröstet att sprängas av stolthet. Det är idel gula plasttröjor, utstuderat löjliga hattar och fånigt sunda leenden.

Nästan ingen verkar, av bildmaterialet att döma, vara berusad, uppvisa den hotfulla fysionomi som anstår en huligan och inte en enda av dem jag sett har ansiktstatueringar. Är det de ohemula biljettpriserna som förvandlat den svenska hejarklacken till en samling laktosintoleranta, överbetalda mellanchefer med klippkort på Friskis och svettis, eller är det skärpningen av de amerikanska inresereglerna som är att klandra?

Oavsett vilket är det plågsamt att se hur den puritanska medelklassdiktaturen inte ens kan låta arbetarklassen behålla ett andningshål i fotbollens supporterkultur. Allt ska likriktas enligt samma blodlösa mall. Jag undrar om samma öde, fast från andra hållet, drabbat rugbyn, en gång det acceptabla alternativet till fotboll i samhällets bättre klasser. Kommer även Australien att fyllas av en menlös medelklassmobb när supportrarna reser dit för världsmästerskapen nästa år? Jag befarar det. Rötan började när medelklassen släpptes in i golfklubbarna. Vi är på ett sluttande plan.

Onsdag

De flesta av våra opinionsinstitut gör säkert sitt bästa, men ibland kan jag inte undgå att känna att de spelar på vår godtrogenhet. Dagens påstående från Ipsos att Liberalerna skulle samla en hel procent av väljarna ter sig helt orimligt, särskilt med tanke på att institutet påstår att det avrundat nedåt.

En procent av väljarna, om vi förutsätter ett valdeltagande av samma magnitud som förra valet, är drygt 67 000 människor, vilket nästan motsvarar hela Karlstads befolkning. Alla som någon gång besökt Karlstad och sett det myllrande folklivet i Klarälvens delta, inser hur absurt påståendet är att det skulle finnas så många liberaler i Sverige. Om våra opinionsinstitut vill fortsätta att roa oss med sina förutsägelser, får de allt göra bättre ifrån sig än så här.

Torsdag

Inte ens på Dagens Nyheters mest skräckinjagande prognoskartor ligger vårt hem under vatten inom de närmaste 100 åren, trots vår närhet till havet. Även om ”domedagsglaciären” – anar jag en rysning av ångestdriven vällust i namnet? – på Antarktis smälter, räcker det inte för att vi ska få sjötomt. Det är en besvikelse. Och det är inte till någon tröst att den andra tidningen, Svenska Dagbladet, häromdagen i stället utfärdade en skarp varning för vad som låter som en ny istid, till följd av att den ”atlantiska meridionala omvälvningscirkulationen”, Amoc, trilskas.

Jag antar att det borde leda till sjunkande havsnivåer, i takt med växande glaciärer. Vill det sig illa har vi snart en landbrygga till Bornholm, med allt vad det skulle innebära av kringirrande, högljudda danskar.

Det bästa vore att både Dagens Nyheters och Svenska Dagbladets förutsägelser slår in, tar ut varandra och att allt följaktligen förblir som vanligt. Det vore kanske nesligt, särskilt för Dagens Nyheters apokalyptiske reporter. Å andra sidan fick han ändå en försörjning och en ursäkt att docera i flera år.

***

Läs även: Det är bara en tidsfråga innan miljonärerna skryter om att de röstar vänster

Läs även: Väljarna måste välja mellan spriten och hundarna