Hydra – hemmet jag alltid förlorar
Det är den sökandes tragik. Man hittar alltid det man söker men det är ett lån.
Bild: TT / Halvard Alvik / NTB
Den grekiska ön Hydra är mest känd för sin frånvaro av motorfordon och för att Leonard Cohen en gång i tiden bodde här.
De flesta transporter görs med mulor men det stämmer inte riktigt att ön är helt bilfri. Det finns ett par lastbilar – en av dem sköter sophämtningen – det finns en ambulans och då och då ser man öns enda polisbil krypköra längs hamnpromenaden. En traktor finns också.
Men någon privatbilism existerar inte och även cyklar är förbjudna.
För fjärde gången besöker jag ön och jag bor bara några meter från Cohens hus. Det är numera stängt för besökare men ändå hör jag de amerikanska turisternas röster när de frågar efter vägen till den berömde musikerns villa. Det finns inget att se där, förutom en stängd dörr. Men ändå vill man till varje pris dit.
På Hydra spelas aldrig någon musik av Leonard Cohen. Jag vet inte varför. Man verkar vara stolt över Cohens närvaro – en smal gata bär hans namn – men hans musik hör man aldrig.
Just det här året finns det ovanligt många svenskar på Hydra och de kommer inte bara över på dagsutflykter – vilket är fullt möjligt – utan stannar en natt eller två.
Det rör sig om hyfsat välbemedlade svenskar och alla tycks de sammanstråla på samma restauranger. Jag har slagit mig ned på en av dem och in kommer två svenska familjer och ett svenskt par utan barn. Den första familjen har med sig sin dotter, som ser ut att vara i elvaårsåldern. De går fram ett soffbord men dottern tycker inte om soffan, så de flyttar till ett annat bord. De granskar menyerna men dottern hittar ingenting som tilltalar henne.
”Ja, då får vi väl gå någon annanstans då”, säger fadern.
På väg ut från restaurangen stöter de på ett annat svenskt sällskap.
”Var det inte bra här?”
”Det var det säkert men en av oss godkände inte menyn.”
Ytterligare ett svenskt par har slagit sig ned vid bordet intill mitt. Deras barn – två söner – är nere och leker i hamnen och det unga paret är angelägna om att det finns mat lämpliga för barn: kyckling och pommes frites, kanske?
Medan de väntar på sönerna pratar de med varandra men de enda ord jag hör dem säga är ”barnen”.
När de två sönerna dyker upp nämner båda två Ukraina och Israel och hur hemskt det är där. Föräldrarna lyssnar uppmärksamt. Deras eget samtal är över. Nu är det barnen man ska lyssna till.
Maten kommer in och barnportionerna består som överenskommet av kyckling och pommes frites. Kycklingen är skuren i centimeterbreda bitar och det är den sortens kyckling som naturligtvis inte smakar någonting. Den är torrstekt och saknar kryddor.
”Ät nu inte bara pommes frites”, säger fadern till en av sönerna. ”Ät kycklingen också.”
Ja, tänker jag. Självklart kan inte barnen äta den lokala maten, vad den än består av. Vi kan glömma färsk fisk, grekisk sallad och varför inte souvlaki och moussaka också. Gud förbjude att ungarna äter mat de inte är vana vid att äta. Gud förbjude att ungarna lyssnar till det vuxnas samtal och inte tvärtom.
Vid det tredje svenskbordet sitter ett medelålders par. De delar på en förrätt som faktiskt ser grekisk ut. De äter utan att säga ett ord och nu när mörkret faller sätter kvinnan på sig sina solglasögon. De blir kvar vid bordet en stund efter avslutad middag och när de till slut lämnar restaurangen sker det under samma tystnad.
Själv blir jag kvar en stund till och sedan börjar jag vandringen till det lilla huset jag bor i. Det är ett av de få hus på Hydra man kan hyra utan att ruinera sig. Innanför dörren väntar katten. Samma katt var här även för två år sedan och hon lämnar sällan den lilla stenlagda gården där huset ligger. Jag oroar mig redan över hur hon ska få det när jag än en gång måste resa härifrån. Nuförtiden är jag inte en resenär. Jag söker ett hem. Jag hittar ständigt nya sådana men jag måste alltid lämna dem. Det är den sökandes tragik. Man hittar alltid det man söker men det är ett lån. Jag tänker på Ekelöf:
Jag är en främling i detta land
men detta land är ingen främling i mig!
Jag är inte hemma i detta land
men detta land beter sig som hemma i mig!
***
