Rika Centerpartiets halverade förmögenhet

Affärsvärlden hade nyligen en genomgång av finanserna för Centerpartiet, riksdagens rikaste.

Centern sitter på en förmögenhet på dryga 1,5 miljarder kronor i det egna bolaget Randello Invest. Pengarna kommer ursprungligen från försäljningen av tidningskoncernen Centertidningar år 2005 för 1,8 miljarder kronor.

Sedan dess har förmögenheten förvaltats av Randello Invest, samtidigt som partiet kontinuerligt har plockat ut pengar för sina politiska kampanjer, främst de inför valdagarna. Men justerat för inflationen kan man likväl konstatera att ungefär halva förmögenheten är borta. Och om pengarna vuxit i takt med börsen sedan 2005 skulle portföljen våren 2025 ha varit värd över 7 miljarder kronor.

Samtidigt som kapitalförvaltningen skötts övermåttan försiktigt (läs ”dåligt”), med omfattande placeringar i räntebärande papper, har Centerpartiet plockat ut stora summor från investmentbolaget, totalt 1,5 miljarder kronor, för att finansiera löpande verksamhet och valkampanjer. De omfattande utdelningarna har också satt avtryck i partiets livsföring. Centern har närmare 50 anställda med en månatlig snittlön om 60 000 kronor, den högsta bland alla partiernas enligt Affärsvärlden.

Om Centerpartiets förvaltning av sin egen förmögenhet ser ut så här, kan det då förvalta folkhushållets ekonomi på ett bättre sätt? Partiets meriter i regeringsställning talar inte för det.

Under centerledarna Maud Olofssons och Annie Lööfs uppdrag som näringsministrar i regeringen Reinfeldt pågick mellan 2007 och 2014 en satsning som hette ”Främja kvinnors företagande” och som drevs genom Tillväxtverket. För detta ändamål avsattes cirka 375 – 400 miljoner kronor för bland annat ambassadörer för kvinnors företagande, insatser för affärsutveckling riktade till kvinnor, entreprenörsprojekt vid högskolor och universitet, samt särskilda projekt inom gröna näringar med samma inriktning.

Satsningen utvärderades genom aktivitetsmått och inte effektmått. Man mätte sådant som antal utbildningstillfällen, seminarier och deltagare samt informationskampanjers räckvidd. Men man gjorde ingen så kallat kontrafaktiskt utvärdering av centrala frågor som ifall fler kvinnor startade företag, ifall deltagarnas företag växte snabbare än kontrollgruppers, ifall fler arbetstillfällen skapades eller ifall effekten av de riktade insatserna var större än generellt företagsstöd.

Målformuleringen var oklar, fokus låg på synlighet och inte affärsresultat och ingen analys om kostnad/nytta gjordes. Efter hundratals miljoner kronor saknades svar på om satsningen hade fungerat.

Under Maud Olofssons tid som statsråd inleddes 2006 ett annat projekt: Företagens administrativa kostnader till följd av statliga regler skulle minska med 25 procent till år 2010. Men när mandatperioden närmade sig sitt slut stod det klart att det målet inte hade nåtts. Olika sammanställningar pekade på att det faktiskt uppnådda resultatet var en minskning med regelbördan med drygt 7 procent, alltså mindre än en tredjedel av det satta målet uppnåddes.

Likväl hävdade Olofsson att hon var nöjd med resultatet, eftersom det var första gången som någon regering minskat regelbördan alls.

Och då har vi inte ens gått in på den roll som Centern spelat i vad kärnkraftavvecklingen har kostat det svenska folkhushållet i form av utebliven elproduktion, högre elpriser, förlorad konkurrenskraft och indirekta industrikostnader. Professorn i tillämpad kärnfysik Jan Blomgren uppskattar totalkostnaden till cirka 1 000 miljarder kronor.

Thomas Gür