»Hitler använde inte Twitter« tröstar historikern ­Michael Burleigh.

Mörkret faller, framtiden hotar, jobben försvinner, brottsligheten drabbar – baby it’s cold outside. Jämförelserna mellan dagens Europa och det tidiga trettio­talet haglar. Bankkris, arbetslöshet och främlingsfientlighet på frammarsch. Det enda som saknas är Zelda och F Scott Fitzgerald som vinglar fram mot avgrunden i charlestontakt från andra sidan Atlanten – skulle man kunna tycka.

Frankrike har börjat utvisa alla icke-franska romer. Någon juridisk process om huruvida de har begått brott finns inte. Ut med dem! Det här är en typ av romförföljelse som Europa inte har sett sedan andra världskriget. I Italien har Silvio Berlusconi kallat de papperslösa för en »ondskans armé«. Och i Tyskland publicerade en av ledarna för riksbanken i veckan en bok om att tyska folket borde skaffa sig mer lebensraum: Invandrarna håller på att ta över, vi måste tänka på genetiken! Högutbildade tyska kvinnor måste skaffa fler barn, muslimerna bli färre – annars riskerar intelligensen i samhället att utarmas, skriver Thilo Sarrazin. Tysk offentlighet kippar efter andan.
Och minns sitt trettiotal alltför väl.

Michael Burleigh hävdar däremot alltså att dagens europeiska högerextremism är annorlunda – inte bara för att den tillbringar mer tid på Twitter. Lågkonjuktur leder inte automatiskt till främlingsfientlighet, fascisterna kom till makten i Italien långt innan depressionen och det var inte främst Tysklands arbetslösa som röstade fram nazisterna. Hur obehagliga stämningarna än är i dagens Europa – det finns i alla fall inget nyligen avslutat världskrig som vi grälar om…

Samtidigt jagas vi oundvikligen av vår mörka skugga. Italienska regeringen skickar beväpnade karabinjärer mot afrikanska invandrare.

Schweiz förbjuder minareter. I Ungern patrullerar svartklädd paramilitär och i Danmark, Norge, Österrike och Frankrike växer besattheten vid allt främmande. För visst finns det något av ett samband mellan kriser och främlingsfientlighet. Benjamin Friedman visar exempelvis i »The Moral Consequences of Econonomic Growth« hur ekonomisk osäkerhet brukar sammanfalla med ökad intolerans. Det hände på 1880-talet, på 1920-talet och under 1970-talet.

Statsvetaren Andrew Gamble har en annan teori. Det är skillnad mellan USA och Europa, hävdar Gamble, våra samhällssystem är så olika. I USA får lågkonjuktur och arbetslöshet människor att ifrågasätta berättelsen om den amerikanska drömmen – att var och en kan lyckas av egen kraft. Därför brukar ekonomiska nedgångar i USA öppna möjligheter för vänstern. Franklin Delano Roosevelts »New Deal« hade aldrig varit möjlig utan den stora depressionen. I Europa är det tvärtom. Krisen drabbar den sociala sammanhållningen – den som våra välfärdsstater bygger på. Väljarna vänder sig dels högerut, dels till främlingsfientliga partier, menar Gamble.

Just den här typen av rädslor för välfärdsstatens framtid försöker Sverige­demokraterna spela på i årets svenska valrörelse. Deras reklamfilm frammanar en fantasi om en svart armé av burkor som kastar sig över de svenska pensionärernas pengar. (I själva verket skulle svensk äldrevård naturligtvis inte klara sig en dag utan alla invandrare som arbetar där, men det hör inte till i den främlingsfientliga hallu­cinationen). Att mångkulturella samhällen skulle hota välfärdsstaten, är däremot en argumentation som man kan höra även utanför rasistiska kretsar.

Alberto Allesina blev känd för sin forskning om att mindre mångkulturella samhällen hade mer omfattande välfärdsstater. Människor var mer villiga att betala skatt om pengarna bara gynnade personer från deras egen kultur, menade Allesina.

Men när den brittiske akademikern Peter Taylor Gooby gick igenom ekvationerna, då höll inte sambandet. Vad Taylor Gooby i stället hittade var ett annat: De länder som hade breda politiska partier som såg invandring som en naturlig och viktig del av dagens värld – de kunde vara både mångkulturella och upprätthålla ett omfattande stöd för välfärdsstaten. Här finns en viktig läxa även för svensk politik.

Att det helt enkelt är på partierna som allt beror. De kan hjälpa oss att hantera våra rädslor – eller så kan de spegla dem tillbaka mot oss. Och det avgör allt.

Det är något att tänka på bland alla utspel i valrörelsen.

***

För övrigt så skolkar Thomas Bodström från socialdemokraternas valkampanj och drar till USA. Sedan låter han sig fotograferas på Dunkin’ Donuts och förklarar att han minsann distansjobbar via Facebook. Det kan vara den mest bisarra incidenten hittills i valrörelsen.

Aisopos var en puckelryggad slav år 500 f. Kr. Han började berätta sagor om sina fångvaktare men gjorde om karaktärerna till djur. Fabler var från  början ett sätt att prata om dem med makt utan att stöta sig.  Aisopos lyckades bli frigiven genom sin kvickhet. Men blev senare dödad på grund av sin spydighet. En sedelärande historia i sig själv.

Det var en gång en räv och en igelkott som var ute och promenerade. Plötsligt blev de attackerade av vargar. Räven som var begåvad med listighet, snabbhet och vighet lurade iväg vargarna över fälten. Efter en vild jakt återvände han till vägen, andfådd men fri. Igelkotten rullade däremot ihop sig till en boll. När vargarna försvunnit fortsatte han promenera. Till skillnad från räven var igelkotten bara begåvad med en sak – sina taggar. Räven kan många saker. Igelkotten kan en enda stor sak.

Filosofen Isaiah Berlins mest kända essä handlar om detta. Berlin leker med idén att tänkare kan delas in i rävar eller igelkottar.

Räven angriper varje problem på ett nytt sätt – är listig, pragmatisk och betraktar världen som komplex. Igelkottar ser däre­mot tillvaron genom en enda definierande idé. De blir enkla, tydliga och ideologiska. Platon var en igelkott. Aristoteles var en räv. Dostojevskij var en igelkott. Shakespeare var en räv.

Berlins distinktion går förstås att applicera på politik. Ronald Reagan var en igelkott, han betraktade världen genom en enda definierande idé: staten skulle hålla sig undan. »De nio farligaste orden på det engelska språket är: ’Jag kommer från regeringen och jag ska hjälpa dig.’« Denna enkla övertygelse var grundläggande för hur Reagan angrep varje situation. Oavsett om det gällde relationerna till Sovjet, arbetslösheten eller avregleringen av finansmarknaderna.

Bill Clinton är däremot en klassisk räv. Kunnig, listig, pragmatisk, intresserad av detaljer och av att hämta in kunskap från många olika håll. Clinton analyserade varje situation separat – det fanns inte en enda definierande idé som allt gick att koka ner till.

Varje klassifikation sätter ljus på något intressant. Somliga är rävar, andra är igelkottar. Det ena är inte bättre än det andra. Även våra svenska politiker går ganska lätt att placera in. Maud Olofsson är en igelkott. Göran Persson är en räv. Carl Bildt är en igelkott. Maria Wetterstrand är en räv. Wetterstrand har dessutom gjort om sitt parti från att vara igelkottar (miljöpartiet under igelkotten Birger Schlaug var onekligen en igelkott) till att bli rävar. Lars Ohly är också en räv, men en räv som låtsas vara igelkott, eftersom han leder ett parti som brukade vara igelkottar men nu liksom har tappat taggarna.

Jan Björklund är svensk politiks tydligaste igelkott. Flumskolan är hans fiende på alla områden – inte bara i skol­politiken. Sluta flumma om vindkraft – bygg kärnkraft! Sluta flumma om alliansfrihet – gå med i Nato! Jan Björklund har berättat hur mycket han beundrar Olof Palme, inte för hans åsikter men just för hans tydlighet i utrikespolitiken.
Igelkottar gillar andra igelkottar.

Fredrik Reinfeldt är däremot en räv. Men en räv som rider på en igelkott. Eller rättare sagt: en räv som rider på en igelkott som inbillar sig att den är en räv.

Anders Borg är en klassisk igelkott. Men han verkar inte medveten om det. Finansministern tror att han är en nyanserad pragmatiker som i varje situation med öppet sinne rådfrågar forskningen. Så är det inte.

Anders Borgs politiska styrka ligger i att han är en fanatiker. Borg ser världen genom en enda idé – att människan helt och hållet styrs av ekonomiska incitament. Borg är, om ni ursäktar uttrycket: ekonom. (De flesta ekonomer är igelkottar, även om det finns undantag som John Kenneth Galbraith till exempel).

En person i svensk politik som däremot nästan inte alls går att placera in är Mona Sahlin. Det är svårt att peka på vad som skulle vara hennes definierande idé. Å andra sidan är hon inte heller känd för att vara intresserad av konkreta policydetaljer och att sätta detta främst. Är hon en räv som pratar som en igelkott? Eller en igelkott med en räv bakom örat?

Jag lutar åt att hon nog ändå är en igelkott. En person som betraktar socialdemokratin som den rörelse i Sverige som av naturen står för det goda. Och att denna form av partilojalitet i hög grad definierar hennes sätt att angripa politiska problem. Men jag vet faktiskt inte

***
För övrigt I Woody Allens film »Fruar och äkta män« från 1992 blir huvudpersonen frigid eftersom hon tänker för mycket på vem i bekantskapskretsen som är en räv och vem som är en igelkott. Så det är nog bäst att akta sig.

­Den berömde tyske poeten Heinrich Heine fick en gång frågan om var han ville befinna sig när världen gick under. Utan ett ögonblicks tvekan svarade han: England! Varför just England? undrade folk. Allt händer hundra år senare där, förklarade Heine.

Ironin får stå för den tyske poeten, om undergången skett i veckan hade det varit svårt att ta sig till England på grund av askmolnet, dessutom inträffade både den industriella revolutionen och paret Beckham onekligen först i Storbritannien. Men det går att förstå vad Heine menade. Den brittiska valrörelsen var tills för en vecka sedan exempelvis skrämmande lik något vi hade sett tidigare.

Huvudrollen spelades av en sönderregerad socialdemokratisk premiärminister (modell större) som tidigare varit finansminister. Han var djupt ifrågasatt, bufflig, anklagad för att inte lyfta fram kvinnliga kollegor, respekterad för sin kompetens men på alla sätt en person som mentalt bosatt sig i en tid när socialdemokratiska hövdingar kunde bete sig på ett sätt som de inte längre kan. Mot honom stod en ung högerpolitiker med medkännande budskap, vacker brunhårig fru och verkligen ingen slips.

En ung högerledare som försökte övertyga väljarna att hans parti hade förändrats. Vi är inte elaka. Vi är som folk är mest. Vi »ser« de svaga grupperna. Vi »ser« de arbetslösa. Vi »ser« miljöfrågorna. Så till den milda grad att den unge högerledaren inte bara åkte till Arktis för att klappa ledsna isbjörnar utan också började cykla till jobbet. (Media var överförtjust tills någon frågade varför en bil följde efter med högerledarens portfölj).

Det var svårt att inte läsa in Göran Persson i Gordon Brown, Fredrik Reinfeldt i David Cameron och det svenska valet 2006 i vad som då tycktes vara Labours oundvikliga förlust den 6 maj.

Det fanns naturligtvis olikheter. Persson har till skillnad från Brown aldrig anklagats för att fysiskt slå sina tjänstemän (Margot Wallströms memoarer har dock ännu inte utkommit) och till Anders Borgs försvar måste sägas att han inte påminner särskilt mycket om Camerons sidekick George Osborne. (Döpt till »Boy George« av alltid lika subtil brittisk media.) Men en vecka är som bekant en lång tid i politiken.
Allt det här var före den första tv-debatten.

Storbritannien har aldrig tidigare haft en partiledardebatt i tv (approppå att Heinrich Heine hade en poäng). Denna historiska anpassning av valrörelsen i amerikansk riktning ledde märkligt nog till någon form av demokratiskt genombrott häromveckan.

Liberaldemokraterna som på grund av det brittiska valsystemet alltid hamnar i kläm mellan Labour och de konservativa klev plötsligt fram.
Nick Clegg gjorde oväntad totalsuccé och efter 90 minuter var valrörelsens hela dynamik förändrad. Plötsligt framstod Clegg som kandidaten för det där med »change«. Samma diffusa »change« som de konservativa bestämt att David Cameron skulle vinna valet på. Attans!

Liberaldemokraterna snodde epitetet med viss rätt – de var det enda parti som motsatte sig Irak-kriget och som inte omfamnade finanssektorn lika villkorslöst. I många andra frågor står partiet långt till höger men hursomhelst rusade Nick Clegg nu fram i opinionen. En mätning visade till och med Liberaldemokraterna som största parti.

Detta är inte riktigt lika dramatiskt som det kan verka. Ett valresultat där de konservativa får 31, Liberaldemokraterna 29 och Labour 27 (som opinionen ungefär visar) skulle i det brittiska systemet innebära att Labour får 274 platser i parlamentet, de konservativa 245 och Liberaldemokraterna 100. Med andra ord skulle uppdraget att bilda en koalitionsregering i första hand gå till Gordon Brown. Som därmed skulle lyckas bli premiärminister en andra gång, utan att egentligen vara vald. (Brown efterträdde Blair som partiledare och blev därmed automatiskt premiärminister utan något parlamentsval.)

David Cameron varnar därför: Röstar ni på Clegg, då får ni Brown! Dessutom verkar han ha kastat allt vad mjukishöger heter överbord.
Cameron poserar plötsligt på en valaffisch där det med de mest jättelika bokstäver står skrivet: »Låt oss skära ned ersättningarna till de som vägrar att arbeta«.

Som mrs Thatcher skulle säga: »Det finns inget alternativ.«

***
För övrigt I veckan hävdade den amerikanske högerdebattören Rush Limbaugh att vulkanutbrottet på Island var Guds hämnd för att Obamas sjukvårdsreform har gått igenom. Samtidigt påstod en högt uppsatt iransk präst, Hojatoleslam Kazem Sedighi, att risken för jordbävningar i Teheran beror på att kvinnor bär för utmanande kläder.

Någon borde sammanföra herrarna så att de kan utbyta teorier.

Är män alltför styrda av sina hormoner för att få styra Wall Street? Ja det menade i alla fall Tim Harford, kolumnist i Financial Times, i en intervju. Resonemanget byggde på att gorillahannar tydligen tar risker, brölar och spöar upp varandra vilket beror på att de drabbas av »testosteronförgiftning«. Detta är obehagligt men gör dem framför­allt högst olämpliga att hantera hedgefonder. Ge alltså inte dina pensionspengar till en brölande gorillahanne.

En studie, gjord vid Harvard, visade på att män med högre testosteronnivåer var allmänt mer benägna att ta risker. Forskarna själva sa att det här resultatet inte gick att koppla till krisen men det var förstås precis vad som skedde. Räddningspaketen som räddat bankerna från sig själva får vanliga amerikaner att fråga sig huruvida det inte skulle spara administrativa kostnader om de i stället bara slumpmässigt började ge sina pengar till rika människor. I ett läge där ytterligare sju till tio miljoner (främst kvinnor) beräknas falla ner i fattigdom är man öppen för alla förklaringar. Även gorillahannar.

På sistone har det rent allmänt varit mycket djur i politiken. Lena Askling skrev i Aftonbladet om att Lena Forsberg vid Luleå Tekniska högskola studerat hur kvinnligt ledarskap formas i stallet. Mona Sahlin har tydligen varit tredjeskötare åt en häst och det menar Askling är en politisk merit. »Att hantera ett stort, starkt djur med egen vilja kräver ledarskap«, skriver Askling och »stort, starkt, djur med egen vilja« är egentligen en ganska bra beskrivning av det socialdemokratiska arbetarepartiet. »Det är dags för Sahlin att ta fram ledarskapet hon lärde hos Bullen i stallet«, uppmanar Askling men frågan är om inte Reinfeldt och Borg hunnit före.

Det är ju främst moderaterna som bedriver politik genom piskor och morötter. Anders Borg har surrat sig vid utbudspolitiken. Men den här typen av kriser kan inte lösas vare sig med morötter, piskor, sockerbitar eller något annat från My Little Pony. Utbudspolitiken är tänkt att öka incitamenten för folk att söka de jobb som nu verkligen inte finns. Problemet ligger på efterfrågesidan och där prioriteras fortfarande skattesänkningar framför offentliga investeringar, trots att grupper som redan har det bra, om de får mer pengar i nuläget, knappast ökar sin konsumtion utan i stället sparar.

Statsministern har visserligen talat om för folket att det bör konsumera och att det bör konsumera svenskt: »Om ni öppnar julklappen och det står ’made in China’ – då har ni inte gjort mycket för att säkra jobben i Sverige«, sa Reinfeldt, och Aftonbladet tipsade behjälpligt om att ge bort en »spa-helg«.

Frågan är väl om inte statsministern (oavsett vad han nu köpt till Filippa) just gällande det där att säkra jobben i högre grad borde fråga sig vad han kan göra för folket än vad folket kan göra för honom. Stimulanspaketet som regeringen presenterade förra veckan sågades ju av nästan samtliga bedömare.

Barbara Ehrenreich har skrivit att »med allt detta prat om stimulans av ekonomin skulle man kunna tro att den var en enda stort klitoris«. Och det ligger något i det. Även om ekonomisk politik naturligtvis inte är lika komplicerat som kvinnokroppen: det krävs lite fingertoppskänsla.

Vad som dessutom behövs är en mer kvalificerad debatt om finanskrisen. Den fria marknaden är en myt, politiken har alltid intervenerat, frågan är på vems sida och hur. Det är exempelvis inte rimligt att nödropet »Rädda bankerna!« är det enda nödrop som tycks kräva akut handling. Världen skakade på ett par dygn fram miljarders miljarder, handlingskraften var fullständig. Visserligen var det nödvändigt, men det finns mycket annat som också är nödvändigt, men gällande klimatet anses det som London Review of Books syrligt påpekade vara ett politiskt genombrott när man lyckas enas om att enas om att träffas igen om två år för att åter diskutera huruvida man kan enas.

Även om det förstås är roligt att prata om gorillahannar (framför allt om hur gorillahannarna lyckades komma på namn som »High-Grade Structured Credit Strategies Enhanced Leverage Fund«) är det i krisens spår främst en mänskligare syntes mellan marknad och politik vi behöver prata om, inte girighet och testosteron.

***

För övrigt diskuteras vad det nya rödgröna samarbetet bör ­kallas. Givetvis är »Rymdimperiet« det enda raka då borgerligheten som bekant döpt sig själva till »alliansen«. Sahlins bild över texten »The Empire strikes back« kommer att kommunicera den eftersträvade regeringsdugligheten.

Signum rememorativum demonstrativum prognosticum skulle man kanske kunna säga om det här med Barack Obama. Saker och ting får onekligen en annan tyngd på latin, och tyngd kan behövas när budgetunderskottet är svindlande, USA för krig på två fronter och bankerna rånar folket (i stället för tvärtom) eftersom det är där pengarna finns (om de nu finns någonstans).

Men kanske just därför: signum rememorativum demonstrativum prognosticum!

Ovanstående är alltså Immanuel Kants term för att beskriva att det stora i en historisk förändring inte är själva händelsen. Det stora är den känsla av entusiasm den för med sig. Signum rememorativum demonstrativum prognosticum är en händelse vi tolkar som ett tecken på att mänskligheten utvecklas mot det bättre: exempelvis en svart president i USA.

Enligt Kant har vi en enorm längtan efter ett sådant tecken. När vi tycker oss se det vill vi vara en del av det och det är denna mobilisering som blir politiskt betydelsefull. Oavsett innehåll.

Barack Obamas budskap om att återuppfinna politiken åstadkom ett historiskt väljarskifte i USA, att han vann visar att det går, budskapet bekräftar på så sätt sig självt och mobiliserar än mer.

Svensk politik kännetecknas i dag av det motsatta: undvikande av ideologi och en inställning till politik som vore det »management«. Regeringsduglighet framför ledarskap och allt över idépolitikens bokstavligen döda kropp.

Regeringens arbetslinje är inte bara elak, den är »sataniskt elak« som Mona Sahlin uttryckte det i veckan. Det är inte vad regeringen vill som görs till huvudpoäng, utan huruvida regeringen vill väl. Frågan avpolitiseras därmed.

Det intressanta för väljarna är ju inte huruvida Sven Otto Littorin går runt i svart slängkappa och pratar baklänges till skillnad från Mona Sahlin som är alla de pastellfärgade djurens vän. Eller med Christer Isakssons ord i hans nyutkomna hyllningsskrift: »Den naturliga ledaren … en riktig sossemamma … vacker på ett präktigt svenskt sätt«. Det intressanta borde vara politiken.

Men vi väljare uppmanas i stället räkna på om vi som privatpersoner tjänar mer på moderaternas skattesänkningar än socialdemokraternas bättre a-kassa, och de politiska kommentatorerna har blivit konsumentupplysare som ska hjälpa oss välja rätt. Sahlin och Reinfeldt ligger sked i mittens rike och rabblar politiska inköpslistor. Alla tycker utvecklingen är oroväckande men skyller på de stackars mittenväljarna:

– Vi har inga nya idéer. Men det är inget tecken på att vi inte gör vårt jobb. Det är tvärtom ett tecken på att vi gör vårt jobb, för inga idéer är vad folk vill ha, det är därför de är i mitten!

Vad vet jag, men har någon tänkt på att anledningen till att folk stannar i mitten kanske beror på att det är tomt på bägge sidor?
Statsvetaren Colin Hayes argumenterar i boken »Why We Hate Politics« för att politiker måste sluta skylla det politiska ointresset på medborgarna. Det är enligt Hayes inte vi väljare som får de politiker vi förtjänar, utan politikerna som får den grad av politiskt deltagande de förtjänar.

När allt mindre kvarstår av idéer och djup finns också allt mindre kvar som kan väcka engagemang. Politiskt ointresse blir rationellt då våra egna politiker tycks se politiken som en sjukdom, avpolitisering som dess kur och i valbarhetens namn ständigt flyr de svåra frågorna för att i stället tävla om vem som har den bästa personligheten.

Hopp uppstår enligt psykologen CR Snyder, som skrivit en bok i ämnet, när en människa har ett mål, är förvissad om att detta går att uppnå, samt har en plan för hur det ska gå till. Politiken kan faktiskt åstadkomma detta utan att Will I Am, Scarlett Johansson och den där bruden i Pussy Cat Dolls behöver waila om att Yes We Can. Vision betyder ju trots allt syn. Det handlar om hur man ser på saker. Tittar man på opinionen och ser positioner huggna i sten som det bara är att förflytta sig emellan. Eller, tittar man på opinionen och ser hur man skulle kunna bygga en ny majoritet som kan göra det nödvändiga möjligt?

Det brukar berättas att Michelangelos storhet som konstnär låg i att när de andra skulptörerna tittade på en bit marmor och bestämde vad de ville göra av det, tittade Michelangelo på en bit marmor och såg vad marmoren ville bli. Att vara visionär handlar om att se potentialen i det som finns. Det är en blick i nuet, inte ett färdigt idealsamhälle i framtiden. Just därför behövs det visioner. Även i svensk politik.

***

Förresten. Ett seriöst försök att stoppa kriget mot kvinnor i Kongo kan inte göras med nuvarande storlek på FN-operationen. Mandatet måste utvidgas och antalet soldater bli fler. Feminister i Sverige borde driva dessa frågor.

I ett läge där 9 000 personer har varslats från Volvo och krispaket ser ut att bli årets julklapp ägnar sig svensk debatt åt väsentligheterna. Det vill säga socialdemokratiska palatsintriger:

Mona känner sig hotad av Pär, Pär är förbannad på Göran, Göran är sur på alla (särskilt Pär), Görans exfru är på något sätt inblandad och någonstans i bakgrunden lurar Monas stabchef, Stefan-vad-han-nu-heter, som hursomhelst är så ondskefull att Aftonbladet hänger ut honom på suddig bild utpekad med en röd handgjord pil. Där är han! Haha!

Just när man med andra ord trodde att svensk politisk debatt inte kunde bli mer relevant (särskilt efter Expressens viktiga avslöjande om att en tjänsteman på finansdepartementet en gång varit inne på en pornografisk hemsida) kommer nästa twist. Diskussionen övergår till att handla om ifall Pär Nuder är partilojal. Det vill säga om ifall det är bra för Partiet med stort P ifall Pär (med stort P) skriver bok om sin tid bakom Göran (med stor gård).

Det tycker inte socialdemokraternas utrikespolitiske talesman Urban Ahlin som går ut och anklagar Nuder för att bryta mot »hederskodex« och man kan förstås precis som SVD:s ledarsida fundera över om Ahlin verkligen kommer från Skaraborg och inte Sicilien. Kommer Nuder efter sitt chockerande avslöjande om att (hör och häpna) Göran Persson ibland kunde vara något av en skitstövel vakna upp med ett hästhuvud i sängen? Eller, nöjer sig Ahlin med att springa runt i media och göra reklam för den nya öppna socialdemokratin genom att tala om att en riktig sosse minsann håller käft och att så kallad debatt sker bäst bakom stängda dörrar? Den som lever får se. Urban Ahlin säger till DN att han måhända är gammeldags. Nej Urban, du är inte gammeldags. Du är en dinosaurie. Men det är okej. Alla ska med!

Tidningarna skriver att Pär Nuder är bitter. Men vad är det egentligen som är så bittert med Nuders bok? Att han lyfter fram problemet i att kommersialiseringståget rullar allt snabbare samtidigt som en vilsen socialdemokrati står kvar på perrongen? Att han vill ompröva överskottsmålet? Att han menar att socialdemokratisk förnyelse måste bestå av en »jämlikhetsoffensiv«? Är det bittert att tycka att ett jobbtoppmöte om entreprenörskap bör kompletteras med ett toppmöte om villkoren i vården? Sen när är det »bittert« att prata om jämlikhet? Och om det är bittert, kan inte Mona Sahlin bli lite mer bitter? För att inte tala om Reinfeldt. Bitter är det nya vänster. Tydligen.

Själv gick jag med i socialdemokratin efter att ha läst en artikel av Pär Nuder. Det tycker många är skrattretande. Det skiter jag i. Pär Nuders problem är att han alltid varit den smartaste killen i rummet och vetat om det. Det tycker inte jag är något problem. Jag tycker inte att det är något problem med politiker som varit gästprofessorer på Harvard, är efterfrågade i internationella sammanhang och använder ord som »pueril« i dagligt tal. Alla ska med!

Det är inget fel med smarta politiker med stora egon. Det är bättre än korkade politiker med stora egon. Och gällande hänsynslöshet misstänker jag att de är lika goda kålsupare allihop. Däremot är det ett problem att politiken tycks äta sina mest begåvade barn.

Att vara socialdemokrat får inte reduceras till att ha på sig en tröja med texten »Jag älskar välfärdsstaten« eller skriva tusen interpellationer om att borgarna är onda för att de är borgare. Partilojalitet i den bemärkelsen är inte lojalitet. Det är brist på fantasi.

När Pär Nuder för första gången på över ett decennium hamnar i en position där han i eget namn har möjlighet att beskriva hur han själv tycker och tänker, ska han då hindras från detta? Ska ledande socialdemokrater få skriva deckare men inte böcker om politik? Lägg ner! Ge killen en chans! Och om Urban Ahlin inte håller med ska jag ge honom ett erbjudande han inte kan tacka nej till. Jag vet var Mariestads arbetarekommun bor … I Mariestad! Jag är inte dummare än jag ser ut.

Den brittiske labourledaren Neil Kinnock sa: »Lojalitet är en fin egenskap, men i för stor mängd fyller den politiska kyrkogårdar.«

Svensk socialdemokrati är på god väg att bli en politisk kyrkogård. Få idéer, få medlemmar.

Vad partiet i det läget behöver är knappast mer tystnad och mindre debatt. Släpp ut de små stackarna ur bunkern, Mona! De kanske visar sig vara riktiga människor. Vem vet: konstigare saker har hänt. I politiken är som sagt allt möjligt.

***

Förresten är det konstigt att de gamla EMU-partierna inte vågar tala om saken ens när frågan är under sådan blixtbelysning som nu.

I onsdags höll alltså Mona Sahlin, Peter Eriksson och Maria Wetterstrand en gemensam presskonferens. Lars Ohly kunde inte delta eftersom han tyvärr snubblat över det penningpolitiska ramverket. Huruvida Peter Eriksson grät över detta faktum förblir oklart. Lika oklart som huruvida Lars Ohly grät när Berlinmuren föll. Hursomhelst levererade sossar och miljöpartiklar ett budskap om fördjupat samarbete, och Mona Sahlin har därmed besvarat Fredrik Reinfeldts fråga gällande med vem hon vill göra det: Inte med Lars Ohly!

I det brev som efter beskedet gick ut till socialdemokratins medlemmar lade partiledningen ut texten om allt det rödgröna samarbetet inte är: Det rödgröna samarbetet är inte den borgerliga regeringen!

Budskapet till den egna organisationen var att till detta är vi nödd och tvungna. Vi håller ihop för barnen och för att borgarna inte ska förstöra välfärden. Sahlin och Ulvskog skriver: »Vi ser i opinionsmätningarna att ett rödgrönt samarbete för framtiden kan attrahera ett brett väljarstöd« vilket förstås är precis det tilltal som entusiasmerar massorna. Inte för att vi partimedlemmar någonsin är entusiastiska: jag gnäller, alltså är jag sosse.

Miljöpartiklarna tar sossarna för makten och sossarna tar miljöpartiklarna för att de vet att de annars kastar sig över borgarna. Riskerna för att den rödgröna röran ska skära sig är många, å andra sidan har politiken en tendens att ge konstiga sängkamrater.

Det sägs ju att en ärlig politiker är en som när han väl är köpt fortsätter att vara köpt och i den bemärkelsen är miljöpartiklarna oärliga. »Miljöpartiet kan bli det femte allianspartiet«, skrev Per Gahrton på Newsmill som om det vore en nyhet för någon.

Budskapet från miljöpartiet har alltid varit tydligt: Vi må vara pyttesmå men vi är fan i mig okontrollerbara! Alla minns 2002 när partiet dagen efter valet öppnade förhandlingar med Lars Leijonborg.  Även om Göran Persson i sina memoarer menar att detta delvis berodde på att de små stackarna inte kunde hantera Pär Nuders gränslösa ödmjukhet är miljöpartiets dragning åt högerprassel inte bara fåtalets sätt att få oproportionerligt mycket uppmärksamhet, utan ett ideologiskt ställningstagande.

Även om Mona Sahlin och Peter Eriksson skulle borsta varandras hår, sitta i ring och sjunga kumbaya, skulle miljöpartiet fortfarande vara miljöpartiet. »Vi är inte och kommer aldrig att vara vänster«, skrev Maria Wetterstrand för tio dagar sedan. Det som för alla andra partier skulle uppfattas som inkonsekvent velande är hos miljöpartiet höjden av konsekvens. Den gröna ideologin menar sig nämligen stå över det där med höger och vänster.

Det största hindret för ett samarbete mellan miljöpartiet och  socialdemokraterna gäller inte EU utan synen på arbetslinjen. Att miljöpartiet menar allvar med sin förnyelse bevisade partiet inte genom att i veckan slopa kravet på utträde ur Unionen utan genom det kongressbeslut där man i våras ställde sig bakom arbetslinjens principer. Bye, bye medborgarlön! Hej, hej ministerposter!

Givet den gröna ideologin vars syfte är att bekämpa de produktivistiska värderingarna är omfamnandet av inkomstbortfallsprincipen faktiskt som att ta bort skapelseberättelsen ur Bibeln. Följaktligen surar Birger Schlaug.

Valet 2010 kommer att handla om jobben. Mona Sahlin måste bevisa att hennes regeringsalternativ har en trovärdigare arbetslinje än regeringen. Just därför kommer moderaterna antagligen skrämmas mer med miljöpartiets motstånd mot arbete än Lars Ohlys jävligt osjälvständiga riksbank. Svenska folket brinner mer för principen att det ska löna sig att arbeta än för det penningpolitiska ramverket. Det vet Per Schlingmann.

Miljöpartiet har för att kunna samarbeta med socialdemokraterna för första gången upprättat en arbetslinje. Men hur trovärdig är den? kommer Fredrik Reinfeldt att undra och därigenom vända sig direkt till de grupper som länge tyckt att miljöpartiet är emot allt det där som gör livet värt att leva: bilen, basindustrin, skotern, chartern, jobben och jakten. Här har »det nya arbetarpartiet«, för att inte tala om sverigedemokraterna, en öppning.

Antagligen är det nödvändigt för socialdemokratin att hoppa i säng med miljöpartiet och huruvida Ohly ska vara med är en läggningsfråga. Däremot måste Sahlin vara tydlig med att storleken faktiskt har betydelse. Om miljöpartiet får oproportionerligt inflytande givet sitt svaga väljarstöd, skadar det hela oppositionens trovärdighet. Det om något skulle visa att miljöpartiet inte är mognet att ta ansvar.

***

Förresten krävs det tydligen en finanskris för att någon ska notera Bo Lundgrens existens. Äntligen!

»Ibland undrar jag över om opinionssiffrorna stämmer«, sa statsministern till DN och suckade antagligen djupt. För Fredrik Reinfeldt kan verkligen inte förstå. Inte begripa. Inte nappa. Koppla. Uppfatta. Vill inte!

Det är inte förnekelse. Statsministern är enbart, hur ska vi uttrycka det: lite selektiv med vilka delar av verkligheten han accepterar som verklighet.

I halvtid mellan två val skiljer 14,9 procent mellan blocken och Reinfeldt kan som sagt inte förstå. Han har tillsammans med Maud, Göran och Jan i flera veckor, en skattesänkning i taget, skedmatat svenska folket med höstbudgeten. Likgiltigt har vi gapat och svalt men vi är inte glada.

Särskilt inte pensionärerna.

Som ett tjurigt barn upprepar Reinfeldt att han leder en »reformregering«:

Borgerligheten har i rasande takt genomfört vad den gick till val på. Så hur kan folk enligt Konjunkturinstitutet vara mer pessimistiska än på 15 år, de har ju fått 1 500 kronor i sänkt skatt! Varför uppskattar de inte de 70 regeländringar som förvandlat det svenska skattesystemet till en svåröver­blickbar schweizerost av snillrika undantag? Varför får alla dessa konstfullt utlagda incitament inte människor att bete sig som de ska? Hur kan det komma sig att det är socialbidragen och inte jobben som ökar?
Regeringen för ju Den Korrekta Politiken! Varför uteblir applåderna?

Lyndon B Johnson som var känd för sina ibland vulgära uttryck hävdade att det där att reducera politiken till nationalekonomi var lite som att kissa på sig: det kunde kännas tillfälligt värmande för personen som gjorde det, men inte för någon annan. Och häri ligger någonstans regeringens problem: det stavas Anders Borg.

Det brukar sägas att framgångsrikt regerande består av tre saker: politik, policy och berättelse. Politik handlar om att bygga allianser, kompromissa, trixa och veta vad omständigheterna kräver. Policy är själva reformerna, och berättelsen är vad som gör att människor kan relatera alltihopa till sina liv.

Alla tre är lika viktiga. Det går inte att göra först det ena, sedan det andra, sedan det tredje. Alla delar måste ständigt finnas med och två år in i den här mandatperioden är det bara att konstatera att regeringen haft ett alltför ensidigt fokus på policy.

Håkan A Bengtsson skrev nyligen att Reinfeldts ödesdigra misstag som statsminister var att utse Anders Borg till finansminister. Anders Borg är förstås livsviktig för det nymoderata projektet men på annan plats: det går inte att ha en finansminister som inte är politiker.

Att slå i läroboken efter någon i teorin välfungerande lösning, dunka igenom den utan ordentlig utredning och sedan vifta med hästsvansen, är knappast det ultimata sättet att bedriva politik på. Framför allt var det inte vad väljarna röstade på när de röstade borgerligt. Det är obegripligt hur Reinfeldt kunde tolka en valseger på 2,1 procent som ett mandat att baxa igenom hela Anders Borgs ekonomiska plan. Reinfeldt borde ha sagt att det Borg konstruerat var intressant, men att det krävde ändringar. Kompromisser.

Samråd med arbetsmarknadens parter. Lite fingertoppskänsla.

Varför statsministern ständigt lyfter fram regeringens resultat när det gäller att trycka igenom flest impopulära reformer på kortast tid är märkligt.

Väljarna röstade på Reinfeldts värderingsbaserade retorik och pragmatiska framtoning, inte Borgs nationalekonomiska teorier. Det kanske inte Anders Borg förstår, men Fredrik Reinfeldt borde göra det. Han hade behövt gå försiktigare fram, tänka långsiktigt: tänka politiskt. Politikern och magikern har ju en del gemensamt i att bägge ibland måste lyckas dra vår uppmärksamhet bort från vad de egentligen håller på med. Särskilt politiker ur den svenska borgerligheten: de vet ju vad de vill åstadkomma men har inget stöd för det. Socialdemokratins problem är det motsatta.

Fredrik Reinfeldt har rätt i att han leder en reformregering. Men för att något ska räknas som en framgångsrikt genomförd åtgärd borde det ju inte räcka med att den sjösätts utan även att den har avsedd effekt. Om regeringen fortsatt använda samma räknesätt som gjorde att man i valrörelsen kunde vifta med ett utanförskap på 1,5 miljoner hade man i dag varit tvungen att konstatera att samma utanförskap ökat med 5 000 personer på två år. Så egentligen finns det bara två problem med reformregeringens reformer: folk tycker inte om dem och de fungerar inte.

Som det ser ut i dag talar allt för att moderaterna kommer tvingas lufsa ut från Rosenbad med hästsvansen mellan benen.

***

För övrigt  vore det rimligare om socialdemokraterna tog mer inspiration från Anders Lago i Södertälje än Tobias Billström gällande förnyelsen av sin flykting- och integrationspolitik.

Emerson skrev att varje människa är uppriktig när hon är ensam, det är först när en andra person kommer in i rummet som vi börjar hyckla. Vi bär alla masker. Samtidigt är vi besatta av uppriktighet. Särskilt i politiken.

John McCain och Barack Obama tävlar mindre i politiskt innehåll och mer i vem som kan framställas som den ärligaste jag-säger-som-det är-kontrasten till hyckleriet i Washington.

I dag måste en politiker framställa sig själv som skild från politiken för att lyckas i politiken, vilket förstås är ett hyckleri i sig självt. Du måste låtsas vara »en vanlig människa« för att få behålla det uppdrag som gör dig till allt annat än en vanlig människa.

När Kevin Lampe som arbetat med Barack Obama besökte Sverige i våras beskrev han Obama som »den mest arroganta man jag någonsin träffat«. Och det är förstås precis vad som krävs för att bli president: oj-vad-roligt-det-ska-bli-när-jag-är-helt-själv-med-ena-handen-på-kärnvapenknappen-för-jag-är-verkligen-bäst-i-hela-världen-på-att-bestämma. Men det kan man förstås inte säga!

Det är också därför som allt snack om ödmjuka politiker är så falskt. Om Reinfeldt och Sahlin vore så förfärligt ödmjuka, varför sätter de sig då inte bara i lotusställning under ett träd och funderar över sin egen litenhet inför kosmos? Varför vill de bli statsminister? Det finns inget ödmjukt med att vilja ha makt! Varför inte bara säga som det är?

David Runciman menar i sin senaste bok »Political Hypocrisy« att hyckleri är oundvikligt i en demokrati. Frågan vi måste ställa oss är snarast vilken typ av hycklare vi vill ha.

Personer som Tony Blair, Barack Obama och Bill Clinton kan vinna stort på att de uppfattas som bekväma med sig själva. Vi tror att de är ärliga eftersom de är bra på att vara personliga. Vi känner att de visar vilka de är: att de i alla fall tror på vad de själva säger. Svenska exempel som Schyman, Sahlin eller Björklund kan tänja på sanningen. Men vi uppfattar dem ändå i någon mån som uppriktiga. Mänskliga.

Det faktum att Björklund ljugit om tillståndet i skolan vilket SR visade i veckan började paradoxalt nog tolkas som ett bevis för att han verkligen verkligen brinner för att rätta till problemen i den svenska skolan. Varför skulle han annars ha ljugit?

Politiker som Al Gore, Gordon Brown och Hillary Clinton får å andra sidan regelbundet stryk för att de inte släpper oss in på livet. Alla som har sett Gordon Brown sitta i en tv-soffa och försöka vara personlig, vet vad jag menar. Det finns inte en pastellfärgad slips i världen som kan rädda honom. Det funkar inte. Hillary Clinton har samma problem. Eftersom vi inte tycker oss veta vem hon är gör hon oss osäker.

Sanningen är antagligen att Brown och Clinton helt enkelt bara är nördiga fullblodspolitiker fullt medvetna om att de måste låtsas vara något annat än nördiga fullblodspolitiker för att få ägna sig åt politik, vilket är vad de är bra på. Men trots att den här politikertypen kanske är den mest uppriktiga uppfattas den som minst uppriktig.

Däremot förlåter vi folk som lurar oss, ljuger och fattar dumma beslut bara de kan titta oss i ögonen och säga: »Jag tror verkligen på det här.« Ingen tvivlar på att Blair verkligen trodde på att det var nödvändigt att anfalla Irak. Men är det en ursäkt? Ska vi bry oss om intentioner? Eller resultat?

Ta socialdemokraterna och FRA: inte ens Thomas Bodström själv kan väl ta Thomas Bodström på allvar som principiell försvarare av den personliga integriteten. Samtidigt är ledningens hyckleri i den här frågan kanske den enda substantiella förnyelse som socialdemokratin genomgått under Sahlin. Eftersom man tvingats hyckla för att få vara med och sparka, kommer man inte att kunna gå tillbaka till den gamla Bodströmretoriken. I alla fall inte helt och hållet. »En illusion kan bli en halvsanning och en mask kan anta uttrycket hos ett ansikte«, skrev George Orwell och menade att hyckleri i sig självt kan fungera som ett skydd för demokratin.

Imitation sägs ju vara den uppriktigaste formen av smicker, och hyckleri är trots allt en imitation av principer.  Att denna imitation är politiskt nödvändig säger något om att principer fortfarande hålls högt i samhället. Det mest skrämmande var enligt Orwell samhällen där makten inte behövde hyckla eftersom den var total.

***

För övrigt vill jag försvara stackars Gordon Brown. Det är naivt att förväxla förmågan att framstå som privat med ärlighet. Politiker behöver inte »berätta sanningen om sig själva«, däremot bör de berätta sanningen om politiken. Att det inte är så jäkla enkelt eller så jäkla vackert.

I veckan meddelades att den nyproducerade fortsättningen av »Beverly Hills 90210« kommer att visas på svensk tv. Mot bakgrund av att Henrik Schyffert turnerat runt med monologen »Nittiotalet, ett försvarstal« skulle detta kunna fresta någon till att säga att nittiotalet är på väg tillbaka. Men då glömmer man att i svensk politik har nittiotalet aldrig varit borta.

På nittiotalet var vänsterns förmåga att ta ansvar för ekonomin ifrågasatt. »New Labour, New danger«, sa de konservativa om Tony Blairs förnyelseprojekt. Men se, det gick inte! Labour hade förändrats och Gordon Browns ekonomiska kalkyler byggde inte på att någon av Marx förebådad historisk våg skulle dyka upp vid lämpligt tillfälle, betala notan och svepa mänskligheten in i det klasslösa samhället.

Torrt, skotskt och hänsynslöst gjorde Brown upp med Labours budgetpopulism, vilket antagligen kostade honom partiledarposten den där gången.

New Labour var vad det var: partiet genomförde många viktiga reformer, tänkte bra tankar, stödde ett vansinnigt krig, gick vilse i den liberala pannkakan och slog slutligen knut på sig självt i det postpolitiska 90-talet.

I Sverige är det Mona Sahlin som är bäst i klassen på att vara massmedial 90-talspolitiker: one-liners, tv-mässighet och förmåga att agera på trender.

Det är beundransvärt men inte har hon rört sig nämnvärt på tio år. Tanken att det skulle vara hippt för en partiledare att åka till Hultsfred, identitetspolitik samt inställningen att vägen mot att uppfattas som modern stavas högersväng är knappast produkter av någon nutida zeitgeist.

Mona Sahlin har i dag samma problem som New Labour. Hon var framtiden. Förr i tiden.

Tiderna har förändrats och hela det progressiva projektet har haft svårt att hänga med. Optimismen från när Bill rullade in i Vita huset till tonerna av Fleetwood Macs »Don’t stop thinking about tomorrow« känns i dag lika avlägsen som det mörklila Sarah Philips-fodral Hillary bar vid installationsbalen. För att inte tala om kampanjens huvudtema: »Det är ekonomin, dumbom!«

Den svenska socialdemokratiska valförlusten 2006 må ha varit sedelärande i många och svidande bemärkelser men framför allt i bemärkelsen att: nej, det är inte bara ekonomin, dumbom!

Medan omvärld och marknad knäböjde inför styrkan i de svenska statsfinanserna var de svenska väljarna inte imponerade. Socialdemokraterna fick snällt lämna över den rekordstarka ekonomin till Anders Borg att leka nationalekonomiska lekar med, (nej, jag är inte bitter) och lärdomen av denna mörka saga är att det kan bli för mycket ekonomi, dumbom!

Socialdemokraterna har blivit de man ringer när det blåser. När du är arbetslös, sjuk, ensam och ynklig. När du behöver ett stort, starkt, budgetsanerat trygghetssystem som kommer och värmer dig.

Dessutom har buffelvänstern mot sin vilja lyckats framföda mjukishögern: denna märkliga hybrid vilken privatiserar allt som rör sig samtidigt som den tittar dig djupt i ögonen och frågar hur det känns. David Cameron är mer intresserad av politisk psykologi än ekonomi, Nicolas Sarkozy hyr in vänsterekonomer för att skapa ett »livskvalitetsindex«, Fredrik Reinfeldt leker mannen som kunde tala med vårdbiträden och finns det egentligen någon kritik som Anders Borg inte kan vifta bort med hästsvansen?

Socialdemokratin har visserligen skaffat sig den nödvändiga trovärdigheten i ekonomiska frågor, men som Willy Brandt sa: Inget kommer ur inget och få saker består.

Däremot är det inte som den avhoppade Clintonrådgivaren Dick Morris går runt och hävdar: att vänstern bör sluta prata ekonomi och enbart prata värderingar. För även om man inte kan vinna val på att föra ansvarsfull ekonomisk politik så kan man definitivt förlora val på att inte göra det.

Och framför allt är det ju så att politik inte går att skilja ut från ekonomi.

Lika lite som det finns historiska vågor att surfa på mot jämlikheten finns det någon objektiv ekonomisk politik som Anders Borg kan bota oss med bara hans tjänstemän lyckas hålla alla andra faktorer konstanta så att det som ligger på operationsbordet stämmer med teorin.

Ekonomi är värderingar, och stabila finanser är medel, inte mål. Om en ny svensk socialdemokrati ska bli mer upphetsande än en återförening av Spice Girls måste den kravla sig ut ur sitt förra decennium.

***

Förresten funderar jag över om det verkligen fortfarande är kontroversiellt att prata om entreprenörer eller om det bara blir kontroversiellt att prata om entreprenörer när Mona Sahlin säger att det är kontroversiellt att prata om entreprenörer. Det tål att tänkas på.

»Historisk«, sa Göran Hägglund. Det var för snart tre år sedan. Hoppet för svensk höger tändes när borgerligheten presenterade uppgörelsen om inkomstskatterna och ersättningsnivåerna i hans välkrattade kristdemokratiska trädgård.

Trots sin svåra bakgrund av spräckta regeringar är borgarna i dag fortfarande förvånansvärt samspelta. Snart varenda mening består oavsett företrädare, oavsett sakfråga, oavsett vem som frågar av: ett substantiv, ett verb och »det måste löna sig att arbeta«. Men hur har det egentligen blivit med det storstilade »programmet för arbete« som presenterades i Bankeryd?

Propagandaminister Schlingmann upprepar ständigt att 164 000 personer tack vare regeringen nu har lämnat utanförskapet. Eftersom Schlingmann inte är dum i huvudet (tvärtom) vet han naturligtvis att detta inte stämmer.

Visserligen tillkom 164 000 nya jobb under 2006 och 2007 men de flesta av dessa kom under 2006. Alltså under den förra regeringen givet att jag och propagandaministern kan enas om att valdagen var den 17 september 2006. De var en produkt av högkonjunkturen och när denna nu lämnat oss har även jobbtillväxten planat ut. Det vet moderaterna.

Det verkliga utanförskapet (det som inte inkluderar människor som någon gång under året haft influensa) är stort. Motsvarande 2–3 procent av arbetskraften befinner sig i dag i långvarig eller upprepad arbetslöshet. De värst utsatta är lågutbildade, funktionshindrade, sjukskrivna som behöver anpassade jobb, äldre, lågutbildade utlandsfödda och de som är bundna till orter där det saknas arbeten. Trots det har regeringen rustat ner de aktiva programmen riktade till dessa grupper. Arbetsförmedlingen ägnar sig i stället främst åt att förmedla jobb till människor som i huvudsak kan klara sitt arbetssökande själva. Ökad kontroll av individen uppfattas som lösningen på allt och lite till.

Mot bakgrund av allt detta skulle man kunna tycka att finansministern helt enkelt borde klippa sig och skaffa fram lite fler jobb men då glömmer man att det aldrig har handlat om jobben.

På femtiotalet var det »understödstagarandan«, på nittiotalet »bidragsberoendet« och i dag heter det »utanförskapet«. Det har alltid handlat om samma sak: somliga går i trasiga skor eftersom de blivit lata och manipulativa. Det måste löna sig att arbeta!

En heltidsarbetande undersköterska tjänar cirka 20 000 kronor i månaden. Om hon blir arbetslös kommer hon i dag efter 300 dagar att ha en a-kassa på 13 000 kronor. Med de nya reglerna måste hon för att inte riskera att bli avstängd från kassan vara beredd att ta ett anvisat arbete med en lön som ligger på 11 700 kronor i månaden ­ före skatt. Hennes nya lön kommer med andra ord att vara drygt hälften så hög som innan hon blev arbetslös. Anders Borg erkände enligt Dagens Industri utan omsvep i valrörelsen att syftet med hans politik var att skapa en låglönemarknad. Och med löner som det inte går att leva på kommer socialbidragen att öka, något som redan börjat oroa Sveriges Kommuner och Landsting.

Samtidigt är det stora problemet inte att moderaterna snackar skit, utan att socialdemokraterna inte talar klarspråk om det som verkligen betyder något.

Antalet barn som lever i fattigdom ökar. Försäljningen av majblomman går i år till insatser mot barnfattigdomen i Sverige och Rädda Barnen kräver att försämringarna i socialförsäkringssystemet utreds ur ett barnperspektiv.

Göteborgs-Posten rapporterar om hur Marian, en i skolan framgångsrik 13-åring, inte vågar bjuda hem sina kompisar. Som tusentals barn bor hon på en madrass, sex barn i två sovrum.

För lågutbildade är dödligheten i åtgärdbara dödsorsaker tre till fyra gånger högre än för högutbildade. Människor dör som en konsekvens av hälsoklyftorna. Vad gör vi åt det? För vi måste göra något åt det.

Vill vi att Sverige ska vara ett land där man hjälper dem som för tillfället inte kan hjälpa sig själva? Då måste vi börja prata om vad som är rätt och orätt. Systemet, Regelverket, Arbetslinjen i all ära. Vi är människor. Det här samhället är inte vårt om det inte tar hand om sina svagaste.

Fokus berättar denna vecka att moderaterna i den kommande valrörelsen tänker spela på Sahlins historia av att fuska med mjölkchoklad.

Torbjörn Nilsson skriver: »Toblerone kan bli det viktigaste ordet i valrörelsen 2010.« Någon måste se till att Nilsson får fel i sin förutsägelse.

Problemen i det svenska samhället kräver att få diskuteras i en seriös valrörelse. Tack på förhand, propagandaminister Schlingmann!

***

Förresten är det skamligt att socialdemokraterna nästa vecka kommer att rösta för förslaget om att irreguljära migranter inte ska ha rätt till vård i Sverige.

Fredagsmys. Grannen har ett nytt kök. Igen. Onsdags-innebandy med grabbarna. Att hålla ihop för barnens skull. Stadsjeep, platt-tv, semester i Thailand. »Vi är som folk är mest«, säger de nya moderaterna.

Hans Koppels roman »Vi i villa« är en karikatyr av nymoderaternas valkrets och skildrar en samhällsklass som fastnat. Bland den verkliga eliten kan de inte röra sig. De statussymboler som inte kan köpas för pengar är inte inom räckhåll, alltså köper de statussymboler för pengar. Livet bland de skötsamma ska göras bekvämt och designat. Minsta möjliga motstånd är det minsta man har rätt till, det måste ju löna sig att arbeta.

Fredrik och Filippa steg i veckan av regeringsplanet i Kina iklädda mjukisbyxor, ett av dessa ögonblick då det blir så tydligt vad de nya moderaterna handlar om. Att regeringen gav kronprinsessan en platt-tv i födelsedagspresent var ingen slump. De är så här. På riktigt.

Jag läser Per Schlingmanns nya skrift »Med sikte på framtiden« och den social-demokratiska valförlusten 2010 tycks plötsligt stirra mig i ögonen.

Schlingmann skriver sig vilja bedriva en kampanj liknande den som fick Bill Clinton återvald 1996. Oppositionen ska tjata om allt som gått fel och moderaterna ska prata om framtiden för att på så sätt framstå som det enda verkliga alternativet.

Problemet är att socialdemokraterna läser berättelsen om de nya moderaterna som sagan om högerns nya kläder. Om man bara lyckas klä av Reinfeldt mjukisbyxorna kommer folket att känna igen Stora-Stygga-Samma-Gamla-Höger och lydigt rusa till valurnorna för att rösta vänster.

Socialdemokratin håller fast vid idén att det är samma gamla höger för den innebär ju omvänt att man själv kan fortsätta vara samma gamla socialdemokrati. Någon ny socialdemokrati behövs inte för att förnya Sverige utan det räcker med att byta partiledare och utfloskla moderaterna med fraser som »vi måste investera i människors växtkraft«.

Men det är inte samma gamla höger. Visserligen är »välfärdskramande moderat« en ungefär lika motsägelsefull ordkombination som »fredsbevarande missil«, men å andra sidan existerar bådadera. Och bådadera bör tas på allvar.

En politisk ideologi är en uppsättning ideal, principer, myter och symboler som förklarar hur samhället fungerar samt erbjuder en ritning för att skapa en viss social ordning. De nya moderaterna är en politisk ideologi. En ny politisk ideologi.

Albert Hirschman hävdar i sin bok »The Rhetoric of Reaction« att högern i västvärlden bara använder sig av tre olika argument som varit relativt konstanta sedan den franska revolutionen:

Antingen hävdar de att politik för jämlikhet inte kan fungera eftersom att behandla människor lika är att gå mot sakernas förutbestämda ordning. Eller så hävdar de att politik för jämlikhet är ett allvarligt hot mot viktiga värden i samhället (exempelvis familjen). Eller så menar de att politiska åtgärder för jämlikhet enbart leder till mer bidragsberoende. Man kan lugnt konstatera att nymoderaterna praktiserar det sistnämnda. Men att de är höger innebär inte att de är samma gamla höger.

Den bärande tanken i den nymoderata ideologin handlar inte om kapital före arbete, eller om att bara för att jävlas ta från de fattiga och ge till de rika. Den nymoderata ideologin handlar om politikens begränsningar. Den ska hålla sig på sin kant för den kan inte åstadkomma särskilt mycket: en fiffig incitamentsstruktur här och några skattesänkningar där. Det är ingen stor grej.

I socialdemokratisk tradition ska politik däremot vara det finaste som finns. På första maj klär man upp sig i kostym. Politik ska vara svårt, tungt och högtidligt: votering är begärd och ska verkställas. Fredrik och Filippa åker däremot på statsbesök i mjukisbyxor. De är ju som folk är mest och det kan de väl få vara. Däremot är det socialdemokratin som i sin idétradition bär den radikala lösningen på dagens problem, just därför att man tror på politiken.

Vi måste i en allt mer globaliserad värld lösa saker tillsammans. Och då måste vi återvinna tron på att det är möjligt. Bevisbördan ligger hos vänstern. Sträcker sig politikens möjligheter bara till att ge oss 1 000 kronor mer i plånboken varje månad att konsumera för? Eller, går det att drömma större drömmar för Sverige? Framtidens ideologiska strid handlar om vad som är möjligt. Förhoppningsvis är det den striden som socialdemokraterna planerar att ta i valrörelsen.

***

Förresten ber jag om ursäkt för att jag skriver om moderaternas strategi. Det är naturligtvis precis vad de vill åstadkomma genom att trycka sina planer i pocketformat: mediebilden av att de har en plan. Jag hade gärna skrivit om socialdemokraternas planer, men de är vad jag förstår hemligstämplade.

Henry David Thoreau konstaterade att lagen aldrig kan göra människan fri utan att det i stället är människan som måste göra lagen fri. Martin Luther King skrev från fängelset att »låt oss aldrig glömma att allt vad Hitler gjorde i Tyskland var lagligt«. (Läs mer…)

Sigmund Freud myntade termen »de små skillnadernas narcissism«. När man känner igen sig själv i någon annan blir den lilla avvikelse som ändå finns likt det där irriterande födelsemärket man inte kan låta bli att hänga upp sig vid varje gång man tittar sig i spegeln. (Läs mer…)

Människors känslomässiga reaktioner påverkar hur de processar politisk information, bildar politiska attityder och gör politiska val. Redan Aristoteles resonerade kring hur talare slår an känslor oavsett om de har argument eller inte. Det är psykologin, pucko! (Läs mer…)