”Nya Kungliga Operan låter den gamla vara huvudpersonen”
Utbyggnaden visar hur långt arkitekturen rört sig från viljan att brutalt bryta med det förflutna. Men varför är man så rädd för detaljer?
Det var nog många som drog en lättnadens suck när gestaltningen av Kungliga Operans påbyggnad presenterades. Arkitektoniska prestigeprojekt i huvudstaden brukar snabbt bli kulturstrider. Från Nobelcenter till Liljevalchs har ilskan ofta varit begriplig. Nya Operan tycks däremot hittills ha undgått det värsta oväsendet.
Det beror inte på att förslaget är ointressant. Ahrbom Partner och Lundgaard & Tranberg Arkitekter har gjort något ovanligt: de har försökt lösa en svår uppgift utan att vare sig utmana platsen i onödan eller kapitulera inför den. Påbyggnaden mot öster ska rymma bland annat en scen för barn och unga, nya repetitionssalar och en ny entré mot Jakobs torg. Samtidigt ska den inte ta mer av Kungsträdgården i anspråk.
Visualiseringarna visar en byggnad som inte försöker låtsas vara Axel Anderbergs opera från 1898. Den nya delen har en annan rytm och ett annat formspråk än det oscarianska operahusets rikt dekorerade nyrenässans. Fasaden strävar uppåt i en stram, nästan art deco-besläktad modernism, men färg, material och skala har lagts nära det befintliga huset. Tillägget låter huvudbyggnaden fortsätta vara huvudperson.
Det är mer sällsynt än det borde vara. Många samtida kulturbyggen utgår fortfarande från att ny arkitektur måste markera avstånd till den äldre. Ju känsligare plats, desto större behov av kontrast, lyder den outtalade regeln. Resultatet blir ofta byggnader som inte samtalar med sin omgivning, utan protesterar mot den med gäll röst. Operaförslaget är bättre: ödmjukt utan att vara ängsligt, samtida utan att vara självupptaget.
Just därför blir det intressant som symptom. Förslaget visar hur långt arkitekturen har rört sig från 1900-talets mest brutala vilja att bryta med historien. Men det visar också hur starka modernismens efterverkningar fortfarande är. Det anses alltjämt suspekt att bygga till en historisk byggnad i samma stil som den ursprungliga, som om risken att framtida betraktare inte ska kunna skilja gammalt från nytt vore större än risken att förstöra helheten.
Här går en gammal idé igen. När Sigfried Giedion beskrev stadens historiska lager var det en iakttagelse. Med tiden blev iakttagelsen en norm: varje tid skulle lämna ett tydligt avläsbart skikt. I praktiken har principen ofta använts för att förbjuda harmoniska tillägg och legitimera kontraster som få andra än arkitekter uppskattar.
Därför finns det skäl att glädjas åt nya Operan, men också att ställa en följdfråga: varför måste vår tid fortfarande vara så rädd för detaljer? Jämför påbyggnadens minimalistiska stramhet med den ursprungliga fasadens skulpturala rikedom. En välvillig tolkning är att återhållsamheten låter de äldre detaljerna framträda. En mindre välvillig är att detaljer fortfarande behandlas som något som hör till historien, inte som något vår egen tid förmår skapa.
Det är synd, för det är detaljerna som gör monumentala byggnader intressanta och mänskliga. De ger ögat något att fästa vid och förbipasserande något att återvända till. Utan detaljer riskerar även välproportionerade byggnader att bli stumma. Operans nya påbyggnad undviker det värsta av denna stumhet, men visar samtidigt gränsen för vad som i dag uppfattas som möjligt.
Efter årtionden av utredningar, slitna tekniska system och politisk vånda ser Kungliga Operan till slut ut att få en lösning som både respekterar byggnaden och stärker verksamheten. Tillbyggnaden söker inte uppmärksamheten på huvudbyggnadens bekostnad, utan låter Operan fortsätta vara Operan. Det är en ovanligt lyckad utgång för en kulturpolitisk surdeg som länge sett ut att sakna lyckligt slut.
***
