När Sverige lät alla människor bli chefer
Joggarna pratade högre än den parningslystna koltrasten, mer bekymrat än lövsångaren. De lät som chefer.
Bild: Unsplash
Morgonen kom tidigt. Slöjlikt vällde ljuset i rummet in. Det gick inte att somna om. Stenstaden var tyst när jag gick ut, men i de ljusgröna trädkronorna på Djurgården pågick fågelhannarnas melodifestival, pladdrig, rytmisk och vemodig.
Jag hade inte hunnit många steg förrän konserten hade överröstats. Det var joggarna. De kom i par. Flåsade, pratade. Högre än den parningslystna koltrasten, mer bekymrat än lövsångaren. De lät som chefer.
Att det måste vara sant anade jag. För i bokhyllan hade jag en gammal bok. Den heter Klartext en studie i spaltstil, 1864–1964 och består av kåserier och reportage. Ett var ursprungligen publicerat den 25 februari 1922. DN:s mångårige Namn och Nytt-redaktör Oscar Rydqvist skrev under rubriken Ett folk av chefer: ”När man i Sverige ska lösa demokratins problem har man också valt ett knep som ingen nation än den förnäma svenska kunnat hitta på: man har låtit alla människor bli chefer”.
Jag såg denna morgon att jag på ett ställe, någon gång, hade strukit under två meningar. De lydde ”Om kungliga statistiken räknade ut hur många chefer det finns i Sverige just nu, gissar jag att det inte bleve så värst många som inte komma med. När jag träffar en gammal bekant, som jag inte sett på många år, eller en skolkamrat, som jag inte mött sedan vi stulo äpplen tillsammans i vår ungdom, brukar jag alltid säga: Goddag på dig, vad är du för chef nuförtiden?”
Kanske hade jag tänkt inkorporera den frasen. Den har patina, borrar sig in i kärnan, är tidlös. Men jag måste ha glömt det.
Nuet är en blodigel. Fastnar, suger kraft. Rubrikerna i nyhetskaskaden på telefonen rörde vårens teaterdebatt. Jonas Gardell fick mothugg. Han hade påpekat det torftiga i att svenska scener inte längre sätter upp skriven dramatik, bara gör scenkonst av populära romaner. Jag tyckte att Gardell hade en poäng. Trots att jag på Teater Galeasen på Skeppsholmen just hade sett en av dessa romanbearbetningar, Eurotrash av den schweiziske författaren Christian Kracht.
Den skildrar i någon mening hat. Som ett dolt, tyst pulserande livsmotiv. Som får ständig näring av de officiella lögnerna, i ett neutralitets-proklamerat land som Schweiz. En falsk gest, menar Kracht, i syfte att skyla över det faktum att nationen är inpyrd av nazism och nationalism.
Av det såg jag sällsynt intensiv teater. Fyra besjälade skådespelare på scenen bar fram texten. Men det var Monica Stenbecks åldrande mamma, en diva – obscent rik, dödligt spydig, bitter, bräcklig, älskansvärd, karismatisk och skör – som var svårast att glömma.
När jag gick därifrån var det skymningens slöjlika glimmer som hängde på himlen. Jag passerade Dramaten där jag några veckor tidigare hade sett nyskriven schweizisk dramatik direkt för scenen. Milo Raus Rage. Den historien utspelade sig i ett sommarhus på landet i ett Sverige under tryck från nationalister och fascister. Undantagstillstånd rådde. En skådespelande mor och hennes dotter gömde sig i sommarhuset med respektive familjer och skvallrade om Dramaten, Bergman och Metoo. Den föreföll som pekoral i jämförelse.
Jag kom hem och tog fram den där boken med kåseriet från 1922 om alla svenska chefer. Den slutade så här: ”En vän till mig, som är affärsman, berättar att det finns ett stort varuhus i Stockholm, där man har tjugo chefer. På skjortavdelningen har man till och med tre chefer, en för skjortor för mjuka bröst, en för stärkta bröst, och en för skjortor med lösmanschetter.”
***
