De omänskliga

Detta är en blogg om boken »De omänskliga«, som handlar om vad som händer med människor när de blir politiker.

»De omänskliga« är skriven av Torbjörn Nilsson och finns att köpa på Adlibris och Bokus. För recensionsexemplar kontakta Weyler förlag. Mejla mig på torbjorn.nilsson@fokus.se.

Efter att ha varit upptagen med vanligt Fokus-arbete, till exempel det här, har jag hamnat efter i arbetet med bloggen. Därför kommer här en sammanfattande samling länkar till artiklar som anknutit till ”De omänskliga”.

* Mary X Jensen har skriver två stycken, långa och väldigt bra inlägg. Först om boken och debatten om den, sedan om vad som är fult/fusk.

* Bokhora har blivit helt Weylerfierad.

* Ann Wolgers tycker, med rätta, att det saknas kvinnor i boken, en fråga som Elisabeth Thand-Ringqvist (c) tar vidare.

* Politiska möten är inga kafferep, skriver Åke Lindroth (s) i Helsingborgs Dagblad.

* Tove Lifvendahl recenserar och landar i positiva omdömen.

* Linda Norberg (m) gillar det hon läser, men hade hoppats på mer – eller ännu bättre.

* Yngve Sunesson krönikerar i Hallands Nyheter.

* Gustav Fridolin (mp) gör utspel på Svt Debatt om karriärism, och Edith Escobar (m) kommenterar vad Fridolin har sagt i en artikel i DN.

* Booky Darling anser att boken ”är SÅ bra berättad”.

* Även Eric Sundström (s) rekommenderar ”De omänskliga”.

* Svenska Politico refererar och tar samtalet om partipiska vidare.

* Jonas Sjöstedt (v) tycker att ”De omänskliga” är ”en viktig bok” och poängterar att de mekanismer som beskrivs i boken finns i alla partier.

* Bloggen Isonomia diskuterar den liberala demokratin utifrån min bok.

* Och, avslutningsvis, har boken tagits upp i SVT under programpunkten Magnus Utvik.

Var det omänskligt det som statsråden Mats Odell och Sven Otto Littorin gjorde? Att jämföra de rödgrönas skattemiljarder till kommunerna med Mona Sahlins gamla kontokortsaffär? Var det rolig, kritisk granskning av motståndarens politik, eller ett lumpet smutsigt påhopp där irrelevanta saker blandas med relevanta? Debattens vågor går höga just nu.

Själv tänker jag mest på att det faktiskt finns skäl att göra som några borgerliga politiker gör. För två år sedan hängde jag med Fredrik Reinfeldt i Åre och pratade om den kommande valrörelsen. Efter det mötet var jag övertygad om att ”toblerone ”skulle komma att bli ett av de viktigaste orden 2010. Här kan du läsa förklaringen till veckans snackis.

Igår forslades jag av Publicistklubben, Din Bok och Sensus till Umeå och en alldeles underbart frågsam publik som i, ja, jag tror vi höll på i två timmar, ville prata om ”De omänskliga” och politik och journalistik.

Trist förstås att ingen av de socialdemokrater och SSU:are jag skriver om i boken dök upp, men något annat hade jag knappast inte förväntat mig. De få socialdemokrater som faktiskt vill diskutera det jag skriver i kapitlet om SSU utgör något slags undantag från regeln. Så sätt där också två stycken yngre – aktiva eller före detta – SSU-are i lokalen i går och ställde frågor. Men bara de två.

I övrigt var Västerbotten fantastiskt.

Här kan man titta på SVT Debatt, där ett antal politiker och jag debatterade eller i alla fall diskuterade eller kanske till och med samtalde om villkoren för politiker – allt utifrån ”De omänskliga”.

”Den hårdkokta stilen passade för lätthet. Den talade om vad som hänt och hur vädret var. Det var allt. Tonen skulle vara oberöd och man fick inte göra miner, men vädret skulle vara med. Grundregel hos Hemingway.”

Så skriver Anders Ehnmark i manifestet för journalistisk estetik under rubriken ”Södra Klara Kyrkogata 7″ i boken ”Frihetens rike”.

Så här skriver Kristian Ekenberg i Arbetarbladet om prognosen för mig och ”De omänskliga”

Både Annika Beijbom (fp) och Dick Erixon har gjort intressanta postningar om boken och Tage Danielssons gamla reflektion ”Ge mig hellre en glad amatör”. Jag diskuterar inte professionaliseringen av politiken särskilt mycket i boken men får ganska mycket frågor om det när jag är ute och pratar om den. Frågor som jag tycker är ganska svåra att besvara.

Å ena sidan finns en professionalisering, å andra sidan är dess effekter kanske överdrivna, som bland andra Jesper Strömbäck visat i forskning om att partierna faktiskt inte är pr-proffs.

Svårast är frågan om hönan och ägget. Har partierna, som någon sa när jag snackade på ABF i Stockholm nyligen, blivit sämre på grund av professionaliseringen? Eller är problemet tvärtom att partierna har blivit så dåliga att ingen amatör eller gräsrot längre vill ta plats i dem?

Här är en samling positiva kommentarer om boken från fyra blad.

Aftonbladets fackman Ingvar Persson skriver om de tynande folkrörelserna:

”Kvar blir en allt mindre organisation där allt fler också har politiken som för­sörjning, karriär och livsmål. Det höjer de personliga insatserna. Det är inte konstigt att personerna i Nilssons bok är rädda.”

Jenny Wennberg talar i Arbetarbladet om problemet att individen ska böja sig för gruppen:

”Vad Torbjörn Nilsson avhandlar i ‘De omänskliga’, även om det inte uttryckligen konstateras i boken, är en av de företeelser som utgör partiernas kärnproblem idag; att individen förväntas sätta kollektivet främst.”

Kjell-Ove Cederqvist i Dagbladet sammanfattar:

”Boken avslöjar mycket, är lättläst och är skriven på ett nyskapande sätt.”

Och Mats Holm på Helsingborgs dagblad jämför med tv-serien Mad Men:

”Scen för scen åstadkommer han, valåret 2010, en på djupet samhällskritisk bok, en gastkramande skildring av den svenska politikens ‘Mad Men’.”

I går var jag med i ett politikspäckat P3 Kultur under Johanna Koljonens ledning. Lyssna här

Jaha, så fort förlagskollegan Andreas Ekströms bok om Google kom ut sjönk jag på Bokus försäljningslista. Femma. April är en kall och nyckfull vän. Google-koden är god.

I går var jag på ABF och mötte en nyfiken och kompetent publik om säg 70 personer. Förläggare Weyler frågade ut mig, men ännu roligare var att en av dem som finns med på ett hörn i boken också var med i panelen och ställde frågor och gav kommentarer.

Helena Markstedt satt under några år i SSU:s förbundsstyrelse och var försteombudsman i Stockholms län och är alltså omskriven i boken. Hon ansåg min bok vara banbrytande och hade många intressanta reflektioner om hur centralstyrning av partier och organisationer ansetts vara en nödvändighet i den medialt fragmetiserade tid vi lever i, men där hon också nu såg tendenser till att partiernas förhållningssätt till den fragmetiseringen var på väg att ändras mot mindre centralstyrning.

I övrigt diskuterade vi de givna frågorna: titeln på boken, partiernas oförmåga att locka medlemmar i en individualiserad tid, den absurda konfliktnivån i SSU under de år jag beskriver i boken, pressen på politiker, grupptryck och så vidare. På några punkter var Helena Markstedt en hårdare kritiker av partierna än jag och manade till förändring.

Vi diskuterade också politisk journalistik och journalisternas roll. Där hamnade så småningom samtalet i frågan om varför svenska journalister sällan rapporterar om politikers kärleksrelationer. För mig var det lite förvånande men mycket intressant att höra Helena Markstedt önska sig mer sådan journalistik. Hon beskrev hur vänskaps- och kärleksrelationer kan vara synnerligen relevanta för att förstå och beskriva maktförhållanden och politisk utveckling. Mer sex i tidningarna alltså – sex som är politiskt relevant.

I går gjorde Dagens Nyheters Insideredaktion ett uppslag utifrån boken. Statsvetaren Katarina Barrling-Hermansson intervjuades liksom jag själv. Men störst plats fick ändå intervjuerna med politikerna själva, vilket gladde mig oerhört. Det är ju faktiskt politikerna själva som är mest intressanta att prata med.

Dagens Nyheter pratade med två rödgröna politiker, socialdemokraten Luciano Astudillo och miljöpartisten Gustav Fridolin. Fridolin beskrev hur han kände igen sig i boken och risken att se politiken som en karriärväg. Astudillo talade om svårigheten att inte fastna innanför ”riksdagshusets tjocka väggar” oc hur självbekräftelsen i offentligheten fungerar.

Nej, rik på faktaböcker blir man nog inte. Men visst blir jag glad när jag ser att ”De omänskliga” ligger tvåa på Bokus topplista för fackböcker.

Politikreportern Karin Eriksson skriver i Expressen ett längre dokument om partipiska och grupptryck. Hon tar upp voteringen om folkmord av armenier eller inte och den stundande voteringen om regeringens kärnkraftspolitik. En mycket bra sammanfattning och illustration över att frågan om gruppens kraft ständigt är aktuell i politiken. Särskilt spännande tycker jag att intervjun med statsvetaren Jenny Madestam är:

”- Partierna i Sverige har alltid varit starka, från demokratins genombrott och framåt. Det började med arbetarrörelsens organisering, och sedan följde de borgerliga partierna efter, säger Jenny Madestam, statsvetare som forskar kring partiledarskap.

Hon konstaterar att partipiskan är väldigt stark i både Moderaterna och Socialdemokraterna. Men tidsandan ställer till problem för partierna och deras nyrekryteringar.

- Vi ser en generell individualisering i samhället. Då får man en yngre generation som inte vill nöja sig med att koka kaffe i 25 år innan man gör skillnad. Det blir bekymmersamt för partierna, säger hon.”

Under rubriken ”Underlivsfrågor, sa Anders Wijkman” finns här en krönika av Lennart Lindgren om partipolitikens villkor.

Anna Sofia Andersson recenserar boken på Aftonbladets kultursidor. Hon tycker den är spännande men anser att den faller helt eftersom jag inte har intervjuat Per Jodenius sedan tiden för tingsrättsförhandlingarna om dataintrånget.

Kort vill jag svara att en persons känslor inte endast kan nås genom intervjuer mellan journalist och en intervjuad. Som jag skriver i det sjusidiga avsnittet om källorna för boken:

”Helt avgörande för bokens skildring av dataintrången har polisens förundersökning varit. Förundersökningen innehåller förutom förhör också dataanalyser av mejl- sms- och chattrafik. Där finns också till exempel protokoll över beslagtagna föremål. Vidare har jag haft stor hjälp av bloggar i min kartläggning. Flera av de inblandade – bland andra Per Jodenius – har skrivit dagboksliknande bloggar under den period jag beskriver.”

Per Jodenius blogg tycks inte längre ligga upplagd, men den som vill ha utskrifter över innehållet i hans blogginlägg kan ringa mig. Där uttrycker Per själv sina känslor, precis som han gör i polisförhören och i andra delar av förundersökningen.

I källavsnittet i boken skriver jag också om hur jag har genomfört samtal och intervjuer och under vilka premisser. Jag förstår kritiken – att jag kunde ha varit tydligare – men jag tycker att jag har gjort en jämförelsevis ambitiös källredovisning. Jag skriver ingenstans att jag har intervjuat Per Jodenius för den här boken.