Det sista imperiet – de öde diskoteken minner om det unga och rika Italien
Runt om i Italien ligger nu övergivna diskotek, ruiner efter en svunnen tid då italienarna ännu var unga och rika.
Vi hade sminkat oss med blå mascara och tuperat håret, väninnorna och jag. Mina mockastövlar var rosa och min Takano-dräkt mintgrön. Året var 1985 och det var mitt första disco på högstadiet, på Club Herman i Falkenberg. Förväntan och nervositet byttes i en jublande känsla när vi intog dansgolvet och DJ:n satte på Baltimoras Tarzan Boy. Vi dansade, som vi dansade. Syntarna, den snabba rytmen och Oh-Oh-Oh-refrängen. Det var mitt första möte med italodisco, den elektroniska dansmusik som erövrade Europas dansgolv på 1980-talet.
Ikoniska Tarzan Boy producerades av italienaren Maurizio Bassi i en studio i Milano. Han stod också för sången men den som syntes utåt var irländaren Jimmy McShane som mest mimade. Det här var typiskt för genren som knappast blev känd för stora sångare och skickliga musiker. Allt var syntetiskt och många av de italienska artisterna sjöng på högst märklig engelska, men det förhöjde bara charmen. Dansanta melodier, refränger som satte sig som klister, syntar, trummaskiner och ett stundtals futuristiskt rymdsound – det var italodisco.
Laura Brannigans megahit Self Control släpptes först av italienaren Raffaele Riefoli, känd som artisten Raf. Ken Lazlo med Hey Hey Guy, Scotch med Delirio Mind och Miko Mission med How Old Are You blev också landsplågor. Alla producerade av italienare. År 1987 kom sen den unga italienskan kurviga italienskan Sabrina Salerno med sin världshit Boys.
Från Änglarnas bukt till Krogen i skogen
Hemma i Italien växte sig inte bara musiken utan även nattklubbs- och diskotekskulturen allt större. Badorter som Rimini och Riccione blev kända för sitt partyliv och lockade turister från hela Europa, inte minst svenskar.
Det var där vid Adriatiska havet som den italienska discokulturen växte fram. Här öppnade år 1975 den legendariska nattklubben Baia degli Angeli (Änglarnas bukt) i Gabicce Mare vid kusten. Intill det största dansgolvet fanns två pooler där folk badade och dansade i vattnet. Ovanför en tredje pool gick den berömda kristallbron där festfolket dansade med poolen under sig. Lokalen blev också känd för sitt dj-bås inuti en hiss med glasväggar och där dj:n som åkte upp och ner mellan de olika våningarnas dansgolv.
Nu byggdes allt fler enorma danspalats överallt runt om i Italien. För att få plats och för att kunna spela vrålhög musik till 05 på morgonen förlades de ute på landsbygden. Jag var själv ofta i början av 1990-talet på ”Crocodile” som låg utanför toskanska Arezzo. Blundar jag kan jag sträcka ut armarna och omfamna minnet av musiken, ljusen, känslan – och min opålitlige odåga till pojkvän Mirio i tajta skinnbrallor.
Det var stort och vilt och liknade inget jag upplevt i Sverige, utom möjligen det klassiska diskoteket Kullaberg i västgöska Överlida, ”Krogen i skogen”. Dock betydligt mer oglamoröst. Dit bussades vi ungdomar från när och fjärran, så också vi från Falkenberg. På Kullaberg såg vi fejkbandet Milli Vanilli spela hösten 1989, efter en lång bussresa genom svenska skogar i kolmörkret, med klirrande flaskor och många ”pissepauser”. Nästan ingen av oss var myndig. Otänkbart i dag, på gott och ont.
Nå, åter till Italien. Badorterna på den adriatiska kusten fortsatte att vara i framkant på den italienska och europeiska discoscenen. Diskoteken ”Peter Pan” i Riccione och ”Paradiso” i Rimini gav begreppet partysommar en ny innebörd. Även på andra sidan landet, på den lyxigare delen av den toskanska kusten, i flotta Forte dei Marmi, var discomusiken jublande hög. Ställen som La Bussola och La Capannina di Franceschi drog till sig jetset-folk från hela Europa.
Diskoteksdöden
1980-talet blev till 90-tal och italienarna dansade vidare, nu framför allt till techno. Utanför norditalienska Turin öppnade 1992 ett av Europas allra största diskotek: ”Ultimo Impero”. Dit kom fotomodeller från Milano och fotbollsspelare från Juventus, Milan och Inter, för att dansa och festa. Diskoteket var i fyra våningsplan med sju dansgolv och tog in hela 8 000 personer. Den världsberömda dj:n Gigi di Agostino gjorde flera av sina första spelningar här. Ägarna till diskoteken tjänade enorma pengar, varje helg var de jättelika nöjespalatsen fullsatta. Men inte nu längre.
Jag får köra runt en stund för att hitta rätt men sen är jag där, i det förgångna. Här bor bara minnen numera, diskoteket Crocodile är borta, i stället ligger här nu ett badland, ”Acquapark Crocodile”. Ingen skön musik, inga lättklädda tjejer på scenen, inga snygga killar på dansgolvet. Bara badande barn och deras föräldrar. Många är tyska turister.
Här, liksom runt om i hela Italien, har musiken tystnat. När discokulturen var på sin topp på 1990-talet fanns fler än 7 000 discon i Italien. I dag finns bara drygt 1 000 kvar. Bara de senaste femton åren har mer än 2 100 discon stängt igen.
Orsakerna är flera. Italiens höga energikostnader har gjort driften dyrare samtidigt som gemene man har betydligt mindre pengar att röra sig med, på grund av Italiens mycket låga löneutveckling de senaste trettio åren.
Nya sociala vanor bland unga är en annan orsak, samma mönster ses även i Sverige och andra länder. Den nya trenden ” soft clubbing” sprider sig. I Rom och Milano klubbar en del unga på lördagsmorgonen i stället för på natten. Cappuccino, croissant och dans, kanske en drink. Men inget vilt nattliv.
Sunt eller trist? Därom tvistar både de lärde i debatter och mindre lärde i sociala medier. Den största orsaken till den italienska diskoteksdöden är hur som helst den snabbt krympande befolkningen. År 2025 föddes bara 1,14 barn per kvinna i Italien. Landet har en av världens äldsta befolkningar. Det finns helt enkelt allt färre unga som kan gå ut och dansa.
Det sista imperiet
Runt om i landet är det fullt med övergivna diskotek som inte rivits utan står kvar, som sorgliga symboler för den tid, den ungdom och det välstånd som gått förlorat. Utanför Turin växer sly och buskar höga utanför ingången till det som under en period var Italiens största diskotek. Allt är övergivet och tillbommat men där inne finns dansgolvet och dj-båsen kvar, på golvet musätna soffor och dammiga kristallkronor. Många urbana utforskare lockas hit och tar sig in på ett eller annat sätt, för att se och fotografera. Ovanför ingången där köerna en gång ringlade timslånga finns texten kvar, den känns nästan ödesmättad så här i backspegeln: ”Ultimo Impero”. Det Sista Imperiet.
I juli 2023 kom den italienska gruppen The Kolors med låten Italodisco. Den blev en stor sommarplåga, det gick inte att sätta sig i bilen utan att höra den på radion. En kärlekslåt som också var en tribut till en ikonisk musikgenre och till den döende diskotekskulturen.
Samtidigt har italodisco blivit hett på nytt här i Sverige. I Stockholms klubbliv finns goda möjligheter att dansa loss till de gamla discogodingarna, inte minst på Barsotto, baren under restaurang l’Avventura. I den italienska discokällaren på Sveavägen 77 glittrar discokulorna som förr och alla dansar i neon, för alltid.
***
