Relationen Sverige-Israel: en känslomässig berg- och dalbana

Den 8 juni 1967 kallades eleverna i högstadiet till hörsalen. Vår studierektor, med rösten märkt av allvar, tog till orda. Det lilla Israel, förklarade han, kämpade mot fem fiendearméer. Israel var en demokrati, och diktaturerna som kastat sig över det ville förgöra det.

Man visste ännu inte att det var Israel som gått till angrepp i sexdagarskriget, inte araberna. Men studierektorns patos var äkta: Arabstaterna hade provocerat fram kriget och Israels existens låg verkligen i vågskålen. Scenen i vår skola var ingen isolerad tilldragelse. Så vidsträckt var Sveriges engagemang för den judiska staten de dagarna, att det möjligtvis var ännu bredare än i Israel, där dock 14 procent av befolkningen bestod av palestinier.

Det var kulmen på en känslomässig högsommar mellan två märkliga samhällen, bägge stadda i hastig förvandling mellan tradition och modernitet. Bägge staternas ledare var pionjärer, i färd med att skapa något helt nytt. Varken SAPs eller israeliska Mapais ledare var troende, men de kom från miljöer – det lutherska Sverige och det judiska Östeuropa – där Bibeln varit en given referensram.

Om denna relation, som skulle förbli intensiv, men mindre solbelyst, har Daniel Schatz skrivit en rikt dokumenterad krönika, Från Stockholm till Jerusalem. Den är en mycket läsvärd genomgång av vad som började med ett varmt parförhållande, men som efter 1967 alltmer blev en historia om ländernas relation till en tredje part, palestinierna. Berättelsen om de svensk-israeliska relationernas känslomässiga berg- och dalbanefärd är underhållande men ofta nedslående läsning, där bägge parter ger täta prov på inbilsk självgodhet och cynisk beräkning.  

Smärre missar är oundvikliga då en så lång tidsrymd skall pressas i bokformat. Aaron Isaac, som utverkade bosättningsrätt för judar i Sverige, bjöds inte in i Sverige av Gustaf III. Hans bedrift var långt större: Han reste till Sverige på vinst och förlust och lyckades mot alla odds vinna de höga och mäktiga för sin sak. Det var inte främst prästerna som motarbetade judarnas bosättning, utan borgerskapet. När Isaac höll sig inomhus av rädsla för pöbeln var det inte därför att den svenska ”antisemitismen” vore så elakartad, utan därför att flygblad hetsat med skräckpropaganda mot bosättningen. Det är en anakronism att kalla svenskarna, vars bild av judarna förstås var den av evangeliernas Kristus-mördare, för antisemiter innan de sett någon jude i verkligheten. 1838 års kravaller, som sedan nämns, bryter också de ut efter gemen antijudisk propaganda, denna gång mot Karl XIV Johans beslut att upphäva det så kallade judereglementet.

Den svenske FN-medlaren Folke Bernadotte, som mördades i Jerusalem i september 1948, hade enligt Schatz ådragit sig judiska högerterroristers hat genom planer på att internationalisera Jerusalem. I min mening var skälet ett annat: Den svenske greven ville överlåta Negev- och Arava-öknarna – det som i dag är nära 60 procent av Israel – åt Jordanien.

Att Schatz uppskattar socialdemokratins Israel-vänner, Tage Erlander, Göran Persson och Stefan Löfvén, ligger i öppen dag. Men hans bok är ingen partsinlaga, och även inbitna Israel-kritiker som Sten Andersson, Pierre Schori och Carl Bildt behandlas rättvist och kommer till tals – direkt eller via medarbetare. Över huvud taget avstår Schatz från polemik också då frestelsen måste ha varit stor. Han kunde ha haft mycket roligt åt Sten Anderssons barocka skildring i memoarerna, där utrikesministern koketterar med sitt förhållande till Yasir Arafat: de satt som fästfolk i soffan, hand i hand. Samtidigt bekänner han att hans samvete förbjöd honom att skaka hand med premiärminister Yizhak Shamir – denne var ju terrorist! Andersson begrep aldrig varför Norge, inte Sverige, valdes av Israel som hemlig fredspartner.

Underlaget för Schatz skildring är formidabelt. Han torde ha träffat eller kommunicerat med alla relevanta nu levande svenskar, israeler och palestinier – en verklig forskningsbedrift. Också den som varit med under en god del av förloppet lär sig mycket nytt. Skildringen tvingar en att reflektera över den svenska utrikespolitikens drivkrafter. Många svenskar har besjälats av äkta medkänsla med palestinierna. Men hur mycket av den svenska palestinapolitiken och UDs agerande var uttryck för godhet, och hur mycket var en het vilja att spela en diplomatisk huvudroll? Palestinafrågan blev efterhand en av världspolitikens stora scener. Att synas och synas agera där var att spela i första divisionen. En annan sådan progressiv arena var Fidel Castros Kuba, föremål för lika varma känslor från socialdemokratins sida – samtidigt som kubanska socialdemokrater satt inspärrade i decennier. Var det cynism att omfamna Castro och idealitet att omfamna Arafat?

Både Israels och Sveriges framgångssagor har under detta sekel kommit av sig, i bägge fallen genom förbluffande självskadebeteende. I Sveriges fall då massinvandring gjordes till ett mål i sig och invändningar mot massinvandring blev tabu. I Israels fall då överfall och fördrivning av palestinska civila blev regeringspolitik.

Efter läsningen av Schatz bok slås läsaren av en vemodig ironi: PLO, länge infekterat av våldsromantik och judehat, är i dag det palestinska självstyret PA, Israels trogne partner i kampen mot terrorismen. Tack vare PA har inga självmordsbombare exploderat på israeliska bussar de senaste tjugo åren. Men inga fredsförhandlingar värda namnet har ägt rum sedan PAs president Mahmud Abbas och premiärminister Ehud Olmert misslyckades 2008. Självstyret, korrumperat, impopulärt och nästan övergivet av sina forna gynnare i väst, står nu inför sin undergång. Framtida svenska diplomater kommer knappast att söka ära och berömmelse på linjen Jerusalem-Ramallah.

Daniel Schatz Från Stockholm till Jerusalem är månadens bok i juli i Fokus fackboksklubb Fackklubben.

Toppbild. Israels premiärminister Ehud Barak tillsammans med statsminister Göran Persson i Stockholm år 2000. Foto: Dan Hansson/TT

***

Läs även: ”Berätta för framtiden” är en farlig besvikelse – Förintelsen kan inte begripas utan judehatet

Läs även: ”Historia är mycket svårare än hjärnkirurgi”