I huvudet på en sosse som lyssnat på Dadgostar

Sossen skruvar på sig längst bak i publiken.

Han är chef för nästan allt som Socialdemokraterna tänker mellan valen. En nyhetssajt, ett bokförlag, en kommunikationsbyrå, ett studieförbund, en tankesmedja och dessutom en extra tankesmedja för bostadspolitik. Om det finns en socialdemokratisk idé som ännu inte passerat hans skrivbord var det sannolikt Daniel Suhonen som fick den.

Nu står sossen i Almedalen och en reporter frågar vad han tyckte om Nooshi Dadgostars tal.

Han är inte helt klar över vad som besvärar honom mest. Kanske de 16 miljarderna till barnfamiljer. Kanske löftet om högre pensioner. Kanske att ett politiskt förslag numera kan innehålla ordet ”baby nest” utan att någon börjar skratta.

Sossen har svårt att avgöra om ”baby nest” är en social reform eller en produktkategori på nätet. Han vet däremot att barnvagnar finns på Blocket.

Och att Försvarsmakten just beställt nya ubåtar för 9,6 miljarder kronor.

Det är sådant som händer med ett land. Först upptäcker man att omvärlden blivit farlig. Sedan upptäcker man att alla partier ändå vill använda pengarna någon annanstans.

-Hon var uppspelt, säger han till slut.

Han vet, det är en syrlig kommentar från en socialdemokrat. ”Uppspelt” ligger farligt nära en diagnos.

-Det var väldigt mycket till alla, fortsätter han.

Socialdemokrater tror på staten ungefär som katoliker tror på kyrkan. Men de har också ett inbyggt misstroende mot önskelistor. Magdalena Andersson talar gärna om fredagspizzan. Göran Persson talade om en ny cykel till lillgrabben och en ny kappa till frun. Det fanns en underförstådd gräns för vad staten skulle hjälpa människor att köpa.

Den gränsen verkar numera gå någonstans vid ”baby nest”.

På scenen har produktionsteknikerna redan börjat montera ned Almedalsveckan. Ställningar försvinner. Kablar rullas ihop. Östersjövinden tar fart.

Sossen står kvar.

Han har hört Ebba Busch vilja höja barnbidraget kraftigt. Han har hört Miljöpartiet utlova investeringar på nivåer som tidigare krävde en finanskris för att motiveras. Han vet att Vänsterpartiet vill sitta i regering och att partiet dessutom vill minska löneskillnaderna mellan kvinnor och män genom politiska beslut.

Just den punkten gör honom särskilt bekymrad.

Inte för att han motsätter sig målet. Utan för att svenska socialdemokrater sedan nästan hundra år tillbaka har ägnat betydande energi åt att slippa sätta löner. Hela idén med Saltsjöbadsavtalet var att arbetsmarknadens parter skulle göra det själva.

Ibland känns det, tänker han, som att Vänsterpartiet missat några kapitel av svensk efterkrigshistoria.

-Allt kan man inte genomföra, i varje fall inte den närmaste mandatperioden, säger han till reportern.

Det är ett klassiskt socialdemokratiskt svar. Inte nej. Inte ens kanske. Bara en vänlig påminnelse om att verkligheten också brukar vilja vara med och förhandla.

Kommer Vänsterpartiet in i regeringen?

Han tvekar.

Det finns frågor som låter enkla men som i socialdemokratin har samma funktion som brandlarmet på en ubåt.

-Jag har svårt att se att det är en signal som Magdalena Andersson sänder ut, säger han.

Sedan drar han fram sitt starkaste kort, halmstrået.

Centerpartiet.

Centerpartiet, hör han sig själv säga, kanske har lärt sig att ultimatum fungerar bäst när man inte använder dem varje gång.

Trots tankesmedjor, bokförlag, kommunikationsbyrå och ett opinionsöverläge som skulle göra Kim Jong-un avundsjuk måste han sätta sitt hopp till Elisabeth Thand Ringqvist och henne gröna stormtrupper från Stureplan.

Han hör själv hur konstigt det låter. Att när solen till slut går ner har han att välja mellan två sätt att försvaga statsfinanserna till oigenkännlighet.

Det känns inte bra. Och sossen lämnar Almedalen med den enda fråga som det går att hitta ett svar på.

Vad är ett baby nest?