Hetsigt i skolan

Text: Elsa Westerstad

Foto: Svt

»Fort, fort!«, skriker »Caligula« och drämmer pekpinnen i bordet för att få gymnasisten Jan-Erik Widgren att snabbare öppna sin läxbok.

I Alf Sjöbergs film »Hets« från 1944 sätter den elakt plirande latinlektorn skräck i sina gosselever. Han njuter av att psyka dem, bryta ner dem, och låter dem översätta långa stycken från latin till svenska, för att blodtörstigt vänta på en otillåten stamning.

Unge herr Jan-Erik Widgren, som har stor press hemifrån att lyckas med sina studier, utsätts för särskild hård behandling. Caligula går in för att knäcka honom, få honom relegerad före studentexamen. När Jan-Erik dessutom inleder en relation med Bertha, expediten i tobaksaffären, får det dödliga konsekvenser.

Skolmiljön har länge utgjort en populär fond för laddade intriger på vita duken. I »Hets« förstärks Caligulas brutalitet av läroverkets hotfulla stenkorridorer och tidsandans stränga disciplin. Filmen var ett angrepp på »den fascistoida skolan« och dess förtryckarmekanismer men också på det auktoritära samhället i stort. Bo Widerbergs »Lust och fägring stor« (1995) tar upp den tabubelagda kärleken mellan lärare och elev (15-årige Stig inleder en relation med den betydligt äldre lärarinnan Viola), och i Mikael Håfströms »Ondskan« (2003) sätter sig Erik Ponti upp mot den skoningslösa pennalism som regerar på internatskolan Stjärnsberg.

Men vad får nära en miljon svenskar att på tisdagskvällarna följa en dokumentärserie om den svenska skolan – SVT:s »Klass 9A«?

Visst. Upplägget är kontroversiellt, inte minst för public service: en niondeklass på en av Sveriges tio sämsta skolor – Johannesskolan i Malmö – får sina vanliga lärare ersatta av åtta superpedagoger som ska göra klassen till en av Sveriges tre bästa på bara en termin.

Tajmingen är nära nog perfekt: serien visas mitt i brinnande debatt om den lågpresterande »flumskolan«, den som ska ersättas med Jan Björklunds »bildningsskola« där lärarna bestämmer och eleverna ska lära sig att veta hut.

Men bilden vi hittills fått av »problemklassen«, efter tre avsnitt, är mestadels harmonisk och snäll.

Lärarna är inga Caligula-karaktärer, snarare en grupp vänliga vuxenmänniskor, satta på piedestal. Eleverna må ha grova kunskapsluckor – några vet inte i vilket land eller ens på vilken kontinent London ligger – men de är långt ifrån några suddgummikastande monster.

Serien saknar den starkt konfliktdrivna dramaturgi som brukar krävas för att fånga en publik.

»Den största behållningen med Klass 9A är skolungdomarna«, skriver Fred, en gymnasielärare som bor i Malmö, på bloggen »Freon Blog«. Och han är inte ensam.

Det verkliga engagemanget för tv-serien tycks ligga utanför skolpolitiken. I elevernas rörande kamp med sig själva och den värld som så fint kallas skolvärlden. Den på samma gång inkluderande och exkluderande, intagande och motbjudande.

För Michelle är rasterna värst. Hon dödar dem så gott det går genom att skriva brev, till kompisen som bor i Tasmanien.

»Jag har mig själv. Och så har jag böcker.« Hon pratar med Yvonne och Nadja också, fast de är bästisar med varandra, inte med henne.

Patrik kan inte komma på en endaste framtidsdröm han har.

Nadja saknar sin pappa som inte längre finns. Hon måste kämpa med läxorna varje dag. För att bli någon, få ett bra jobb.

Tonåringarnas bristande självkänsla blir tydlig när läraren Gunilla Hammar Säfström ber var och en av dem att nämna någonting som de är riktigt bra på. En tjej undrar om hon får säga någonting hon är dålig på i stället? En kille vet inte alls, frågar läraren vad hon tycker, tänker länge och förtvivlat. Det finns ju inget. Till slut mumlar han, nästan inte hörbart: »Jag sparrades.«

»Klass 9A« saknar inte på något sätt skratt och idel positiva upprop från lärarkåren, och smått fantastiska oneliners framför allt från Ala som knappt varit med på en gymnastiklektion på sju år: »När det gäller gympa kan jag inte ens komma överens med Gud om han kommer ner hit.«

Ändå far samma tanke genom mitt huvud som Annina Rabe ger uttryck för i en tv-kolumn i Svenska Dagbladet (14/2): »Hur sjutton orkade man ta sig igenom skolan?«

»Klass 9A« bjuder på jobbig igenkänning.

Man fick höra att allt stod på spel, där och då. Kravet på prestation parades med en tonårings allmänt förvirrade tillstånd och klena självbild. Det var en tunn linje att balansera på. Inte alla lyckades, och de som gjorde det förstod inte alltid till vilken nytta.

Superläraren i matematik, Stavros Louca, förklarar under en lektion för eleverna hur densitet räknas ut. Han reder pedagogiskt ut förhållandet mellan massa och volym. »1 dm3 är lika med en liter, är lika med ett kilo. Det där måste ni kunna.«

Jovisst, men varför? Hur var det nu, att lära för livet eller leva för att lära?

Och när det kommer till framtidsdrömmarna vet vi på ett ungefär hur det till slut blev.

I en läsning av Douglas Couplands senaste roman, »The Gum Thief«, känner Jessika Gedin igen sig i en av huvudpersonernas förväntningar på vuxenlivet (Elle, 11/1):

»Vi trodde att all den där väntan skulle leda till nåt – att när vi köat färdigt och äntligen vinkades in i vuxenvärlden så skulle buffén av Riktigt Liv stå uppdukad där…«

Fort, fort!

Kanske är det för att vi är så många som fortfarande köar, som »Klass 9A« blir en mer eller mindre sockersur historia.

»Klass 9A« visas på SVT, tisdagar 21.30.