Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Redaktionsbloggen

Pia Johansson, dialektekvilibrist

Pia Johansson? Ni vet hon som flamsar i »Parlamentet« eller »På minuten«? Med humoristisk snits och vällustiga imitationer brukar det sluta med att hon brister ut i gapflabb och drar med sig både panelkollegor och publik i skrattfesten. »För mycket«, tycker somliga om henne, »jättekul« tycker andra.

Nu har hon just avverkat en fet matjes med gräslök på Ulla Winbladhs uteservering. Hon tycks trivas i vårsolens glans med somrigt vit tunika. Men flamsig är hon inte, snarare svalt artig. Hon berättar snällt om sin uppväxt i Umeå där vardagsrummet i det nybyggda höghuset fungerade som lekrum med trapets i taket och bilbana på golvet.

Mamma operationssköterska, pappa tungdykare. »Han var med och byggde Nockebybron utanför Stockholm.«

Som sextonåring packade hon en Ica-kasse med kläder, tog nattåget till Stockholm och blev barnflicka hos en ensamstående pappa i Ålsten. Där fick hon agera hushållerska, kock vid affärsmiddagar, psykoterapeut åt pappans finska älskarinna och förälder på barnens kvartssamtal. Samtidigt gick hon på Jurij Ledermans Teaterverkstad och läste Stanislavskij och Brecht – lite ensam, udda och finnig.

– Jag lärde mig otroligt mycket om att vara människa.

Sedan gick Pia Johansson folkhögskola i Burträsk, Skara skolscen, en fri teatergrupp i Lund. Samt den obligatoriska förnedrande processen för att bli antagen till Statens scenskola. Men till sist kom hon in. »Det bästa med det var att slippa söka igen. Men jag älskade min utbildning, det var 3,5 underbara år!«

Som avslutning på utbildningen fick studenterna praktisera som statister i Ingmar Bergmans uppsättning av »Kung Lear« – allt­ifrån möbler till gycklare. »Fast Ingmar kallade det för det lite finare ordet – »figurant.«

När det var över fick hon ett kort från Tomas Pontén. »Tack Pia, du har varit en underbar stol!«.

Nu har hon varit Stockholms stadsteater trogen i över tjugo år – den har blivit hennes hem. I vintras gjorde hon succé hos både kritiker och publik i rollen som Fassbinders Petra von Kant. Men när hon får frågan om hur det känns att få sådana framgångar relativt sent i karriären drar hon på svaret.

Hon håller inte riktigt med om att det här är hennes första stora »seriösa« framgång utan pekar på den tunga rollen som cancersjuk i »Witt« som hon gjorde redan för sju år sedan. Hon tycker inte heller att rollen inneburit några dramatiska förändringar i hennes karriär. Men vissa har reagerat.

– Det var någon som sa »Men grattis Pia, nu är du verkligen en riktig skådis!« efter premiären, suckar hon.

Även om hon har haft stora framgångar med vissa roller anstränger hon sig för att inte ta vare sig medgång eller motgång på alltför stort allvar, och citerar Rudyard Kipling som skriver i en dikt att triumf och katastrof ska behandlas på samma sätt – som inkräktare. På samma sätt gäller det att hålla känslorna i schack i jobbet, Pia Johansson ser inga skäl att glorifiera ångest och lidande.

– Det finns inget genialiskt med att Thorsten Flinck är utslagen – han hade varit så mycket bättre om han hade varit frisk.

Hon vet en hel del om missbruk och medberoende. Hennes pappa var inte bara dykare utan även alkoholist. Ena dagen en dyrkad fadersgestalt, nästa dag en lynnig främling som sårade och svek. Missbruket satte djupa spår och sår hos alla i familjen. Viss försoning kom när pappa under en behandling mot sitt beroende fick i uppdrag att utse en högre makt, något som var större än alkoholen. Han sa: Havet, jag tror på havet.

Pia Johansson är själv tryggt troende katolik sedan många år och tror på allas behov av en personlig tro, en egen Gud. Hon köpte även pappans tro och när hon efter hans död hittade hans nedtecknade hyllning till havet i ett gammalt block, hittade hon också den text som skulle läsas när hans aska ströddes över havet utanför Holmön.

– Jag tror på en kärleksfull kraft, kalla den vad du vill, och att alla måste söka något som är större än vi själva. När jag läste över pappa på den där slupen var det som om cirkeln slöts – pappa fick vara i havet där han hör hemma.

Den 29 februari orsakade Pia Johansson rubriker i kvällstidningarna. Hon friade. Inte till någon speciell, utan sådär i allmänhet. Målet var helt enkelt att hitta en man att gifta sig med. Som känd skådespelare har det varit omöjligt att träffa någon utan att denne har en massa föreställningar.

Hon har försökt att dejta på nätet men det slutar alltid med att hon måste säga vem hon är och då förändras allt. Så i stället bestämde hon sig för att vara helt öppen.

För hon tror på tvåsamhet – och ser ingen charm med att vara singel.

– Det är bara gifta som vill vara det – typ Amelia som tycker att det är häftigt. Det är tabu att inte vilja vara ensam, för då är man en förlorare.

Trots det publika utförandet vill hon ogärna gå in på hur det har gått med kärleksprojektet.

– Men det är inte avslutat – inte förrän jag är gift!

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera