De djävulska pennstrecken

Text: Katarina von Arndt

Brinnande flaggor, stängda ambassader och tecknare som gick under jorden. Tre år har gått sedan danska Jyllands-Posten publicerade tolv teckningar av profeten Muhammed vilket ledde till våldsamma protester världen över. Enligt vissa inriktningar inom islam är det förbjudet att avbilda profeten. Men tidningens kulturchef, Flemming Rose, som tog beslutet att publicera bilderna, ångrar sig inte.

– De utlöste en viktig debatt om yttrandefrihetens gränser, hänsynen till religiösa känslor, globaliseringen och integration.

Rose tycker att debatten fortfarande är starkt polariserad. Men att det bara understryker hur viktig publiceringen var. Mest handlade den om yttrandefrihet kontra respekt för religionen, om det var rätt eller fel att publicera, när det nu kränkte så många muslimer.

Vad karikatyrformen väckte för känslor diskuterades inte närmare.

Jan von Bonsdorff, professor i konstvetenskap vid Uppsala universitet, har de senaste åren lett kurser i »kritiskt bildbruk« och »kritiskt mediebruk« om när bilder historiskt sett blir övermäktiga för individer eller grupper i samhället. Han förklarar att problemen uppstår när olika grupperingars värderingar står mot varandra.

– Ofta handlar det om svåra ämnen som sexualitet, död, religion. Och just karikatyren är till skillnad från andra bilder oftast skapad av personer som är medvetna om skottriktningen.

Sedan tidningsväsendets tillkomst har karikatyristen varit en »whistleblower«, en person med stort civilkurage som visar på missförhållanden i samhället och politiken och som ofta råkat illa ut för det.

– Känsliga tentakler, visualiseringsförmåga och framåttänkande har varit utmärkande för den gode karikatyristen. De dåliga har visat tecken på motsatsen.

Jyllands-Postens publicering är von Bonsdorff starkt emot, han tycker att den var en provokation med ett allt för otydligt mål.

Ja, vem riktade sig egentligen de tolv karikatyrerna emot – muslimska ledare i arabvärlden eller enskilda muslimer i Danmark? Idén att publicera föddes när Flemming Rose fick höra att tecknare krävde att få vara anonyma för att våga illustrera författaren Kåre Bluitgens bok om islam. Rose ville utmana rädslan. Men enligt von Bonsdorffs kriterier för en bra karikatyr så var alltså skottriktningen inte klar vid första anblick. Kanske inte ens efter grundligt analyserande.

– En karikatyr är en förpackning av ofta mycket komplexa händelser. Det är just en av idéerna med att använda sig av en teckning. Känslor, historik, fakta, personlighetsdrag går att samla inom en och samma stiliserade bild. Men tolkningen går snabbt och måste därför vara solklar för att fungera effektivt, säger Jan von Bonsdorff.

Flemming Roses uppmaning till tecknarna var att teckna Muhammed som de såg honom. Och han menar därför att satiren i bilderna vände sig mot vitt skilda mål. En är enligt Rose riktad mot Pia Kjaersgaard, partiledare för Dansk Folkeparti och tidigare ledare för Fremskridtspartiet, två mot författaren Kåre Bluitgen, en mot Jyllands-Posten, en mot tidningstecknaren själv och rädslan för självcensur och några av dem mot personer som begår våld och undertrycker kvinnor i profetens namn. Att det blev just karikatyrer – eller satiriska skämtteckningar som Rose väljer att kalla dem – var en slump.

– Det är en tillfällighet att jag vände mig till danska tidningstecknare. Det kunde lika gärna ha varit illustratörer, bildkonstnärer eller andra som arbetar med bilder som uttrycksform.

Nu uppfattades Muhammedkarikatyrerna delvis som ett slag uppifrån mot människor som redan ligger, mot muslimer i Danmark som inte känner sig förstådda och respekterade. Och von Bonsdorff menar att de gånger karikatyrer historiskt valt att inte slå mot överheten, har det ofta blivit fel.

– Vi känner ju alla till hur oerhört nedsättande judarna exempelvis har avbildats. Ofta handlar det om teckningar som riktar sig mot grannländernas befolkningar, den visuella grenen av norgevitsar. I dag är man försiktig med den här typen av karikatyrer.

Naimatullah Basharat, imam i Nusrat Djahan-moskén i Köpenhamn, var emot publiceringarna, men också emot att en grupp muslimer efteråt reste till flera länder i arabvärlden för att uppmärksamma deras ledare på teckningarna. Och han upplever att många tycker som han.

– Många har under de här åren uttryckt sitt stöd för oss. En del poängterar yttrandefrihetens principer, att det ska vara möjligt att publicera, men menar ändå att det var fel att göra det.

Ann-Katrin Hatje är historiker, professor emerita vid Umeå universitet, som just nu håller på att studera svenska karikatyrer under 1900-talet. En av de tecknare hon undersöker närmare är Ivar Starkenberg som arbetade bland annat för Social-Demokraten/Morgon-Tidningen. Han tecknade exempelvis under 30-talet Hitler, Mussolini och Stalin som banditer som hoppar runt på bordet och skjuter hejvilt omkring sig som gangstrar.

– Det går inte att ta miste på vad socialisten Starkenberg tyckte om dem. Och uttrycket är mycket fränare än vad en text skulle vara.

Även Hatje poängterar tydligheten i en god karikatyr, att den inte har några dolda innebörder. Hon tror att det kan ligga något i att Muhammedteckningarna inte tillräckligt tydligt riktade sig mot någon.

– Avsaknaden av en tydlig mottagare och avsändare kan ha gjort att det blev en sådan våldsam reaktion, man kanske också läste in mer än vad som egentligen fanns i själva bilderna på grund av det.

Själva karikatyrerna minns hon inte som särskilt fräna i sig, mycket värre har publicerats. Men det blev också ringar på vattnet.

– Det uppbådade andra karikatyrer i andra tidningar och länder. Jag minns särskilt en holländsk karikatyr som anspelade på våldtäkt som hemskt grov och obehaglig.

Politisk satir är en svår konst som också tidigare skapat skandaler. I Sverige inföll karikatyrernas glansperiod under förra sekelskiftet för att sedan avta i takt med fotografins inträde i pressen. En karikatyr som väckte stort rabalder så sent som 1978 publicerades i samband med en fiktiv intervju med dåvarande statsminister Thorbjörn Fälldin i Aftonbladet. Där framställdes Fälldin som sinnessjuk och publiceringen ledde till att han stämde tidningen. Dåvarande chefen för söndagsbilagan Staffan Heimersson avgick, men tidningen friades från anklagelser om tryckfrihetsbrott. Ofta innebär en karikatyr att tecknaren överdriver olika personlighetsdrag, och Ann-Katrin Hatje menar att det gäller att hålla ordning på gränserna.

– Men reaktionerna beror också på vem som avbildas. Det finns mängder av skoningslösa karikatyrer på exempelvis Olof Palme, tecknarna älskar ju vissa mer än andra, men vad jag vet protesterade han aldrig officiellt.

Tidigare använde sig många redaktioner av teckningar och karikatyrer. En gräns går vid 70-talet, då man nästan bara hittar karikatyrer på ledarsidorna, vilket var ovanligt tidigare. Då får de också en annan roll, blir spetsigare och mer renodlad politisk satir. Ann-Katrin Hatje menar att den politiska satiren överlag inte varit så blomstrande i Sverige som i flera andra länder, därför att vi inte upplever så starka motsättningar här. I de kommunistiska staterna frodades den politiska satiren i mycket högre utsträckning, påpekar hon, bland annat i form av politiska vitsar.

Konstvetaren Jan von Bonsdorff håller med om att karikatyren »gubbar med stora näsor« är på utdöende i Sverige, men att karikatyren lever vidare i andra former. I seriernas värld hos exempelvis Magnus Bard, tecknare på bland annat Dagens Nyheters ledarsida, och Jan Berglin, vars samtidsskildrande serier kan läsas i bland annat Svenska Dagbladet och Arbetaren. Men den politiska satiren utövas även av ståuppkomiker och kanske framför allt i tv och på Youtube. I länder som USA är däremot den visuella karikatyren levande, magasin som Newsweek och Time har ofta karikatyrer på sina omslag.

– Och i Turkiet exempelvis går det att hitta mycket skarpa, nattsvarta, regimkritiska karikatyrer i speciella lådor längst in i vissa butiker, säger von Bonsdorff.

Karikatyrer väcker fortfarande starka känslor och tecknarnas gränsdragningar diskuteras på flera håll, Muhammedkarikatyrerna är inte ensamma om att skapa debatt. 2007 publicerade exempelvis tidningen The Independent en tecknad bild på den israeliske premiärministern Ariel Sharon ätandes ett palestinskt spädbarn, vilket var ett visuellt citat på Goyas »Saturnus äter ett av sina barn« från 1819. Tecknaren Dave Brown vann priset »Cartoon of the Year« för bilden av den brittiska sammanslutningen »Political Cartoon Society«. Utnämningen väckte ramaskri i pressen och Brown anmäldes till Press Watchdog för att vara antisemitisk, men friades.

Striden om Muhammedteckningarna är heller inte över. Så sent som i februari i år valde Sydsvenskan att återpublicera bilderna tillsammans med elva danska tidningar och nya protester blossade upp i bland annat Pakistan. Och för några dagar sedan hade konstnären Lars Vilks premiärvisning av sin musikal »Dogs«, en skildring av turerna kring hans teckning av Muhammed som rondellhund, vilken han gjorde som en direkt kommentar till Jyllands-Postens publicering.

Att det uppstår övertramp och kränkningar beror ofta på att djupa, svåra konflikter ligger bakom. Då är det lätt att bilderna blir någon övermäktig, som von Bonsdorff uttrycker det. Och för att förstå krävs att man har koll på sin samtid. Karikatyren är en typ av bild som i hög utsträckning är beroende av den samtida kontexten. Historikern Ann-Katrin Hatje har ibland svårt att förstå de tidiga 1900-talskarikatyrerna hon studerar. Hon är osäker på hur vi i framtiden kommer att se på Muhammedteckningarna.

– Tolkningen av bilderna är delvis beroende av religiös kunskap som kommer att se likadan ut om 20 år. Men om man inte förstår samtiden, det politiska läget när de publicerades, så är jag övertygad om att det kommer att vara svårt att förstå varför bilderna i sig väckte så starka känslor.