Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Veckans Fokus

Hårdingen

Tobias Billström är ministern som tar påven till hjälp för att nå sina mål, om så behövs. Nu håller han på att driva igenom det mest radikala skiftet hittills i svensk invandringspolitik.

Migrationsminister Tobias Billström log mer än vanligt. Bredvid honom stod Ulf Kristersson, socialborgarrådet i Stockholms stad. Tillsammans hade de just presenterat en helhetsstrategi för invandringen. Det var på moderaternas framtidskonvent, i november 2008.

– Historiskt, sa Billström.

– Välkommen hit, men försörj dig själv, sammanfattade Kristersson.

Det var inte konstigt att migrationsministern var nöjd.

När de borgerliga partierna hade förhandlat fram den nybildade alliansens politik, det som skulle bli den kommande regeringspolitiken, fanns det en stor fråga de undvek. Migrationspolitiken. Själva definitionen av den moderna statsmakten; makten över vem som får komma hit och vem som inte får det.

Dels fanns det inga utsikter att nå en kompromiss. Avståndet mellan moderaterna och de tre andra partierna var lika stort då som det alltid varit. Det var heller inte en fråga som man enkelt vann val på. Området var alldeles för känsligt och opinionen för polariserad.

Så alliansen gick till val utan någon migrationspolitik. Några månader senare satt han där i Rosenbad. En moderat migrationsminister med fritt spelrum.

Det hade kunnat sluta i politiskt kaos.

Så blev det inte.

I stället håller Billström på att i grunden förändra svensk flykting- och invandringspolitik. Han behövde inte ens köra över samarbetspartierna i tuffa förhandlingar. De är helt med på det.

1. Med påven på sin sida

Så bygger man en kritisk massa

Våren 1991 rådde fortfarande lugnet före stormen. Det skulle dröja ytterligare några månader innan Ny demokrati kom in i riksdagen. Innan lasermannen sköt sitt första offer. Och innan nytillträdde invandrarminister Birgit Friggebo skulle försöka få statsminister Carl Bildt och de upprörda besökarna i Rinkeby Folkets hus att sjunga »We shall overcome«. Än hade kriget och flyktingströmmen från Jugoslavien inte inletts.

Visst hade invandrarfrågan redan rört upp känslor. Inte minst i Skåne. Invånarna i Sjöbo kommun hade tre år tidigare röstat nej till att ta emot flyktingar.

Men det var inte invandrarfrågor som intresserade den sjuttonårige Tobias Lennart Billström, då ordförande i Moderat skolungdom i Malmö.

Malmös moderata skolungdomar var av tradition konservativa. De flesta var mest med för att festa. Inte Billström.

– Han gick sin egen väg, vid sidan om. Men det var inte så att man skojade om honom, säger en vän från den tiden.

Kompisarna upplevde honom som en liten farbror, som snarare blivit yngre med åren. Han var extremt kunnig och ambitiös. Läste alla de politiska standardverken. Speciellt brittisk historia fascinerade. Idolen var Winston Churchill, den brittiske premiärministern som stred mot Hitler i andra världskriget.

Billström hade vuxit upp i Oxie strax utanför Malmö. Pappa var yrkeslärare på gymnasiet. Mamma var förskollärare. I Oxie bodde inte speciellt många invandrare. Inte heller fanns det något gymnasium i det lilla samhället, så han fick söka sig in till latinskolan i centrala Malmö.

Det var där hans politiska engagemang tog fart. Och det var där han skulle vinna sin första politiska strid.

Malmö latinskola grundades redan 1406, på den tiden Skåne tillhörde Danmark och reformationen fortfarande var okänd, av påven Innocentius VII. Skolbyggnaden var över hundra år gammal och ordentligt sliten när Billström kom dit.

Få elever på latinskolan var intresserade av politik, speciellt inte av borgerlig sådan.

Men våren 1991, i lugnet före stormen, drog Billström i gång en kampanj för att rusta upp skolans aula. Kommunpolitikerna var måttligt intresserade av att spendera 18 miljoner på en renovering. Han och några skolkamrater vände sig då till Vatikanen. Lektorn i latin hjälpte dem att översätta brevet.

Sista veckan i maj fick de svar. Avsändaren var påven Johannes Paulus II. En välsignelse och en check på 10 000 amerikanska dollar låg i kuvertet. Då hade latineleverna redan samlat in runt en miljon kronor på egen hand. Med så mycket pengar, medieuppmärksamhet och självaste påven på sin sida kunde politikerna inte längre säga nej.

Billström hade byggt upp en kritisk massa.

2. Den svenska modellen

Att vända kappan efter vinden

Det fanns en tid då bilden av Sverige som världens mest generösa invandringsland faktiskt stämde. Från 1800-talets mitt fram till första världskriget var invandringen i praktiken helt oreglerad. Men inte kom det speciellt många invandrare för det.

Däremot emigrerade svenskarna. 1,3 miljoner människor lämnade landet under samma period för att segla västerut och söka lyckan i Amerika.

Utvecklingen vände med industrins rop efter arbetskraft under efterkrigstiden. Finnar, jugoslaver, greker, turkar. I ett par decennier var det fritt fram för en rad nationaliteter att arbeta och leva i Sverige.

Invandringen ökade för varje år och högkonjunkturen verkade till synes evig. 1965 kom 46 500 utländska medborgare hit, den högsta siffran ditintills. Året därpå slog lågkonjunkturen till och politikerna fick bråttom att stänga gränserna. 1967 hade Sverige fått en reglerad arbetskraftsinvandring.

I takt med att arbetskraftsinvandringen minskade fick politikerna en ny fråga att hantera. Flyktingarna. De hade inte varit så många tidigare. Kanske tusen per år. Exakt hur många är svårt att veta, Invandrarverket började inte föra statistik förrän på 1980-talet.

Nu kom det desto fler. Och från helt andra länder än de europeiska arbetare som migrerade hit åren innan. Militärkuppen i Chile 1973 var en av flera anledningar.

Ställda inför en ny situation fattade en enig riksdag 1975 beslut om att anta en svensk invandringspolitik. Ännu en svensk modell, som politikerna stolt deklarerade, hade fått sin grund. Enligt självbilden var den världens mest humana.

Den blocköverskridande samsynen om invandringspolitiken skulle fortgå decennium efter decennium. För det fanns det två garanter: socialdemokraterna och moderaterna. Vad övriga partier ville kom att spela en ytterst marginell roll.

Vad som däremot spelade roll var opinionen. På den tiden invandringen bestod av arbetskraftsinvandrare hade det inte funnits mycket till opinion. Invandrarna fick jobb, bostäder och assimilerades i det svenska samhället. Så var det inte mycket mer med det.

Men på 1980-talet handlade det om irakier, iranier, eritreaner och somalier. Industrin var på nedgång och miljonprogrammet var avslutat. Missnöje med invandringspolitiken började höras alltmer.

Invandringsminister Maj-Lis Lööw kom in i den socialdemokratiska regeringen tillsammans med Göran Persson 1989. Det var på den tiden invandrarministern fortfarande personligen var sista instans i asylärenden. Hon tog besluten på måndagar. På torsdagen samma vecka publicerades namnen på vilka som fick stanna och vilka som skulle utvisas.

Hon var fortfarande ny på jobbet när hon fattade sitt tuffaste beslut. Det var luciaafton 1989. Rubriken på pressmeddelandet avslöjar både tidens tongångar och hennes pressade situation: »Det svenska flyktingmottagandet befinner sig i kris«. Luciabeslutet, som det kallades, innebar den tuffaste åtstramningen av invandringspolitiken någonsin. Bara flyktingar enligt Genèvekonvention skulle få asyl, inte skyddsbehövande i övrigt.

Ändå var det ingen kursändring. Logiken var densamma som under den stora arbetskraftsinvandringen och som den alltid varit: när integrationen misslyckas måste invandringen minskas – och omvänt.

Så fortsatte spiralen tills valet 1991.

Då röstade 368 281 väljare på Ny demokrati. 6,7 procent av de totala rösterna. Framgångarna vann de tack vara sin invandringskritik. Aldrig har svenskarna varit så kritiska till invandring som då, i början av 1990-talet, enligt underökningar från Som-institutet.

Och det gjorde avtryck i politiken.

– Ny demokrati påverkade de andra partierna indirekt i en mer restriktiv riktning. De fick större betydelse än de hade väljarstöd för, säger professor Björn Fryklund vid Malmö högskola, som under lång tid forskat om högerpopulistiska rörelser och partier.

Den borgerliga regeringen, med Friggebo som invandrarminister, försökte strypa flyktingströmmen från Jugoslavien genom att införa visumtvång för bosnier 1993, då kriget pågick som värst.

3. Att bli statsråd

... och tro sig vara kung

Billströms politiska karriär tog fart efter framgången hos påven. Och han tog snabbt på sig allt fler uppgifter. Ibland allt för många, enligt omgivningen. En kritik som skulle återkomma. Ena stunden var det Moderata ungdomsförbundet, Muf. Andra stunden kommunpolitiken eller studentlivet.

Vid tjugo års ålder var han ersättare i Malmös skolstyrelse. Året därefter blev han förste vice ordförande i Oxies stadsdelsnämnd, och drev igenom skärpta ordningsregler i skolorna.

De äldre partimedlemmarna imponerades av den pålästa ungmoderaten. Han fick fler uppdrag. Samtidigt var han ofta frånvarande. Historieintresset ledde honom till Lunds universitet och sedan till ansedda Cambridge. Men han släppte aldrig Malmöpolitiken.

2002 hade han tagit sin examen och hade nästa mål klart för sig. Till hösten stundade ett riksdagsval. Personvalskampanjen skulle i efterhand visa sig vara onödig, han hade kommit in i riksdagen även utan alla kryss han skulle få. Det visste han inte då.

På Billströmskt manér knackade han helt sonika dörr hos 7 000 Malmöbor. Ett grepp han hade använt sig av redan i Oxie några år tidigare. Men i svensk politik var det något främmande.

I riksdagen ville han få de gamla ledamöterna att bedriva politik på ett nytt sätt. Riksdagen skulle skaffa en blogg, debatterna kunde ske via webbkameror och voteringarna via e-formulär.

Han skrev motioner om att ersätta första maj med skattefria dagen, kraftigt sänka alkoholskatten och tillåta fabriksförsäljning av alkohol.

Metoderna var fräcka. Under en debatt i riksdagen tog Billström med sig två Vodkaflaskor. Den ena köpt på Systembolaget för 230 kronor, den andra i Danmark för 130 kronor. Han ställde dem på talarstolen.

– Skillnaden är inte bara 100 kronor, utan den verkliga skillnaden mellan flaskorna är den mellan god och dålig alkoholpolitik.

Det rörde upp känslor. Nykteristen och dåvarande finansministern Bosse Ringholm klev fram.

– Det är pinsamt att det inte finns någon moderat i den här kammaren som kan stava till folkhälsa, sa han.

Riksdagsperioden blev en vändpunkt för Billström. Bilden av den trevlige men något excentriske unge mannen, som klättrat i partiet genom sin seriösa inställning och inte på grund av taktiskt rävspel, fick sig en ordentlig törn.

Moderaterna i Skåne kände sig svikna. De tyckte att han hade tappat kontakten med hemmavalkretsen. Och att han blev alldeles för dominant. Historier om konspirationer och kupper ledda av Billström började florera.

– Han var helt odräglig. Han trodde att han var han kung och visste och kunde allt. Han satte sig på alla. Hans ord fick aldrig ifrågasättas, säger en partikamrat.

Men i partitoppen var man nöjd. Fredrik Reinfeldt såg potential. Billström, som haft ansvar för it-frågor, utsågs till moderaternas talesperson i asyl- och migrationsfrågor. Han var tillräckligt kunnig för att slå socialdemokratiska migrationsministern Barbro Holmberg i en debatt, och smart nog att fortsätta förhandla fram migrationspolitiska överenskommelser med henne bakom kulisserna.

Tillsammans stoppade moderaterna och socialdemokraterna en amnesti för de omtalade apatiska flyktingbarnen i inledningen av 2005. Några månader senare stretade de två partierna emot när övriga fem i riksdagen krävde en allmän flyktingamnesti för papperslösa som levde gömda i Sverige. Trycket var stort. Kravet på amnesti hade ärkebiskop K G Hammar och 157 247 namnunderskrifter bakom sig. Utfallet blev till slut en tillfällig kompromisslag, ingen amnesti. Moderaterna röstade ensamma emot.

När så Reinfeldt stod som segrare efter valet 2006 ville han inte släppa ifrån sig migrationsfrågorna till sina mer flyktingliberala samarbetspartier i alliansen. Migrationsministerposten skulle moderaterna ha.

Billström hade blivit statsråd. Regeringens yngsta.

4. Att skapa underverk

... utan att synas verka

Han lutar sig framåt. Tittar ut genom fönstret, bort mot riksdagen tvärs över strömmen.

– Vad är egentligen så mycket svårare med den här posten jämfört med att vara socialminister eller justitieminister? frågar migrationsminister Billström retoriskt.

Rummet i Rosenbad fick han ärva från förre integrationsministern Jens Orback. Inredningen är spartansk. På skrivbordet står ett bröllopsfoto. Han och Sofia gifte sig i somras. Nu är hon höggravid med deras första barn.

– Migrationsfrågorna har länge räknats som ett förlorarområde. Ett område som bara är besvärligt. Det ville jag ändra på.

Med en sådan uppgift hade han en rejäl uppförsbacke framför sig när han tillträdde. Migrationsministrarna blir sällan långvariga på sina poster. Fråga Maj-Inger Klingvall och Jan O Karlsson.

Två och ett halvt år senare sitter Billström inte bara säkert på sin post, han har också fått med sig regeringen och det egna partiet på en kursändring av migrationspolitiken. Han är arkitekten bakom avregleringen arbetskraftsinvandringen, med blocköverskridande stöd från miljöpartiet. Den största migrationsreformen på 40 år. Än fler ändringar är på gång, närmast att införa försörjningskrav vid anhöriginvandring, ett förslag som nu ligger ute på remiss. Och i veckan kom signaler om tuffare tag. Medborgarskap på felaktiga grunder ska kunna återkallas, något som i dag strider mot den svenska grundlagen. Fler kriminella med utländskt medborgarskap ska utvisas.

Samtidigt börjar en lag som klubbades redan 2005, som moderaterna och Billström var med och drev fram, att få allt tydligare genomslag. Det var då Utlänningsnämnden ersattes av migrationsdomstolar. Makten över asylärendena flyttades från politikerna till juristerna, bara ett par månader innan Billström blev minister.

Men han klagar inte, tvärtom.

– Det här har betytt underverk, och jag tvekar inte att använda ordet underverk. Nu är det inte så att den som samlar flest klipp i Aftonbladet eller Expressen, eller den som samlar flest demonstranter utanför Utlänningsnämnden, som får lov att stanna, utan den som har skyddsskäl, säger han.

Fokus har därmed hamnat på domstolarna och deras tolkningar. Vad är synnerligen ömmande omständigheter? Råder det väpnad konflikt i Irak? Billström har inte behövt ta ställning, inte sätta praxis, inte behövt synas. Som om Sverige inte hade någon migrationspolitik, bara juridiska tolkningar.

I själva verket har migrationspolitiken varit mer radikal än på decennier. Borta är den oheliga alliansen mellan moderater och socialdemokrater. Nu är det en annan allians som styr. Med en annan politik.

5. Cirkulera

Den nya vägen

Vad är Billströms mål? Ena dagen öppnar han för ökad invandring, i nästa stund gör han utspel om tuffare regler. Han talar om invandrarkontrakt och försörjningskrav. Kritikerna talar om en mer restriktiv asylpolitik.

– Jag känner mig orolig, säger Ingeborg Sevastik, ordförande i Flyktinggruppernas och asylkommittéernas riksråd, Farr.

– Med arbetskraftsinvandringen är jag rädd att asylrätten försvinner mer och mer. Nu förvägras svårt sjuka barn uppehållstillstånd. Det har blivit så att vi med näbbar och klor ska försöka skicka ut så många asylsökanden som möjligt.

Billström håller givetvis inte med. Han vill ju ha mer legal invandring och ökad rättssäkerhet, som han säger.

Bakgrunden finns i Bryssel. EU:s medlemsstater har länge tvekat att släppa ifrån sig makt över migrationspolitiken. Sakta har ändå en förskjutning skett från den nationella till den mellanstatliga nivån. Nu är siktet inställt på en överstatlig europeisk migrationspolitik. Planen är att den ska vara sjösatt inom ett par år. Och Billström tillhör dem som driver på.

– Vi har gjort det till en mycket prioriterad fråga att under Sveriges ordförandeskap i höst staka ut kursen mot en gemensam asyl- och migrationspolitik för EU, med likabehandling när det gäller praxis, process och beslut i hela den europeiska gemenskapen, säger Billström.

Det är en nödvändig väg att gå, enligt migrationsministern.

– I dag beviljar Sverige uppehåll till 75 procent av irakierna, medan Grekland, som också tar emot många irakier, ger uppehållstillstånd till endast 1 procent. Det är självfallet inte acceptabelt eller hållbart i längden.

Att Billström vill se en likadan migrationspolitik i hela unionen har även andra orsaker. Kring millennieskiftet gjorde EU nämligen en tvärvändning. Innan rådde det en nollinje i förhållandet till utomeuropeisk arbetskraftsinvandring. En konsekvent linje sedan 30 år tillbaka. Nu talades det i stället om demografiskt underskott och ett behov av mellan 50 och 150 miljoner invandrare det närmaste halvseklet.

Nyckelfrasen är »cirkulär migration«. Arbetskraftsinvandringen är bara en, om än central, del av denna helhetsstrategi som EU har samlats kring. Huvudtanken är att migration är en positiv kraft, så länge migrationsflödena kan styras. Kvalificerade arbetare får komma hit, efter marknadens skiftande behov, för att sedan återvända och berika sina hemländer. En ständig rörelse. Flexibelt och temporärt. Utbud och efterfrågan av arbetskraft i perfekt matchning på ett globalt plan.

Andra talar inte i samma fina ordalag.

– Cirkulär migration har blivit ett buzzword, säger Peo Hansen, statsvetare och docent vid Linköpings universitet, som forskar om EU:s migrationspolitik.

– Det är drömmen om att människan kan bli en maskin eller en vara som bara flyttar sig på ett ändamålsenligt sätt. Det bygger på den outtalade tanken om att människan blir en produktiv faktor bland andra. Det är en både skrämmande och utopisk tanke.

Men när EU presenterar den cirkulära migrationen är alla vinnare: EU, utvecklingsländerna och de enskilda arbetarna. »Brain drain« blir till »brain gain«. Import av arbetslöshet omvandlas till import av arbetskraft.

Med fler legala vägar in beräknas också de ekonomiska flyktingarna minska. Samtidigt ska den illegala invandringen bekämpas hårdare. Gränskontrollerna utåt ska stärkas. Återsändningspolitiken bli mer aktiv. Därmed hoppas politikerna få med sig den invandringskritiska opinionen på det nödvändiga projektet att öka arbetskraftsinvandringen.

Europas framtid står nu och faller med den cirkulära migrationen. Utan den ingen välfärd. Utan den kan vi säga adjö till Lissabonstrategin – att göra EU till världens mest konkurrenskraftiga ekonomi. Så låter det i Bryssel.

6. Välkommen hit!

... men åk gärna tillbaka

Den cirkulära migrationen har snart haft ett decennium på sig att omsättas till europeisk praktik. Och mycket har gjorts på den tiden för att styra invandringen i en önskvärd riktning. Grundbulten har varit skräddarsydda partnerskap med länder utanför EU. Parterna har förbundit sig till ömsesidiga åtaganden: EU att organisera laglig arbetskraftsinvandring och ge utvecklingsbistånd; partnerlandet att stoppa flödet av illegala invandrare och ta emot återsända migranter – även sådana som inte kommer därifrån men som passerat landet på sin väg in i EU.

En mängd sådana avtal har undertecknats. Däribland med länder som är kända för att använda tortyr, som Kina, Pakistan, Libyen, Algeriet och Turkiet.

En annan sida av politiken har varit den militariserade gränsövervakningen vid Medelhavet. Men än har de hårdare kontrollerna inte gett önskvärt resultat. Invandrarna har fortsatt komma. Smugglarna har bara tvingats ta vanskligare och längre rutter. Med fler omkomna, som drunknat eller svultit ihjäl i sina försök att ta sig till Europa, som följd. Enligt flera människorättsorganisationer handlar det om minst tusen döda personer per år.

Även de människor som lyckats ta sig hit men fått avslag på sina asylansökningar har märkt skillnad. Återsändandet har effektiviserats. Numera är det vanligt att stater chartrar egna flygplan för att skicka tillbaka människor. Eller använder sig av »plomberade« tåg.

Tack vare EU:s elektroniska fingeravtryckregister Eurodac ökar också avisningarna direkt vid gränserna. Samtidigt ökar människors uppfinningsförmåga för att kringgå systemet. Nära 1 200 fall med asylsökanden som skurit, slipat, bränt eller frätt sönder sina fingertoppar för att avidentifiera sig har rapporterats till Migrationsverket. Nu arbetar EU med att ta fram nya kontrollmetoder för ansikts­igenkänning och ögonscanning.

Ett förslag om att införa ett så kallat blått kort, med USA:s gröna kort som förebild, har tragglat sig igenom unionens beslutsprocess. Med ett sådant får högkvalificerad arbetskraft utanför Europa rätt till tidsbegränsade arbetstillstånd. EU har dessutom upprättat egna arbetsförmedlingar på den afrikanska kontinenten.

Men ingenstans har den cirkulära migrationen kommit längre än i Sverige, under Billströms tid som migrationsminister. Han som bara har haft två och ett halvt år på sig.

– Vår arbetskraftsinvandring bygger på ett behovsstyrt system. Det handlar alltså varken om kvoter eller om poängsystem, som en del andra länder har, utan det är arbetsgivaren själv som avgör vilken kompetens de behöver, säger Billström.

Det är de nya moderaternas arbetslinje omsatt i migrationspolitik. Plötsligt fanns det en väg där alla borgerliga partier kunde mötas. Inte hårdare, inte generösare. Bara en annan sorts invandring.

Billström framhåller att den svenska arbetskraftsinvandringen inte bara håller, utan är nödvändig, också i en ekonomisk nedgång.

– Det stora problemet som jag ser det är snarare att vi inte kommer att hitta de personer som vi vill övertala att komma till Sverige. Språket, maten och en del annat gör att det finns andra länder som är mer attraktiva.

Den första statistiken från Migrationsverket visar att cirka 2 000 personer sökt arbetstillstånd inom knappt tre månader efter att den nya lagen trätt i kraft. Mitt i lågkonjunkturen. De flesta är dataspecialister, civilingenjörer och tekniker från Indien och Kina. Deras arbetstillstånd är tidsbegränsade och kopplade till deras anställningskontrakt.

Det är detta som är skillnaden mot tidigare arbetskraftsinvandring, menar statsvetaren Peo Hansen.

– Man är väldigt noga med att förespråka temporära arrangemang där man inte håller med löften om rättigheter. Rättigheter är dyrt, rättigheter kostar pengar. Någonstans känns det som man inte vill upprepa det misstaget. Man vill ha full frihet att välja.

I linje med den cirkulära migrationen har Billström också infört ett återetableringsstöd. Familjer som självmant återvänder till osäkra områden som Irak, Afghanistan, Somalia eller Gaza får upp till 75 000 kronor. Även om de befinner sig i Sverige illegalt.

För dem som får avslag på sin asylansökan väntar däremot tuffare tag. Polisen, Kriminalvården och Migrationsverket har fått order från Billström om att samarbeta för att snabba på tvångsavvisningarna. 2008 tecknade Sverige ett avtal med Irak som möjliggjorde tvångsavisningar av den i särklass största asylgruppen. Sedan några månader tillbaka chartrar Sverige plan för att flyga tillbaka personer till Bagdad.

För att styra migrationen har alliansen också börjat arbeta med kvotflyktingar på ett helt nytt sätt. Kvotflyktingarna är de mest utsatta, som handplockas av FN:s flyktingorgan UNHCR. Sverige har av tradition tagit emot flest i Europa. Men i stället för att ta hit dem kan de numera omplaceras bland granländerna. Fler personer kan därmed hanteras för samma pengar. Samtidigt som flyktinginvandringen till Sverige minskar.

7. Med den kritiska massan på sin sida

Så motar man Olle i grind.

Om ett och ett halvt år är det riksdagsval. Billström har lovat att göra migrationspolitiken till en valfråga. En vinnarfråga.

Då ska han redan ha rott i land en gemensam europeisk asylpolitik.

Men det finns ett hinder. Enligt opinionsundersökningarna kan Sverigedemokraterna ta sig över riksdagsspärren och få samma roll som Ny demokrati hade efter valet 1991.

– Regeringen tänker sig kunna mota Olle i grind med den nya inriktningen på migrations- och invandrarpolitiken, säger professor Björn Fryklund vid Malmö högskola.

– När man styr över från flyktinginvandring till arbetskraftsinvandring, och samtidigt skärper anhöriginvandringen som nu ligger på förslag, så är poängen att arbetskraftsinvandringen har större folklig uppbackning och väcker mindre kritik från Sverigedemokraterna.

Om den nya migrationspolitiken fungerar kan Billström både öka invandringen – av arbetskraft – och samtidigt vinna dragkampen om de invandringskritiska väljarna från Sverigedemokraterna.

Det handlar om att bygga upp en kritisk massa. Precis som med påven för arton år sedan.

Än är han inte där. Än har han inte opinionen med sig. Han vet om det, och är redan på gång att ta nästa steg: migrationspolitiken måste närma sig integrationspolitiken.

Det är den gamla svenska trosatsen om att invandringen bara kan öka om integrationen fungerar som går igen. Då håller det inte med invandrartäta och problemtyngda storstadsförorter, som Rosengård, Ronna och Tensta, där återkommande oroligheter blossar upp.

Lösningen presenterade Billström i veckan. Det handlar om att invandrare bara ska få ta hit sin familj om de kan visa upp en egen inkomst och en ordnad bostad. Asylsökanden ska bosätta sig där de blir hänvisade, annars mister de sina bidrag. Och invandrare ska i kontrakt förbinda sig att följa svenska värderingar.

På så sätt ska arbetslinjen, alliansens vinnarkoncept från 2006, stöpa om också integrationsprocessen. Färre trångbodda bidragstagare. Fler självförsörjande. Helst från första dagen de sätter sin fot i Sverige.

Då hoppas Billström också vinna folkets mandat för sin migrationspolitik.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera