Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kultur

»Filmen är mitt inferno«

Lars von Trier har tagit sig ur sin svåra depression och levererar nu ännu en obekväm film.

Häromåret sjönk regissören Lars von Trier ner i ett svart hål. Han tillbringade månader i sängen. Stirrade in i väggen. Och det var tal om att han kanske aldrig skulle göra film igen.
– Bara det att bestämma om jag skulle gå upp och hämta ett glas vatten kunde ta ett par timmar, säger von Trier.

Vad som fick honom att så plötsligt drabbas av en depression vet han inte. Bara att den träffade hårt och skoningslöst och skilde sig från den ångest han tidigare känt genom åren.

– Om du har ångest så tänker du hela tiden på att försöka bli bättre. Det gör du inte om du är deprimerad. Då blir du inaktiv, du gör ingenting, det ödelägger familjen. Som tur är har jag min söta hustru Bente som kunde stötta och hjälpa mig.

När von Trier var som sjukast försökte han bli inlagd på psykiatrisk klinik. I stället fick han rådet att börja ägna sig åt ritualer – att ta promenader och ge sig hän åt sitt arbete igen. Resultatet blev skräckfilmen »Antichrist«, som har världspremiär under festivalen i Cannes nu i maj.

– Jag är väldigt förtjust i August Strindberg, och jag insåg plötsligt att filmen är min »Inferno«-kris. Det var en vändpunkt i hans liv, det här är en vändpunkt i mitt.

Vi sitter på Lars von Triers kontor i Filmbyen i utkanten av Köpenhamn – ett av naven i den danska filmindustrin. Här ligger hans Zentropa tillsammans med en rad andra produktionsbolag. Ett stenkast bort blänker swimmingpoolen där Lars von Trier och producenten Peter Aalbaek gjort sig kända för att bada nakna, särskilt om gästande dignitärer finns i närheten.

– Om man går in på Google Earth kan man se att vi har lagt in Zentropas logga i poolen, så den syns uppifrån rymden, säger von Trier nöjt.

Han är klädd i jeans och grön t-shirt och ser förvånansvärt vältränad ut. På bordet mellan oss står skålar med godis och fyra flaskor läsk. Han säger flera gånger att jag måste dricka upp min öppnade Fanta. Själv rör han ingenting. Han är mycket öppen och lättpratad, och det finns inga tecken på att han varit deprimerad. Eller varit, förresten. Han säger att det kommer att ta tid att komma över missmodet.

– Jag har hört att en depression kan sitta i bortåt sju år. Jag har nog inte kommit upp i mer än 60–70 procent av min arbetsförmåga än. Jag sa till mina skådespelare när vi började att jag gick på halvfart, att jag inte kunde komma upp i mer än 50 procent. Men de var sinnessjukt goda, det gick oerhört bra.

De sinnessjukt goda skådespelarna heter Willem Dafoe och Charlotte Gainsbourg. I »Antichrist« gestaltar de ett äkta par som drar sig tillbaka till en enslig stuga i skogen för att sörja sonens död. Sedan verkar det terapeutiska arbetet blomma ut i fullskalig skräck. En trailer har släppts, resten av materialet hålls inom lås och bom fram till premiären. Men ryktena talar om en brutal film. I en intervju i franska tidskriften Madame Figaro uttryckte Charlotte Gainsbourg det så här: »Allt är extremt, blodigt, nästan pornografiskt. Vi filmade många sexscener och jag glömde bort att skämmas över min kropp. Det fanns inga gränser.«

Lars von Trier säger att han tagit intryck av August Strindbergs »hysteriska kvinnosyn«.

– Filmen är mycket strindbergsk i sin kvinnosyn. Det tror jag många kommer att ha svårt för, inte minst i Sverige. Och det är en mörk film. Där finns inte särskilt mycket humor, som det fanns till exempel i »Riket«. Den avspeglar min fascination för Tarkovskij. Det bildmässiga, hans naturbilder.

Han tycker att skräckfilmsgenren är intressant eftersom den är så tillåtande.

– Skräck är en genre som tillåter dig att visa en massa ologiska saker. Man accepterar allt. Fast jag vet inte om »Antichrist« är en ren skräckfilm. Så fort jag ska göra en genrefilm blir det någonting annat också.

De flesta skräckfilmer handlar på ett eller annat sätt om relationen, eller icke-relationen, mellan gott och ont. Mellan Gud och Djävulen. Med en titel som »Antichrist« blir kopplingen till det sakrala nästintill parodisk. Vilken relation har Lars von Trier egentligen till Gud?

– Jag vill mer tro på de gamla gudarna, de som var Gud och Satan på en gång. Jag är inte religiös. Jag har försökt, men jag tror inte på något.

Den senaste tiden har Lars von Trier däremot slukat böcker om shamaner.

– Det har handlat om fantasiresor, helt ologiska sådana, om bilder som uppstår ur ett transtillstånd. Det finns en massa här som jag har tagit med i filmen.

Inför framtiden har han inga idéer. Vad som händer med »Wasington«, den planerade sista delen i trilogin som inleddes med »Dogville« och »Manderlay«, vet han inte.
– Jag har använt all min energi till att lyfta den här filmen och få den klar.

Nu är frågan om han törs stanna upp, att ta en paus i sitt filmskapande och riskera att depressionen kommer tillbaka.

– Jag vet inte vilken lösningen är. Att titta in i väggen i tre månader, det har jag aldrig varit i närheten av tidigare. Det fanns ingen energi.

»Antichrist« har världspremiär den 18 maj under filmfestivalen i Cannes.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera