Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Redaktionsbloggen

Den enes tidningsdöd …

Den djupa krisen inom nyhets­journa­li­st­iken möts med glädje, sorg och nya affärsmodeller.

»De får skylla sig själva. De gjorde inte sitt jobb under Irakkriget, och inte heller under finanskrisen. Det är inte konstigt att ingen bryr sig om dem längre.«

Susan Gardner är en av två anställda på USA:s största politiska blogg, vänsterdemokratiska Daily Kos som har cirka 900 000 besökare varje dag. Hon sörjer inte när flera av de amerikanska stora dagstidningarna nu hotas av nedläggning.

Nyhetsjournalistiken befinner sig i en omfattande kris. Upplagorna på de tryckta upplagorna sjunker, och även om trafiken till nätet i många fall ökar, så motsvarar inte annonsintäkterna därifrån bortfallet i form av minskade prenumerations- och annonsintäkter från pappersupplagorna.

På vänsterkanten menar många att tidningarnas situation delvis är en förtroendekris, som hänger samman med att amerikanska medier alltför lätt köpte Bushadministrationens desinformation om kopplingen mellan Irak och al-Qaida. Men även om många nyhetskonsumenter och politiskt intresserade hittat till sajter som huffingtonpost.com och just thedailykos.com, är amerikanska nyhetsmediers kris mer än en missnöjesyttring. Snarare är det ett paradigmskifte, där en gammal affärsmodell i snabb takt nu fasas ut. Frågan är vad som kommer i stället?

– Jag skulle tro att vi får ett antal år där tidningar och andra medieaktörer testar en massa olika sätt att producera nyheter och försöka tjäna pengar. Men vem som kommer bli framgångsrik, det vet ingen, säger Jay Rosen, stridbar bloggare och medieprofessor på New York University.

I USA har de starka regionala tidningarna haft närmast monopolliknande ställningar på sina marknader. Lokala annonsörer som vill nå konsumenterna i sitt område har varit tvungna att annonsera i den lokala tidningen. Annonsförsäljningen har gått lekande lätt.

Men i dag är verkligheten annorlunda. Anrika tidningar som San Francisco Chronicle och Boston Globe lever under akuta nedläggningshot, och de amerikanska dagstidningarna har tappat 30 procent av annonsintäkterna det första kvartalet i år. Och även om konjunkturen vänder, så är de flesta ense om att en stor del av pengarna aldrig kommer tillbaka – annonsörerna har helt enkelt funnit mer effektiva vägar att hitta sina målgrupper.

– Ett av de största problemen är att vi har haft det alldeles för lätt att tjäna pengar tidigare, och att det därför inte funnits någon vilja till innovation eller förnyelse. Dessutom har alla begåvade personer i vår bransch funnits i redaktionsrummet, inte på affärssidan, säger Vernon Loeb, redaktör på Philadelphia Inquirer.

När annonsintäkterna sjunker svarar medieägarna med nedskärningar, och en stor del av tidningarnas satsningar på egen bevakning utomlands och den kostsamma grävande journalistiken har skrotats, eller skurits ned kraftigt. En av de frågor som nu diskuteras är om den undersökande journalistiken över huvud taget har någon framtid, och vem som i så fall ska betala för den.

På stiftelsen Pro Publica, som drivs med pengar från privata donatorer, producerar man nyheter utan att ha någon egen tidning. Målet är att åstadkomma grävande journalistik av hög kvalitet, som man sedan ger bort till andra nyhetsproducenter, antingen tidningar eller tv-stationer.

– Vi har inget vinstintresse, och behöver inte jaga annonser. Vår enda ambition är att få fram riktigt bra nyheter, säger Mike Webb, kommunikationschef på Pro Publica.

Pro Publica har nyligen skrivit avtal med nyhetsbyrån AP, som kommer att distribuera deras material. Vissa menar att filantropi är svaret på vem som ska betala för kvalitetsjournalistik, men alla är inte övertygade. Och på gräsrotsnivå pågår ett myller av aktiviteter, där entreprenörer, bloggare och journalister försöker hitta en modell som fungerar. En av dessa är David Cohn på lilla Spot.us i San Francisco. Hans idé är enkel: på sajten läggs ett antal artikelförslag upp. De som folk är beredda att betala för blir gjorda, resten blir det inte.

– Modellen har självklart brister – den funkar inte för rena nyheter, där det måste gå fort, och inte heller för granskande reportage där reportern inte vill avslöja exakt vad han eller hon jobbar på. Men för en viss typ av journalistik kan det fungera.

På de stora tidningarna sliter man sitt hår i förtvivlan över att nätannonsering inte gett de intäkter man hade hoppats på. Och även om en massa spännande försök med nya affärsmodeller nu görs, har man på de stora drakarna svårt att se att dessa ska bli räddningen. Där vill många i stället till varje pris hålla fast vid det gamla sättet att tjäna pengar, och sätter sitt hopp till att det ska gå att ta betalt för nyheter på nätet. Stora tidningar som New York Times och Washington Post filar nu på nya betalvarianter där läsarna ska få betala för vissa delar av materialet på nätet.

På den andra sidan skranket står de som menar att tidningsägare och journalister måste vänja sig vid tanken på att morgondagens nyheter kommer att levereras av en mängd olika aktörer, inklusive bloggar och specialsajter, och att den förändring som lett fram till tidningarnas kris är så grundläggande att det inte går att vända. Nätgurun Clay Shirky argumenterar i sin inflytelserika bloggpost för att nyhetsbranschen står inför en period av förvirring och överlappande affärsmodeller, där mycket av det journalistiken tidigare bevakat – skolpolitik och lokala makthavare, beslutsprocesser och korruption – under en tid kommer att slippa granskning.

Det enda som är säkert är att nyhetsbranschen befinner sig mitt i ett skifte, och att de lättförtjänta pengar som tidigare finansierade en stor del av amerikansk journalistik är ett minne blott.

Lästips:
Clay Shirkys essä om dagstidningarnas framtid
Jay Rosen listar sina bästa texter om media i den nya ekonomin

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera