Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Redaktionsbloggen

Kd jagar antietablissemangets kraft

På radion i morse sa Göran Hägglund att han under några månader har försökt diskutera kulturvänsterns politiska inflytande utan att få utrymme att göra det. Han uppgav att han hade blivit "väldigt avvisande bemött".

Det var övertydligt vad han försökte göra. Spela martyr.

Kristdemokraterna är ett parti grundat på en kristdemokratisk ideologi, ett värderingsburet parti med en stor dos konservatism. Att Göran Hägglund vill föra ut en politik formad på detta tankegods är inget konstigt, inte heller att han vill ha ett samtal om etikens utveckling i landet.

Men så som han nu formulerar sig är det inte detta som är målet. Han söker inte en eftertänksam dialog, han vill ha feta rubriker. Vilket han också har fått. Så antydningarna om att vara tystad faller på sin egen orimlighet.

Det Göran Hägglund gör är att han jagar 00-talets största politiska trend: kraften i antietablissemanget.

Inte under något tidigare decennium har det funnits en sådan grogrund att starta framgångsrika partier med motiveringen att de etablerade partierna inte lyssnar på folket eller följer med i utvecklingen.

Från EMU-valet 2003, över junilistans makalösa succé i EU-valet 2004 till piratpartiets nästan lika framgångsrika genomslag fem år senare. Från sverigedemokraternas små landvinningar i början på decenniet till deras stabila läge på över fyra procent i mätningarna. Från folkpartiets retoriska kravliberalism 2002 över den borgerliga regeringens problem med FRA-frågan till kristdemokraterna nu.

Alla har de kapitaliserat en påstådd klyfta mellan folket och ett politiskt och kulturellt etablissemang.

Denna klyfta existera men frågan är om den är utformad så som Göran Hägglund nu vill göra gällande? Eller om hans försökt att tydliggöra denna klyfta mest handlar om att vidga den och utnyttja kraften i att kunna bli en del av det "vi" som utgör "vanliga människor" mot ett "dom" som består av etablerade politiker.

I sin nya bok om Dansk Folkeparti beskriver journalisten Lena Sundström hur kampen mot etablissemanget har ersatt tidigare politiska konflikter, och hur Pia Kjersgaard skickligt utnyttjat detta. Samma fenomen har vi under 00-talet sett i Sverige, om än under andra former.

Få politiker har varit så glada som Nils Lundgren den dag i valrörelsen 2004 när han fick veta att SVT inte skulle låta junilistan vara med i den avslutande partiledardebatten. Då visste Nils Lundgren att junilistans kunde ta på sig offerrollen, säga att de var nedtystade av etablissemanget.

Det är exakt det som många andra gjort under 00-talet. Det är exakt det som Göran Hägglund håller på med nu. Han behöver göra det. Åtminstone är det så hans strateger tycks ha tolkat opinionsmätningarna.

Särskilt intressant är det förstås att detta sker samtidigt som diskussionen om hur medier ska förhålla sig till sverigedemokraterna. Fredrik Reinfeldt pressas av Mona Sahlin för att han inte gett något besked om hur han ska förhålla sig till ett sverigedemokratiskt parti i riksdagen, och Reinfeldt pressar tillbaka.

Det rör på sig, men vilket mål alla inblandade parterna har är ännu oklart.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera