Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
VFmax Veckans reportage

»De borde gjort mer«

Det finns 16 000 omhändertagna barn i Sverige. Max Calner var ett av dem. Historien om dessa barn handlar om insatser som sätts in för sent och föräldrars intressen som ofta går före barnens.

Det var en solig vårdag år 2000. Nyckeln vreds om i ytterdörren på lägenheten i Norrköping. Han var ensam hemma och låg och sov, trodde att han drömde när någon myndigt sa: »Klä på dig, nu ska du följa med oss.« Rösten tillhörde en av de två poliser som hade klivit in i lägenheten. Han förstod inte. De förklarade att de skulle ta honom till ett behandlingshem.

Max Calner var tretton år när han blev akut omhändertagen enligt lagen om vård av unga. Efter många struliga år hade han slutat gå till skolan, han hade rusat runt på stan och hotat folk med en soft airgun och rånat en butik tillsammans med sitt gäng. Kvällen innan polisen hämtade honom hade han bråkat med sin mamma och misshandlat henne. Han hade velat gå ut, hon sa att han inte fick. Det slutade med att han sparkade henne flera gånger.

Det var droppen.

Socialtjänsten ansåg att det inte gick att låta Max bo kvar hemma. Han kastades in i en vårdkarusell som han tog sig ur först många år senare, när hela hans tonårstid hade försvunnit.

I debatten ställs ytterligheterna mot varandra; vissa menar att samhället ingriper för ofta, omhändertar barn för lättvindigt, agerar överförmyndare och splittrar familjer i onödan. Andra beskyller myndigheterna för att hellre låta barn fara illa än att med tvång skilja dem från deras föräldrar. Det heliga föräldraskapet ställt mot barnets rätt till trygghet. Familjens integritet mot tvingande myndighetsutövning.

I veckan bröt Stockholms stad mönstret. Tills nu har målet alltid varit att familjehemsplacerade barn ska återförenas med sina biologiska föräldrar. Men en ny policy, som börjar gälla från månadsskiftet, kommer att göra adoptioner vanliga. Enligt socialborgarråd Ulf Kristersson handlar det om ett femtiotal barn per år som kan få nya föräldrar. Förändringen har vetenskapligt stöd i en dansk studie som visar att adopterade barn klarar sig bättre senare i livet, än barn som levt under mindre permanenta och trygga förhållanden.

Varje år skiljs 6 000 barn i Sverige från sina föräldrar. Kanske borde det vara fler?

Från 1900-talets början handlade myndigheternas åtgärder främst om att skydda samhället från dåliga element. Vanartiga, kriminella barn och barn till fattiga ensamstående mammor omhändertogs. Senare knöts omhändertagandet även till moraliska egenskaper. Barn till prostituerade, romer och andra medborgare med låg status underställdes samhällets ingripande.

Den sociala barn- och ungdomsvården är fortfarande i stor utsträckning en klassfråga:

Vart sjunde barn till lågutbildade ensamstående mammor med socialbidrag omhändertas. Medan detta bara gäller ett av 2 000 barn med högutbildade sammanboende föräldrar utan socialbidrag.

Den auktoritära lagstiftningen hängde med ända fram till dagens socialtjänstlag som instiftades 1980. Den föregicks av en strid mellan »familjelinjen« och »samhällslinjen«, där familjen avgick med segern. Föräldrarnas status och inflytande växte på gott och ont; att vara en del av en familj kan vara barnets bästa stöd. Men familjen kan också vara till nackdel för de utsatta barn som inte blir sedda och har svårt att kommunicera sina problem. En socialtjänstutredning om ett barns familje­förhållanden kan i stället lätt handla om föräldrarnas tillkortakommanden eller intressen.

– Det är lätt att familjefokus glider över i föräldrafokus och det är inte alltid av godo, säger Kerstin Wigzell som ledde den så kallade Barnskyddsutredningen som lades fram i somras.

Det är i regel föräldrarna som styr om socialtjänstlagens frivilliga insatser ska användas eller om det finns grund att tvångsomhänderta med stöd av lagen om vård av unga, LVU. Den stegvisa upptrappning av alltmer ingripande åtgärder som fanns före 1980 har slopats, nu är det antingen samarbete eller hårda bandage som gäller.

Konsekvensen är att det ofta dröjer längre innan man tillgriper tvång. Barbro Bengtsson, som öppnat sitt hem för sex fosterbarn sedan 1974 och är styrelse­medlem i Familjevårdens centralorganisation, är kluven inför utvecklingen. Å ena sidan anser hon att det är olyckligt att skilja barnet från sina föräldrar, å andra sidan ser hon hur de barn som placeras i familjehem ofta har farit illa och fått en allt svårare problematik.

– Det är svårt, men jag kan bara konstatera att jag aldrig träffat på ett barn som omhändertagits på fel grunder. Däremot stöter jag ständigt på barn som borde ha tagits om hand för länge sedan, säger hon.

Den bilden bekräftas av Eva Waltré vid organisationen Barnens rätt i samhället (Bris).

– Först händer ingenting, sedan händer ingenting, sedan händer ingenting och sedan blir det ett omhändertagande av ett barn som farit illa under den utdragna processen.

Bris förordar i stället fler former av »mellantvång«. Till exempel att barn ska kunna få stöd i hemmet, utbildning eller en kontaktfamilj, även om föräldrarna motsätter sig det.

I teorin är steget i dag långt till ett omhändertagande. Men i praktiken finns möjligheten att övertyga motvilliga föräldrar om att öppna insatser är att föredra framför tvångsinsatser.

– Vi kan alltid redogöra för alternativen – antingen går ni med på våra förslag eller så finns det en risk att vi undersöker möjligheterna till omhändertagande utan ert godkännande, säger Bitte Engzell som är socialsekreterare i Tumba söder om Stockholm.

För Max var det hög tid att samhället ingrep. Under uppväxten bråkade han mycket med sin mamma som han bodde hos mest. Hans pappa hade gjort två vändor i fängelset och föräldrarna var skilda. När han började skolan eskalerade problemen. Från femman till sjuan fick Max byta klass och skola flera gånger. Han kunde inte sitta still, tankarna vandrade och han störde de andra. På rasterna blev det slagsmål och han hade börjat missbruka droger. Senare fick han diagnosen adhd, men det visste ingen något om då. Han fick inte den hjälp han behövde.

– De borde ha gjort mer än att bara skicka runt mig till olika skolor, säger han.

Max mamma hade flera gånger bett om att få en stöd- eller fosterfamilj för att få avlastning. Socialtjänsten, som hade varit inblandad i situationen i flera år utan att föreslå någon annan hjälp, hänvisade till att det inte fanns resurser och att väntetiden var lång. Omhändertagandet var oundvikligt – men traumatiskt – när det väl gjordes, eftersom situationen blivit ohållbar.

– Det är fruktansvärt att komma fram till att man inte kan ta hand om sitt eget barn. Men det gick verkligen inte längre, säger hans mamma.
Under 1990-talet skedde det en formell förskjutning av samhällets fokus, från familjen och föräldrarna till barnen. Ny lagstiftning slog fast att barnets bästa alltid beaktas – en konsekvens av att Sverige 1989 hade skrivit under FN:s barnkonvention.

Men socialtjänstens ideal är ändå fortfarande att hålla ihop familjen.

– Föräldrar är alltid föräldrar. Den traditionella kärnfamiljen värnas, den är väldigt stark både som norm och ideal, säger docent Marie Sallnäs som forskar om socialt arbete vid Stockholms universitet.

Även om insikten om barns behov har ökat finns det fortfarande omfattande kritik mot samhällets hantering av utsatta barn. I Barnskyddsutredningen framhålls stora geografiska skillnader och variationer mellan kommunerna, brister i handläggning, oklart ansvarstagande, dålig delaktighet för de enskilda, bristande kompetens hos dem som hanterar ärendena och alltför undermålig uppföljning av de insatser som görs.

Förra hösten studerade socionomen Harald Gegner vid Kommunförbundet Skåne hur tre skånska kommuner arbetade med barnavårdsärenden. Hans slutsats var att snarlika fall behandlades väldigt olika beroende på var barnet bodde. Toleransnivåerna skiljde sig markant mellan kommunerna och besluten om samhällets insatser hängde på enskilda tjänstemäns magkänsla och godtycke.

– Det betyder att det inte finns någon rättssäkerhet för de här barnen, säger Eva Waltré vid Bris.

Socialsekreterarnas utbildning har kritiserats för att ha för svag anknytning till beprövad forskning och för att inte ge kunskap i att värdera problem, göra diagnoser och kunskap om vilka metoder som ska användas. Kritiken har också riktats mot vaga definitioner av nyckelbegrepp som »barn som riskerar att fara illa« – en formulering som uppenbarligen tolkas olika av handläggarna ute i landet.

Det kanske mest problematiska är osäkerheten om vilka metoder som verkligen fungerar när samhället väl ingriper.

– Insatserna som görs är inte alltid effektiva. De flesta är inte utvärderade och det finns flera exempel på att samhället gjort mer ont än gott. Till exempel visar undersökningar att bara vart tionde barn eller ungdom som omhändertagits mår bra när de blir vuxna, säger Knut Sundell som är docent i psykologi vid Socialstyrelsen.

Efterfrågan på vetenskaplig forskning och beprövade metoder är massiv. Den forskning som finns kopplas inte ihop med det praktiska arbetet, hävdar Karin Lundén vid Göteborgs universitet som studerat hur sviktande omsorg kan identifieras hos små barn.

– Vi är teorilösa, säger hon.

Madeleine Cocozza, psykoterapeut och socionom, som lade fram en avhandling om barns skyddssystem i Sverige, anser att det måste finnas bättre metoder och rutiner för hur socialarbetare ska arbeta med barn och familjer.

– Omhändertagande är ett oerhört kraftfullt ingrepp i människors liv. Och när det sätts in måste man veta att det är ett professionellt system – det har vi inte i Sverige, säger hon.

Just nu bereder socialdepartementet den så kallade Barnskyddsutredningen, som ska förbättra samhällets skydd av barn och unga. Enligt planen ska en ny barnskyddslag antas nästa höst. Syftet är bland annat att stärka samhällets insatser, särskilt för dem som far illa och dem som har omhändertagits, genom att förbättra socialtjänstens kompetens och dess förmåga att identifiera, förebygga risker och följa upp insatser som görs. Enligt Barnskyddsutredningen ska en lag samla bestämmelserna om samhällets stöd och skydd av barn och unga där barnets bästa ska vara avgörande vid alla beslut.

– När samhället med tvång omhändertar ett barn så måste den vård som sedan ges vara av allra bästa kvalitet. Det samma gäller när föräldrar frivilligt anförtror sina barn till samhällets vård. Så är det inte idag. Det är oacceptabelt, säger Kerstin Wigzell som ledde utredningen.

Ett annat förslag som regeringen tar ställning till är om fler insatser ska kunna genomföras mot föräldrarnas vilja. Betydelsen av barnets önskemål ska öka och de barn som är placerade utanför hemmet ska få en egen socialsekreterare som besöker dem minst fyra gånger per år.

Det kan jämföras med dagens situation där barn kan tvingas valsa från den ena socialsekreteraren till den andra för att gång på gång dra sin historia. Max hade sammanlagt fem socialsekreterare under sina sju år i samhällsvård.

– Jag tycker att det är för många. Det fanns inte någon person att prata med kontinuerligt, säger han.

Socialtjänstens familjeorienterade ideal innebär att många barn som är placerade i familjehem helst ska flytta tillbaka till sina föräldrar så fort situationen har blivit bättre. I dag omprövas en placering var sjätte månad.

– Det är på gott och ont. För små barn som behöver rota sig i en ny miljö kan det vara otryggt att alternativet att flytta hem igen hålls öppet, säger Marie Sallnäs.

Enligt förslaget till ny barnskyddslag ska återförening med föräldrarna fortfarande prioriteras. Om det inte är möjligt ska man kunna göra upp en mer långsiktig plan där återförening inte är det slutgiltiga målet. Syftet är att barnet ska bo där det mår bäst.

Kurvorna över omhändertaganden av barn och ungdomar mellan 1990 och 2007 (se diagrammet ovan) visar tydligt att antalet omhändertagna ungdomar ökat medan antalet omhändertagna barn hela perioden legat på samma nivå. En förklaring kan vara att det finns ett samband mellan de växande, akuta problemen för äldre barn och tonåringar och bristen på effektiva stödjande insatser riktade till små barn.

– Tidigare insatser skulle få ner antalet omhändertagna ungdomar. Det är inte bara något jag tror, det vet jag, säger Karin Lundén.

Relationen mellan antalet anmälningar till socialtjänsten om barn som far illa, hur många utredningar som genomförs om deras hemförhållanden och de åtgärder som sedan vidtas, är ett annat mått som indikerar hur många som behöver respektive får hjälp. Av knappt 6 000 anmälningar i Stockholm under åren 2002–2004 ledde bara runt 40 procent till någon sorts åtgärd i form av öppenvård eller omhändertagande.

Men att en så låg andel av alla anmälningar leder till utredning illustrerar snarare att det finns en tendens till allt för stor anmälningsiver i Sverige, hävdar Knut Sundell som menar att det har gått inflation i begreppet »fara illa«.

– Det finns en övertro om att samhällets insatser ska hjälpa. Dessutom stjäl alla utredningar resurser från de barn som verkligen behöver bli omhändertagna, säger han.

Det är uppenbart att den stora frågan inte är om de runt 6 000 barn och ungdomar i Sverige som varje år separeras från sina föräldrar borde vara fler eller färre. Vägen framåt handlar i stället om att ingripa i tid och på rätt sätt – med tvång eller med hjälp av frivilliga föräldrar.

För Max var det bra att det äntligen hände någonting när han blev omhändertagen. Men behandlingen som följde var i själva verket undermålig, han tyckte snarare att det handlade om förvaring. Tidigare stöd i skolan hade varit bättre, tycker han, och att få utredas på hemma­plan. Det hade betytt mycket med en vanlig skolgång. I stället har han så dåliga minnen från den tiden att han har slängt alla skolfoton. Och de sju år som han fick tillbringa på över 15 olika hem har satt sina spår.

– Jag är institutionaliserad. För mig är det tryggast att vara inlåst. Ibland har jag tänkt på att begå brott bara för att få åka in igen.

Fakta | Vilka insatser görs?

Frivillighet först …
Socialtjänsten kan genom sitt förebyggande arbete, ansökan från den berörda familjen eller anmälan av en utomstående få reda på att den behöver ingripa för att ge ett barn skydd.

Den ska följa utvecklingen hos barn och ungdomar som har visat tecken på en ogynnsam utveckling och kan i samråd med föräldrar och barn besluta om frivilliga insatser, till exempel olika program, utbildningar, verksamheter, kontaktfamilj eller placering utanför hemmet.

… Därefter tvång
Om socialtjänsten kommer fram till att ett barn behöver vård utanför det egna hemmet men vårdnadshavaren eller barnet självt – om det fyllt 15 år – motsätter sig detta, kan socialnämnden ansöka hos länsrätten om vård enligt LVU (lagen om vård av unga).

Placering utanför hemmet kan ske antingen på grund av barnets eller ungdomens eget beteende (kriminalitet eller missbruk) eller för att den riskerar att fara illa i sin miljö för att föräldrarna inte kan ge det stöd som behövs för en bra uppväxt.

Vård enligt LVU kan bland annat innebära placering på:
HVB-hem, hem för vård och/eller boende. Kommunala eller privata bolag som tar emot barn och ungdomar.

Familjehem (kallades tidigare fosterhem) som är den vanligaste placeringsformen. Barnet placeras hos en av Socialstyrelsen godkänd familj. Här hamnar den största delen av de omhändertagna. Kommunerna har stora svårigheter att rekrytera familjehem.

Särskilda behandlingshem (kallas också paragraf 12-hem). En större institution med låsbar avdelning som drivs av Statens institutionsstyrelse.

FÖRÄNDRING
Enligt förslaget till ny barnskyddslag ska barnets bästa vara avgörande både vid frivilliga och icke frivilliga insatser. I dag gäller detta i LVU, medan barnets bästa enligt socialtjänstlagen bara ska »beaktas«.

8 thoughts on “»De borde gjort mer«

  1. sara skriver:

    Idag fick jag veta att Max inte finns mer.

  2. marquerite skriver:

    Jag tror att det är farligt, om inte rent av lite dumt att säga att. Låg inkomst/utbildning ska leda till att man är sämre som förälder. De allra flesta hör inte till eliten= Höginkomsttagare.
    Och de försöker så gott det går att å ihop sin vardag. Men har inte råd med barnflickor och annat, som de mer besuttna har.Ofta är det väl ändå missbruk och / eller sjukdom som gör att man som förälder kan brista i sin omsorg om det egna barnet. Detta drabbar både hög som låg!
    Procentuellt måste det ju bli mest låginkomsttagare som syns. efterssom de är flera? Och är det inte så att de med mycket pengar ofta är väldigt måna om sin yttre fasad. De betalar gärna för att hålla den fin.
    Tycker annars det är jättebra att det tänks på barnen som är placerade nu,( Äntligen!!) att man gör täta utredningar, att de få en person att prata med. man måste ha en egen ”kanal” om det är något som är fel. Trygghet är det viktigaste i en sådan situation, och inte minst vetskapen av att man ”hör till” Alla behöver vi väl ett fotfäste? Desto mera i barnaåren…

  3. Det finns en annan sida av saken: efter Bobby och Louise har antalet anmälningar om barn i vår kommun ökat från 300 till 1 200 på fyra år. Varje anmälan tas på största allvar, och väldigt många går vidare till utredning (= kostnad). Utredningarna leder ofta till insats (= kostnad).
    Det är mycket svårt att övertyga Kommunstyrelse och Kommunfullmäktige om detta när vår nämnd år efter år överskrider budget. Men det är viktigare att barn som far illa upptäcks än att nämnden håller budget. Därför är det bra att antalet anmälningar ökar.

  4. yvonne skriver:

    Ja, det finns mycket om detta, men ni har ju rätt båda två. Men mina erfarenhet är vad mina 20 vuxna placerade har haft att berätta. Många har haft föräldrar eller en förälder som barn.
    När man går in närmare på barn och ungdomstiden så har några haft föräldrar med god inkomst, men hur har dom funnits? Oftast inte för dom, att dom inte blivit sedda, men där ekonomin inte varit något hinder har det varit det ända dom fått av sina föräldrar. Pengar istället för tid, uppmärksamhet. Då har den unge inte velat ha värme och närhet av sina föräldrar. Sen har det gått så långt så den unge har tappat tron på sina föräldrar.
    En kille sa att> , jag vet inte varför jag blev familjens svarta får, dom har ju varit vanliga föräldrar.
    Men när polisen ringer hem till familjen och den unge är 13 år och stupfull 5mil bort,> ni borde komma och hämta er son.
    Då svarade föräldern> Har han tagit sig dit , får han ta sig hem också.
    För mej säger det en hel del.

  5. Lisa Bergman skriver:

    Visst är det både sorgligt och fördomsfullt men idag utmärks enligt min mening låg klasstillhörighet av just låg utbildning, knappa ekonomiska resurser och instabila sociala förhållanden.

  6. Kalle skriver:

    lg-> Är inte de förmågor du nämner ofta en direkt anledning till klasstillhörighet?

  7. lg skriver:

    Vad har du för grund för att påstå att kausaliteten är klass -> omhändertagande? Inget du skriver i artikeln stöder den hypotesen.

    Ett rimligare antagande är att vuxna som klarat av en utbildning, att sköta ett arbete osv också har bättre förmåga att sköta ett barn/familj/hem än vuxna som mysslyckats på arbetsmarknaden, med sin utbildning mm.

    En något sånär välorganiserad vardag är en viktigt förutsättning både för att vuxna ska kunna arbeta och för att barn ska växa upp på ett vettigt sätt.

    1. Jörgen skriver:

      Nej, det där med ”klass” tror jag inte heller på. Det är övervintrad retorik från den tid kommunismen skulle förhärligas.

      Välkomna in i verkligheten. I dag har jag plöjt igenom 52 sidor socialutredning om två barn som inte har det så bra. Nu är det bara resten av dokumenten kvar inför mötet i vår nämnd för Individ- & familjeomsorg, motsvarar väl ”Socialnämnd” i många andra kommuner.

      Jag kan lova er att det här inte är ett uppdrag man utför med en klackspark. Varje beslut kommer att påverka en människas hela framtida liv. Förstå det!

      Jag är mycket ödmjuk inför det uppdrag jag anförtrotts, och försöker verkligen sätta mig in i varje enskilt ärende, trots att det arvoderas med 30.-/arbetad timme (skattepliktigt). Det är samma arvodesnivå som för de människor som kommit i otakt med tillvarons ekonomiska del, och för vilka jag är ställföreträdare.

      Vem lägger i dag ner ett helhjärtat arbete på något som ger 30 skattepliktiga kronor/timme i gengäld?

      Jag gör det. Antingen är jag korkad, eller så har jag ett socialt patos.

      Engagera er (gärna politiskt). Gör vad ni förmår. Det finns så många som behöver er hjälp. Snacka inte, utan gör något!

Kommentarer är avstängda.

KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera