Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

Trond Sefastsson ställdes inför rätta, Jan Guillou ryckte på axlarna och Liza Marklund fick revansch.

Inrikes

När granskarna blir granskade

Klarar sig journalister bättre än politiker? På måndag ställs TV4:s Trond Sefastsson inför hovrätten

Det var rättegångens sista dag. I en av Rådhusets salar klickade TV4-journalisten Trond Sefastsson fram en Power Point-presentation. Han spände ögonen i tingsrättens ordförande.

– Journalister tror att de är opartiska. Att de fått i uppdrag att granska dem med makt. Det är en myt, sade Sefastsson.

Det var hans slutplädering. Rader av TV4-profiler blixtrade förbi på rättegångssalens storbildsskärmar: Lennart Ekdal, Bengt Magnusson, Anna Lindmarker. Sefastsson visade siffror på hur hans kollegor bjöd ut sig som föreläsare och moderatorer för skyhöga belopp.

Några veckor senare, i december 2008, dömdes Trond Sefastsson i tingsrätten till en villkorlig fängelsedom för mutbrott och bokföringsbrott. Vid det laget hade de flesta kollegorna vänt honom ryggen för länge sedan.

Journalisten och författaren Jan Guillous extraknäck hos KGB har på senare tid rönt liknande medieintresse som Sefastssons sidoinkomster.

Formen för mediedrev kan skifta, men en sak tycks de flesta vara överens om: processen är nästan omöjlig att påverka, oavsett om man är folkvald politiker eller granskande murvel.

Eller är det så? Några, som Trond Sefastsson, försvinner från etern utan pardon medan andra, som Jan Guillou och Liza Marklund med sina omdebatterade Mia-böcker, tycks kunna skaka av sig de obekväma frågorna med en mer eller mindre ansträngd axelryckning.

Ester Pollack är medieforskare och redaktör till den nyutkomna boken »Skandalenes markedsplass«. Hon menar att dreven antar liknande former oavsett om den jagade är politiker eller journalist. Att vissa klarar sig bättre än andra följer bara på en viss logik. Jan Guillou var kanske bättre förberedd än Sefastsson, eller »mer skicklig«. Eller, menar Pollack, så har vissa personer tillgång till bättre nätverk eller organisationer. Allierade som inte böjer sig för trycket. Som lyckas hindra mediestormen från att bli alltför kraftig.

– Det svåra är förstås att journalister inte kan avgå från någonting. Det som skadas är i stället förtroendet och renommén, ibland för alltid, säger Ester Pollack.

Joachim Berner har varit redaktionschef och chefredaktör på Göteborgs-Posten, Dagens Nyheter och Expressen. Han har som få andra svenskar sett mediedrevets mekanismer från båda sidor. Han har drivit på. Men han fick också smaka på sin egen medicin 2001, när han som ansvarig utgivare på Expressen publicerade en löpsedel som berättade att Gudrun Schyman skulle spela in »erotisk film«. Drevet sattes i gång. Joachim Berner fick avgå och dömdes för förtal. Två år senare utnämndes han till vd på Sveriges Radio. Fackföreningarna rasade, kritikerstormen blev massiv och Berner fick sluta innan han hann börja.

– Det är omöjligt att förbereda sig. Man kan inte föreställa sig hur det är att vara ett jagat villebråd. Jan Guillou säger att »om man trampar i skiten ska man stå still«. Första gången gjorde jag inte det, men andra gången höll jag käften och stod still. Då blev det enklare, säger han.

Joachim Berner tror att mediedrev som riktas mot journalister, till exempel den senaste rapporteringen runt Jan Guillous KGB-affärer, blir hårdare än när rapporteringen handlar om politiker eller andra makthavare. »Du ska inte tro att du kan komma lindrigare undan«, sammanfattar han jargongen hos kollegorna. Joachim Berner lyckades komma någorlunda helskinnad ur drevet. Men i dag har han vänt mediebranschen ryggen helt.

Vin, tända ljus, en puss och en Aftonbladet­fotograf. Det blev startskottet för ett av de senaste årens mest aggressiva medie­drev. Den 22 oktober 2007 gick moderaternas statssekreterare Ulrica Schenström på krogen med TV4-journalisten Anders Pihlblad. I början höjdes röster om det journalistiskt oetiska i sättet på vilket de båda träffades, men drevet ändrade riktning när det framgick att Schenström hade ingått i en krisberedskapsjour just den kvällen. Anders Pihlblad klarade sig och kunde jobba vidare som journalist.  Schenström tvingades avgå och arbetar i dag som konsult på en pr-byrå.

– Det hör inte till vanligheterna att tjänsten som statsministerns statssekretererare innehas av en relativt ung kvinna. Jag frångick mallen och det retade många – både internt och externt. Det var säkert många som bidrog till att lägga vedträn på brasan så att drevet kunde fortsätta, säger hon.

Utbildningsradions nyblivne vd Erik Fichtelius råkade ut för en liknande historia, när omständigheterna kring intervjuserien »Ordförande Persson« blev kända 2002. Även här handlade det om den till synes alltför närgångna kontakten mellan en journalist och en politiker.

Resultatet blev dock det motsatta: journalistkollegorna kraftsamlade mot Fichtelius men lämnade statsminister Göran Persson i fred. Erik Fichtelius tvingades lämna alla sina uppdrag tills dess att programserien var klar.

– I den här Persson-affären hade jag många kollegor med en annan syn än den gängse. De hade kunnat nyansera bilden, men det stämde inte in i hur bilden »skulle« vara. I efterhand känner jag mest sorg över journalisters oförmåga att komplicera bilder, och oförmågan att låta andra sidor komma till tals, säger Erik Fichtelius.

Vem klarar sig bäst i mediedrevens efterdyningar? Anders Pihlblad jobbar vidare som vanligt. Jan Guillou fortsätter skriva kvällstidningskrönikor. Erik Fichtelius lyckades göra comeback. Vägen tillbaka till journalistiken för Trond Sefastsson ser däremot ut att bli lång, oavsett vad hovrätten kommer fram till.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera