Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

Nysågat. »Om ni letar efter verklighetens folk ska ni väl inte fotografera honom, han är ju riksdagsman!«, säger Christer Rickman (t h) och pekar på Göte ­Wahlström, s-politiker från Bankeryd.

Veckans Fokus

På besök hos verklighetens folk

Göran Hägglund startade årets kulturdebatt om gapet mellan eliten och medborgarna. Thord Eriksson och ­fotograf Åke Ericson besökte kd-ledarens hemort Bankeryd för att undersöka vad han menade.

Granen. Alla pratar om den.

Den ligger i fontänen på torget, en meterhög stubbe är det enda som fortfarande står upp. Snittytan är fin, den som höll i motorsågen kunde sina saker. Om ett par timmar drar julmarknaden i gång på allvar men åt granen finns det inget att göra. Den får ligga.

På bordet framför sig dukar Christer ­Ullerteg upp t-shirts med texten »Fuck you I drive Scania«. Han är knalle och bor i Bankeryd men reser runt på marknader från Mälardalen i norr till Skåne i söder, under den senaste veckan har han varit i Vetlanda, Tidaholm och Tibro. På tröjorna bakom honom står det »Riktiga män rakar pungen med vinkelslip« och »Ät gul snö det kan vara öl«, men hans verkliga storsäljare har energidrycken Monsters logotyp tryckt på bröstet.

Han undrar vad jag gör här. Jag svarar att jag har kommit för att träffa verklighetens folk och påminner om [[Göran Hägglund|Göran Hägglunds]] tal i Almedalen och den omdiskuterade debattartikeln i DN i höstas. Han förklarar att han inte är särskilt förtjust i politiker, de vågar inte ta i sådant som folk verkligen bryr sig om; bilar som brinner, ett jävla liv överallt, sådana ­saker.

Christer Rickman som är medlem i Lions och stretar med tombolahjulen i lottstånden runt fontänen, står och röker vid den slaktade granens fot. Han rycker uppgivet på axlarna och säger att det är så typiskt, det blir alltmer bus. Han driver elfirma, är orakad och håller cigaretten mellan tummen och pekfingret. Intill honom står Göte Wahlström och hans hustru Inger. De har tillbringat förmiddagen inne på Konsum och gjort jultallrikar som besökarna traditionsenligt ska bli bjudna på.

Bankeryd, med bara lite drygt 8 000 invånare, är välrepresenterat i svensk politik. Göte Wahlström sitter i riksdagen för socialdemokraterna och statsråden Göran Hägglund och Tobias Krantz kommer också härifrån. Men folk jag träffar verkar inte särskilt uppsluppna över det. De pratar hellre om Nina Persson i Cardigans, eller Jonas Edman som tog OS-guld i skytte i Sydney för nio år sedan. Jodå, de är båda från Bankeryd.

Och så pratar de om granen på torget och om en risig blå Volvo som brukar synas på nätterna. Den siktades när en ljusslinga försvann från en trädgård på Villavägen några dagar tidigare. Stefan Svensson och Pia Wiio bor mittemot och är säkra på sin sak. Det är något skumt med den där bilen.

På första advent tänder de alltid sin egen julbelysning och låter den lysa under dygnets mörka timmar fram till trettonhelgen. Det tog Stefan två månader att sätta upp de 19 500 lamporna. De täcker buskarna, huset, taket. Det finns inte många tomma ytor, men ett päronträd framför garaget har bara stammen inlindad med en ljusslinga och Stefan tycker att det ser lite dystert ut i grenverket. Nästa år tänker han åtgärda det.

Den bestulna villaägaren och en busschaufför i ett annat hus längre bort har också försiktigt börjat smycka sina trädgårdar, men de ligger efter. När julen är slut och det blir rea på julpynt kommer Stefan och Pia att gå på shoppingtur och öka försprånget ännu mer. De räknar med att handla för runt två tusen kronor.

Måtte de bara få ha sitt pynt i fred. Allra helst de där, säger Stefan och pekar på ett rådjur och ett kid. En elmotor får deras ljusbeströdda huvuden att svänga fram och tillbaka. Så fina grejer går inte längre att få tag på.

När julen är slut tar det minst en månad att plocka ner allt igen.

Om man fortsätter förbi Stefans och Pias hus och sicksackar upp för backarna till bostadsområdet Torp kommer man till Göran Hägglunds vita mexitegelvilla. Det står en ljusblå V70 på garageuppfarten. Inget pynt i trädgården. Men i ett rum i huset snett mittemot hänger en Che Guevara-affisch väl synlig från gatan.

Den revolutionsromantiska stenkastarvänsterns favoritikon satt alltså på första parkett när alliansens partiledare samlades här i augusti 2005. I ett sexsidigt dokument stakade de ut linjerna för den gemensamma arbetsmarknadspolitiken. Det var här den beskurna a-kassan och de skärpta försäkringskassereglerna sattes på pränt, idéer som så småningom skulle komma att väcka en hel del ont blod i folkdjupet. Men före valet, när alliansens ord ännu inte hade omsatts till praktisk politik, var det annat som gjorde starkare intryck på valmanskåren: Mauds badtunna i Högfors, Hägglunds trädgård i Bankeryd, Reinfeldts prat om småbarnsfamiljens vardagspusslande och hans Pippiplåster under den sista partiledarduellen i tv. Vardagsnära signaler som etablerade intrycket av enighet, beslutsamhet och en attityd fjärran det högdraget strama och stela.

Göran, Fredrik, Maud och Lars – ungefär som alla vi andra. Klart att Sverige ville ha dem i stället för buffeln Persson i sin herrgård.
Men det skulle bli Göran Hägglund som pressad av eländigt låga opinionssiffror tog steget fullt ut och började skicka väldigt explicita inbjudningar till den vagt definierade svenska vanligheten. I höstas lovade han lite mer drag under galoscherna i kd:s politik – ge krögare rätt att krydda sitt eget brännvin och skrota filmcensuren!

Och innan dess gick han till storms mot ett åsiktsförtryck som hederliga människor utsätts för av vänstervridna besserwissrar.

»Verklighetens folk är människor som lever sina liv som folk gör mest. Du och jag. Det är alla vi som gjort livsval som vänstern tycker är fel. Som tycker det är okej med familj, att arbeta, ta semester, ha fredagsmys och titta på ’Så ska det låta’ på TV.«

Ur »Frågor och svar om verklighetens folk«, ­kristdemokraternas webbplats.

Det måste ju vara de boende i Bankeryd han syftar på när han talar om offren för det där förtrycket. Hägglund har dem utanför knuten så rimligen känner han dem väl. Verklighetens folk, det är alltså här de bor.

Grannarna i bostadsområdet Torp är mer borgerliga än riksgenomsnittet, de tjänar mer pengar och har bättre utbildning, de är mindre drabbade av arbetslöshet, lite friskare och dessutom mer förskonade från trafikolyckor och inbrott. Fram ur statistiken tonar bilden av en enahanda men mycket prydlig mosaik, Disneys drömstad Celebration i småländsk tappning. Välklippta häckar, nyvaxade bilar och inga konstigheter i bokhyllorna som ger skumt normkritiska idéer.

Om Göran Hägglund går till biblioteket i Bankeryd – det gör han i och för sig inte ofta, bibliotekarien Eva Töllner har aldrig sett honom där – kan han lugna sig med att hotet mot verklighetens folk åtminstone inte verkar nå hit via litteraturen. Listan över årets mest utlånade böcker utgörs av spänningstitlar av Camilla Läckberg, Karin Alvtegen och Stieg Larsson. Inga queerteoretiker eller arga feminister i sikte. Det suspekta undantaget är PO Enquists »Ett annat liv« (femte plats, 15 utlån under året). En drinkares självbekännelser, sosse till på köpet och kulturskribent i Expressen. Men Hägglund har sagt att han själv gärna läser Enquist, så inte heller den boken torde störa hans nattsömn.
Men ibland störs idyllen, tryggheten skälver till. På 90-talet var det Christer Appelberg som skapade oro. Tidigare i år firade 46-åringen 30 år som företagare och det låter präktigt, men för femton år sedan stack han upp ett politiskt inkorrekt långfinger i nyllet på bibelbältets medel­klasstrygghet.

Upprinnelsen var att en affärsinnehavare i Huskvarna var skyldig honom pengar i slutet av 80-talet. Christer fick inte betalt, utan tog i stället över butiken – som sålde sexhjälpmedel. Snart gick det upp för honom att kundkretsen ville ha ett lite kompletterat utbud, så i anslutning till sin bilverkstad startade han Sextemplet i Bankeryd. Affärerna gick fint. Folk strömmade till, besökare på Elmia-mässan i Jönköping tyckte det var toppen med en ny småländsk attraktion. Men det lokala missnöjet var starkt.

I stället borde folk ha tackat honom, tycker Christer, fler borde ha gjort som socialsekreteraren som ringde och uttryckte sitt gillande över att han gjorde samhället en tjänst när han skapade en plats för vinddrivna individer.

Sextemplet slog igen 1996 och i dag pratar Christer Appelberg ogärna om den tiden – det händer att hans barn blir retade i skolan för att deras pappa drivit porrklubb. Han är mer pigg på att berätta om sina storslagna planer på att revolutionera byggbranschen. Han har utvecklat och patenterat en metod att tillverka lättbetong utan andra tillsatser än luft. I en av hans verkstäder står en gul maskin som snart ska lastas i en container och skeppas till mässan World of Concrete i Las Vegas.

Ingen har glömt Sextemplet men upprördheten har lagt sig. Berättelsen om porrklubben har blivit en rolig historia att dra, en skröna ur det förgångna. Vid Bankeryds basketklubbs torgstånd – med erbjudande om »fredagsmysbyxor« för femtio kronor – bekänner jag mina fördomar om Jönköpingstrakten för klubbens ordförande Hans Franzén. Ortens Filadelfiaförsamling har inte mer än knappt 400 medlemmar – med en befolkning på mer än 8 000 tänkte jag att uppslutningen skulle vara större. Hälften av Bankerydsborna aktiva pingstvänner – nej, jag skulle inte ha blivit förvånad om det sett ut så.

Hans skakar på huvudet. Att Jönköping skulle vara Smålands Jerusalem stämmer inte riktigt längre och det hänger inte minst ihop med högskolan. I takt med att den har vuxit har den religiösa atmosfären blivit alltmer marginell. Han är själv inte troende, men tycker ändå att det är lite synd; kyrkligheten är en del av regionens profil och därför något att slå vakt om.

Utanför Filadelfiakyrkan står ett partytält med en soffa och ett tv-spel. Innanför dörrarna pågår marknadshandel. Vid bokbordet kan man köpa böcker av andliga sökare som Göran Skytte och Agneta Sjödin. Och så »Slimlinebibeln« – endast 17 millimeter tjock! – för 199 kronor.
Man bestämmer själv hur mycket man vill betala för kaffet och lussebullarna som är uppdukade på borden. Alexandra Engen frågar om hon får slå sig ner. Hon är ännu en av de där personerna som Bankerydsborna hellre pratar om än Hägglund och de andra rikspolitikerna. Tidigare i år tog hon VM-silver i mountainbike. Innan hon tar en bulle gnuggar hon händerna med en klick alkogel och förklarar att det är bra att göra det innan man äter. Efter nyår blir hon proffs i Tyskland och en släng av svininfluensan skulle inte vara så bra för formen. Hon är en intagande person, rolig att prata med, spontan, charmig. Är hon medietränad? Ja, det är hon faktiskt. Förberedelserna inför OS i Beijing förra året – där hon aldrig kom till start på grund av en vurpa och ett brutet nyckelben – innehöll en del sådana övningar. Men hon försäkrar att hon mest av allt är sig själv.

Alexandra Engen förklarar att Bankeryd är bra att bo i för att det är så trevligt och mysigt och – hon söker ordet – lagom.

Men hotet som kristdemokraterna har spunnit sin retoriska väv av? Nej, hon har inte så mycket att säga om det.

Alla som jag pratar med har, med något enstaka undantag, varken hört talas om begreppet verklighetens folk, Göran Hägglunds resonemang eller den debatt som talet i Almedalen och debattartikeln i DN ledde till.

Verklighetens folk vet inte att de är verklighetens folk.

Men de vet om att en blå Volvo rullar på Bankeryds gator om nätterna, och att julgranen ligger och ser eländig ut i fontänen på torget.
En nedsågad gran är ingen liten sak. När den faller, då faller också något annat; att ge sig på den är ett välplacerat slag i veka livet på en orts självkänsla. Idyllen och vars och ens rätt att leva livet efter eget huvud hotas inte av de kultursidor som få läser. Men att det finns någon därute som vill beröva den väletablerade och belåtna svenska medelklassen en riktigt trevlig dag – om det pratar verklighetens folk i Bankeryd och andra svenska småstäder.

Det är inte bara granen i Bankeryd som har blivit fälld. Under de senaste veckorna har julträd kapats och belysning förstörts i Hallstavik, Olofström, Örnsköldsvik, Perstorp, Örbyhus och Östersund. Och utanför domkyrkan i Uppsala har de tre sju meter höga granarna blivit stulna. Runtom i landet skyddas julgranar med webbkameror och armeringsjärn runt stammen. Symbolen för familjeidyllen är under attack – vem är det som vill oss så ont? Vem är det egentligen som kör den där blå rishögen med motorsåg i skuffen?

Nej. Det är knappast någon som tror att det är Maria Schottenius på DN eller dramatikern Lars Norén, inte ens författaren och kulturchefen Åsa Linderborg. Det är inte heller dem människor är rädda för att möta på trottoaren sent om natten, det är inte skräcken för dem som förklarar att Securitas säljer villalarm på Bankeryds julmarknad och det är inte de som misstänks när ännu en husvägg har sprejats med färg.

Sådan här ängslan är fin mylla för traditionell moderat politik. Fler poliser i Bankeryd? Nej, när det pratas politisk vilja utanför Ica, där partiet serverar glögg i små pappersmuggar, handlar det om att bygga bostäder. Med 23,5 procent av Bankerydsbornas röster 2006 blev partiet samhällets tredje största – kristdemokraterna och socialdemokraterna är större. Men förra årets provval gav en vink om att utfallet i september 2010 blir bättre. Peter Jutterström – Bankerydsbo och moderaternas gruppledare i Jönköping – pyser av belåtenhet. Partiet kommer att växa. Sverigedemokraterna – än så länge utanför den lokala politiken – kapar knappast åt sig några mandat nästa år heller.

Dagen efter julmarknaden kommer det att stå i Jönköpings-Posten att Peter Jutterström har petat ner partikamraten Sotiris Delis från valbar plats på det första utkastet till Jönköpingsmoderaternas riksdagslista. Sotiris Delis är arg och frustrerad. Han har petats nedåt på listan i strid med resultatet i provvalet men nöjer sig inte med att vara ett »kuttersmycke« på icke valbar plats som bevisar att det finns invandrare som är moderater. Till frukosten i morgon kommer tidningens läsare att kunna begrunda det här citatet från honom: »I mitt parti finns det kotterier som inte vaknat upp och insett att dagens Sverige är en mosaik av olika människor.«

I klyftan mellan oron över hotad trygghet och andras känsla av att inte få plats i den varma, privilegierade gemenskapen rullar en risig Volvo med motorsåg i bagageutrymmet.

Sannolikt har oppositionens utspel tidigare i veckan, om hårdare tag mot brottsligheten, större chans att vinna gehör hos verklighetens folk än Hägglunds prat om åsiktselitens »förtryck«. Verklighetens folk oroar sig över annat samtidigt som de snickrar vidare på sitt solida välfärdsbygge.

Det sägs att andan i Gnosjö, åtta mil söderut, sträcker sig upp hit. Men Karl-Gustav Åhl Johansen, som kallas KG, har ändå halkat utanför företagsamhetens uppåtvindar. Han är arbetslös och får ut fem tusen i månaden bara han söker jobb och var fjärde vecka berättar för arbetsförmedlingen att han gjort det. Konstigt, tycker han, för det är ju så lätt att fuska, man kan ljuga och säga att man sökt jobb som man inte sökt, så får man pengarna ändå. Flera kompisar gör det. KG tycker inte att det är okej. Han söker det som dyker upp. Han vill jobba som svetsare men det är tufft, det finns inte många sådana jobb i lågkonjunkturen. Han är 22. Kanske sticker han till Norge och jobbar. Bra pengar. Eller till Kalmar, Göteborg eller Stockholm, där man kan utbilda sig till sjöman. Att gå till sjöss vore fint.

KG slinker förbi moderaternas glögg utanför Ica. Han är bakis och ska hem till en kompis och äta tacos. Hemma på soffbordet ligger gröna och gula doftgranar och lurviga tärningar som han har köpt i Ullared. Han ska hänga dem i backspegeln på sin Opel Kapitän från 1962, bara motorn blir bytt någon gång så att han kan sitta bredvid och dricka öl när någon annan kör. Själv har han inget körkort.

Om verklighetens folk har han inget hört, och julmarknaden bryr han sig inte om. Det är lottstånd och pigga ungdoms­idrottare som säljer korvar och kläder och hemgjort godis, men framför allt är det ryktena om en mystisk Volvo och en nedsågad gran.

Alla pratar om den.

Fakta | Bankeryd
Ligger i Jönköpings kommun och har drygt 8 000 invånare.

Viktig arbetsgivare i Bankeryd är företaget Anza som tillverkar 10 miljoner målarpenslar per år. Bankeryd är Sveriges penselcentrum, med flera företag specialiserade på målarverktyg.

Här finns också Sveriges enda tillverkare av ringar för fågelmärkning.

Valresultat, kommunalvalet 2006: Moderaterna 23,5 % Centern 7 %, Folkpartiet 5,5 %, Kristdemokraterna 24 %, Socialdemokraterna 30,5 %, Vänsterpartiet 3,5%, Miljöpartiet 3%, Övriga 2,5 %.

Hägglund och verklighetens folk
25 juni I ett tal på kristdemokraternas riksting hyllar han »vanliga« människor och angriper den radikala kulturen.

2 juli Håller tal i Almedalen: »… när jag vänder örat mot vänster hör jag mycket annat än svårartade performance-vrål och kultursidornas idisslande av dekonstruktionen av könet, upplösningen av kategorierna, nedmonteringen av jaget och annat hyllande av sådant som i deras avskydda USA allmänt brukar gå under benämningen bullshit«. Lanserar begreppet verklighetens folk.

17 september
Debattartikel i DN: »Inom kulturvänstern har vanliga svenssons och deras svenssonliv länge setts som det självklara objektet för hån och misstänksamhet. Det har stått klart i filmer och böcker i mer än trettio år.«

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera