Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Inrikes

Villahasch utmanar drogpolitiken

Sveriges narkotika­lagar tillhör världens hårdaste – ändå ökar cannabisanvändandet. I fredags avslutades en ovanligt symbolisk rättegång på Gotland.

Av den kalla januaridagen märktes inget i det ombonade tv-rummet på vinterödsliga norra Gotland. Afrikanska fotbollsmästerskapen pågick, första halvlek av Mali-Elfenbenskusten var just slut när det knackade på dörren.

Ingen som kände Birgitta skulle störa nu, alla visste hur noga hon följde matcherna.

När hon öppnade fick hon sitt livs chock. Utanför i snön stod tre poliser med skarpladdade vapen och skottsäkra västar. De måste ha kommit fel, hann hon tänka.

Men poliserna insisterade, trängde förbi henne, in i hallen och stannade inte förrän vid plåtburken på soffbordet. Då förstod Birgitta.

Däri fanns 25,78 gram hasch. Att det var exakt så mycket visste hon inte, men det skulle sedermera framgå av den stämningsansökan som inte bara omfattade henne utan också 39 andra gotlänningar i en omfattande narkotikahärva.

Att polisen slår till mot cannabisanvändare är i sig inget ovanligt, särskilt inte som en studie från i höstas visar att användandet bland unga ökar för första gången på många år.

Det märkliga med massgripandet på Gotland var de åtalade.

De båda huvudmännen – misstänkta för att ha langat – var födda på femtiotalet. Också de andra i härvan var gamla - den äldsta 73 år. Samtliga etablerade samhällsmedborgare och tidigare ostraffade.

Birgitta medger utan omsvep att hon rökt.

– Det har jag gjort sen tonåren. Till fest, till musik eller fotboll, säger hon.

Rekreationskonsumtion, som det kallas.

Det gotländska målet sätter fingret på den springande punkten i debatten om svensk narkotikapolitik: Ska Birgitta, 63 år, få ta en joint framför teven eller inte?

Det kan vara svårt att se det ekonomiskt rationella i att polisen lagför Birgitta för narkotikabrott efter månader av spaning och telefonavlyssning. Men lagen är glasklar. Det Birgitta gör är straffbart.

För att förstå hur det blivit så här måste vi titta på den svenska relationen till alkohol. Det arv vi fått av att vara en nation som nära nog söp ihjäl sig för hundrafemtio år sedan, och att vi uppfattar alkohol som den stora ursäkten för att tappa kontrollen och göra saker vi annars inte gjort, utanför de sociala och juridiska normerna. Bruk leder till brott, lyder tanken.

Ted Goldberg, professor på Socialhögskolan, anser att vi svenskar har en slags biokemisk förklaringsmodell för vad som händer i kroppen.
– Vi valt att definiera droger i samma termer, men som något ännu värre. I Sverige tolkar man all konsumtion av narkotika som något oerhört farligt. Något som hotar inte bara individen utan hela samhället, och då krävs det extrema åtgärder för att stoppa det, säger han.

Inom få ämnen råder en sådan konsensus hos myndigheterna som uppfattningen om narkotikas farlighet. »Knark är bajs«, som den statliga organisationen Mobilisering mot narkotika uttryckte sig i en kampanj härom året. Den som avviker blir snabbt etiketterad som drogliberal.
Vår lagstiftning bygger på tanken att även lättare droger som cannabis skulle vara inkörsporten till tyngre droger, den så kallade Gatewayteorin. Den är dock omstridd.

Mats Barre, vice vd på behandlingshemmet Hassela Gotland, tillhör teorins anhängare. Han säger visserligen att cannabis kanske inte är starten till ett mer omfattande missbruk för de 50-talister som nu står åtalade i Visby.

– Men för femton-sextonåringar är det helt klart så, hävdar han med bestämdhet.

Ted Goldberg håller inte med. Han menar att det inte finns någon forskning som entydigt kan visa på det sambandet.

– Bland de som missbrukar tyngre droger finns en komplex situation. Det kan vara problem i familjen eller något annat. Vi måste sluta skylla på själva drogen, säger han.

Mats Barre avfärdar argumentet med en fnysning.

– Det där är en klassisk symptomteoretisk argumentation.

Men enligt en undersökning som gjordes på mottagningen Maria Ungdom i Stockholm hade åtta av tio flickor som togs in för drogrelaterade problem även en psykisk diagnos. Bland killarna var det omkring sextio procent.

Få ämnen har så övertygade debattörer som drogpolitiken. På nätet ifrågasätts den rådande narkotikapolitiken som »moraliserande« och »otidsenlig«. När justitieminister Beatrice Ask i våras lade fram lagförslaget om att drogtesta barn under 15 år som misstänks för brott exploderade diskussionsforum och debattsajter av indignerade kommentarer.

»Kisstvånget«, som lagen kom att kallas, anklagades för att kränka integriteten. Till och med lagrådet varnade för att lagen skulle bli ett »repressivt instrument«. Justitieministern trotsade invändningen och lade fram propositionen med motiveringen att tidiga insatser mot unga som missbrukar är helt avgörande.

Björn Fries, under många år regeringens narkotikasamordnare, står bakom huvuddragen i dagens lagstiftning, men är kritisk till hur drogproblem hos unga allt mer blir en polisiär fråga.

– Att bara fånga in dem och bötfälla dem är vansinne. De här unga behöver stöd av socialtjänsten, säger han.

Han passar alltså på att ge en känga till sittande regerings politik. Men så kandiderar han också till riksdagen för socialdemokraterna i höstens val.

I Sverige, med en av världens mest restriktiva narkotikalagstiftningar och en historiskt laddad inställning till alkohol, vill ingen politiker uppfattas som drogivrare. Frågan är för känslig. Även när det inte är valår. Och som i alla ämnen med brännande opinion är det svårt att få anslag till forskning för att ta reda på hur det egentligen ligger till.

– Man kan tycka att regeringen skulle vilja utvärdera sin egen politik i alla fall, men drogpolitik är en tro och för en tro behöver man inga bevis, säger Ted Goldberg.

Han ifrågasätter den alkohol- och narkotikaundervisning som bedrivs i skolorna.

– Hur funkar den? Det har man inte heller tagit reda på. Men skolorna fortsätter i alla fall.

Många är de årskullar svenska ungdomar som har blivit matade med skräckbilder att alla som röker hasch tappar förståndet och hoppar ut genom fönstret. Ett resonemang som påminner om den något tidigare videovåldsdebatten, att man skulle bli våldsfixerad av att titta på film. Eller den något senare, att man skulle få bristsjukdomar av att vara vegan.

Många liberala debattörer anser att dagens lagstiftning borde skilja på droger och droger, som i Nederländerna (som för övrigt inte har fler tunga missbrukare per capita än Sverige) och i allt fler stater i USA.

I Washington DC röstades nyligen en lokal lag igenom som gör det möjligt att få marijuana på recept. Staten sällade sig därmed till det dussintal amerikanska stater där läkare får förskriva upp till 56 gram marijuana per månad. Patienter som inte har råd kan till och med få rabatt.

I Kalifornien vill ledande politiker nu gå ännu längre och införa en totallegalisering av marijuana. Proposition 390, som den heter, innebär att marijuana ska omfattas av ungefär samma regler och förordningar som alkohol.

Att Sverige skulle slå in på samma mer drogliberala linje tycks i dag avlägset. Debatten fastnar i ett ideologiskt ställningskrig.

I den pågående rättegången i Visby har flera av de åtalade gripits med cannabismängder under ett gram. En 45-årig småbarnspappa som kallades till tingsrätten ställer sig frågande till åklagarens beslut att ens driva fallet:

– Det hela känns lite fjuttigt. Varför ägnar sig inte polisen åt att fånga de riktigt fula fiskarna, att sätta fast folk på det här sättet känns mest som ett enkelt sätt få upp statistiken.

Den uppfattningen delas inte av den pensionerade åklagaren Sven-Erik Alhem.

– Säg den trafikpolis som stoppat någon för fortkörning och inte fått höra ord om polisens prioriteringar.

Han är bestämd: alla ska vara lika inför lagen.

– Man kan inte undanta medelålders konstnärshippies på Gotland.

Susanne Wihlborg är åklagaren som åtalat de fyrtio gotlänningarna. I fredags, 28 maj, håller hon slutplädering i det omfattande målet.

De båda huvudmännen misstänks för grovt narkotikabrott och eftersom flera av deras medåtalade har erkänt att de köpt hasch av dem talar det mesta för att huvudmännen har minst två år i fängelse att vänta. Flera av de övriga 38 döms sannolikt till dagsböter.

Birgitta är ett fingerat namn.

Medelklassgräs

Nancy Botwin (mitten) drygar ut hushållskassan och langar marijuana på sonens fotbollsträning. Efterfrågan på gräs tycks i det närmaste omättlig i den välbeställda förorten utanför Los Angeles. Emmybelönade tv-serien Weeds tänjer på gränserna i det förhållandevis drogliberala Kalifornien och skapar identifikation hos miljoner tittare.

I verklighetens Kalifornien pågår ett experiment som hela världen spänt studerar: hur ser en laglig marijuanaindustri ut? Marijuana går att få på recept och det läkarbesök som krävs är en formalitet. Det räcker med huvudvärk - eller skrivkramp – för att få sitt »pot-card«.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera