Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

Slug strategiker? Muhammad Badie har hållit låg profil under Egyptens uppror. Men många tror att Muslimska brödraskapet bara bidar sin tid.

Utrikes

Arabvärldens starke man

Muslimska brödraskapet ruvar i kulisserna. En strategi som kan lyckas i fler länder än Egypten.

John F Kennedy sa en gång: »De som gör fredliga revolutioner omöjliga gör våldsamma revolutioner ofrånkomliga.«

Har Hosni Mubarak, officeren som suttit i 30 år på posten som Egyptens president, någonsin hört den amerikanska presidentens citat? Kanske inte. Men en sak är säker: han har fått uppleva det i praktiken.

Den 25 januari 2011 nådde det egyptiska samhället den punkt där decennier av förtryck och desperation kanaliserades till ett folkligt uppror. Precis som i Tunisien veckorna innan, där spontana protester och relativt oorganiserat motstånd lyckades få presidenten Ben Ali på fall. Nu hände samma sak i arabvärldens stormakt, med 80 miljoner invånare.

Vad som gjorde det hela än mer intressant var att landets enda reella opposition, Muslimska brödraskapet, verkade lika överrumplade som Mubarak. De tittade på från sidan när miljontals egyptier intog gatorna.

Det var märkligt eftersom Egyptens moderna historia är berättelsen om två politiska krafter i ständig konflikt med varandra: staten och Muslimska brödraskapet. Makten mot massrörelsen. Motsättningen dem emellan har avgjort landets utveckling i snart ett sekel.

Historien om det Muslimska brödraskapet tar sin början 1928, då läraren Hassan al-Banna grundade en rörelse som snabbt växte och spred sig över landet. Dess attraktionskraft låg då som nu i ett dubbelansikte, att organisationen både är en religiös rörelse och en politisk aktör med en tydlig agenda. Brödraskapet vill bygga en islamsk välfärdsstat grundad på sharialagar, ett lagsystem baserat på Koranens ord.

Varje egyptisk regim från den dåvarande kung Fuad I – ditsatt av de forna kolonisatörerna Storbritannien – till den USA-stödda Mubarak har insett vilket hot Muslimska brödraskapet utgör och mött dem med repression.

Gamal Abdel Nasser, som störtade kungahuset 1956 och började modernisera Egypten efter en sovjetinspirerad modell, förbjöd organisationen på 1950-talet efter att ha anklagat dem för att ligga bakom ett attentatsförsök mot honom.

Trots den juridiska limbon och statens återkommande ansträngning att krossa organisationen har brödraskapet behållit en stark ställning i det egyptiska samhället. Den viktigaste förklaringen ligger i den politiska utveckling som skedde på 1970-talet.

1970 efterträddes Nasser av Anwar Sadat, vars politik gick ut på att öppna den statskontrollerade ekonomin och montera ner välfärdsstaten. Muslimska brödraskapet fyllde då snabbt det tomrum som uppstod, och genomförde populära välgörenhetsinsatser och socialt arbete i egen regi, liksom Hamas har gjort i Gaza.

På 1980-talet började Muslimska brödraskapet aktivera sig i den regimanknutna fackföreningsrörelsen, och de fick efter interna val majoritet i styrelserna för fem av de mest inflytelserika facken. Därmed hade rörelsen skaffat sig kommunikationskanaler till en bredare allmänhet.

1984 ställde de för första gången upp i ett parlamentsval. Det äldre gardet såg det främst som ett taktiskt val, en strategi i kampen mot en envåldshärskare. Andra inom rörelsen – vilket med tiden också blev brödraskapets officiella position – ansåg att demokrati på inget sätt kolliderade med den islamistiska plattformen. Tvärtom kom de fram till att fria val och sharialagar hörde ihop: skulle muslimer bara få rösta fritt skulle de välja det Muslimska brödraskapet.

I valet 1984 bildade de en allians med det sekulära och liberal-nationalistiska Wafdpartiet och fick tillsammans 59 av de 254 platserna. Det var ett symboliskt nederlag för Hosni Mubarak som då bara hade suttit tre år vid makten. Han lät den politiskt styrda högsta domstolen ogiltigförklara valet med hänvisning till att oberoende kandidater var ett brott mot landets konstitution.

Ett nytt val hölls 1987. Denna gång ställde Muslimska brödraskapet upp – under parollen »Islam är lösningen« – tillsammans med det liberala partiet och det socialistiska arbetarpartiet. Alliansen fick 60 av mandaten, varav 37 tillföll islamisterna. Det var mer än något annat oppositionsparti, vilket i sig är talande för den politiska oppositionen i Egypten.

En viss pluralism har tillåtits i landet men någon verklig opposition har aldrig accepterats. De 20-tal partierna har antingen varit harmlösa för regimen eller en del av det auktoritära systemet. I många fall döljer sig enbart en handfull personer bakom partibeteckningarna.

Endast Muslimska brödraskapet har haft kapacitet att mobilisera en stor del av befolkningen, åtminstone sedan 1928 och fram till den 25 januari 2011.

Sedan brödraskapet valde den politiska vägen har de ställt upp i princip varje val som hållits – 1990 var ett undantag då de bojkottade valet efter att endast individer och inte själva partiet tilläts att ställa upp. Många av deras företrädare har regelbundet fängslats lagom till valrörelserna. I de globala jihadisternas ögon, varav många tidigare har haft kopplingar till eller en bakgrund i det Muslimska brödraskapet, är detta det yttersta tecknet på deras svaghet: att de valt demokratin före det heliga kriget.

Här vilar också veckans kärnfråga: Hur starka är egentligen Muslimska brödraskapet i dag? Hur ska man tolka deras initiala frånvaro och sedan endast halvhjärtade stöd till den revolution som håller på att omkullkasta det styre som de själva bekämpat genom hela sin historia?

Muslimska brödraskapet har haft många chanser att ta del i de pågående protesterna. De har närvarat vid några demonstrationer, men inte gjort några ansatser att ta ledningen för oppositionen.

I stället har den tidigare chefen för FN:s atomenergiorgan IAEA, Mohamed ElBaradei blivit det samlande namnet för den organiserade oppositionen. Muslimska brödraskapet har också ställt sig bakom honom.

Faktum är att detta skedde redan i juni förra året. Då meddelade Muslimska brödraskapet att de stödjer ElBaradei i hans kampanj för att demokratisera Egypten. Islamisterna deklarerade också att de tänkte hjälpa honom med att samla in en miljon namnunderskrifter med krav på förändringar i konstitutionen.

I gengäld har ElBaradei konsekvent sedan han återvände till Egypten den 27 januari i år försvarat Muslimska brödraskapet gentemot de farhågor som finns hos västerländska beslutsfattare.

– Muslimska brödraskapet är religiöst konservativa. De är på inget sätt extrema, de använder inte våld på något sätt. Man måste inkludera dem som man gjort med den kristna högern i USA eller med de ortodoxa judarna i Israel, sa han för några dagar sedan till amerikanska ABC.

Och till CNN uppgav han:

– Det här är en myt som skapades av Mubarak-regimen, att valet står mellan statens repression eller någon sorts al-Qaida-terrorister. Muslimska brödraskapet har inget att göra med den iranska modellen. De har inget att göra med den extremism som vi har sett i Afghanistan.

Samtidigt kan stödet till ElBaradei vara en del av en mer långsiktig plan från Muslimska brödraskapets sida. Enligt flera bedömare ligger organisationen medvetet lågt och bidar sin tid. När väl Mubarak är borta kommer de stå där, redo att ta över makten.

– Deras strategi har de senaste åren varit att sakta men säkert äta sig in i maktens kärna. Att ställa upp i val oberoende av spelregler och inte bråka onödigt mycket när de blir arresterade, förklarar en europeisk diplomat i Kairo som vill vara anonym.

Det man måste ta in för att förstå Muslimska brödraskapets roll i revolutionen just nu är Gamal Mubarak, den yngsta av president Hosni Mubaraks två söner. Sedan han gav sig in i politiken har en fråga överskuggat alla andra: När kommer han att ta över och vad kommer att hända då?

Mubarak den äldre har vägrat att diskutera ämnet, vilket bara eldat på spekulationerna. Det har inte rått någon tvekan om att ekonomen Gamal Mubarak, som bland annat har arbetat på Bank of America i London, under lång tid har varit utvald.

Gamal har lett regeringspartiet NDP:s mäktiga policysekretariat, och 2004 blev flera av hans nära vänner ministrar i regeringen. De var alla yngre reforminriktade affärsmän med goda förbindelser till näringslivet. På så sätt försköts makten från militären – den tidigare maktspelaren i egyptisk politik – till den ekonomiska eliten.

Regeringens reformer ledde till att utländska observatörer 2005 började prata om »Kairovåren« (som en referens till Pragvåren 1968 då Tjeckoslovakien trotsade Sovjetunionen genom att öppna upp sin politik). Jämförelsen haltade dock något. De ekonomiska reformerna i marknadsekonomisk riktning fanns där, däremot saknades de politiska ambitionerna att demokratisera landet.

En liten del av den egyptiska befolkningen, med band till Gamal Mubarak och den nya regeringen, såg alltså ut att tjäna på den kommande successionen. Men för det stora flertalet egyptier blev det en insikt om att inget skulle bli bättre bara för att president Mubarak snart skulle lämna ifrån sig makten.

Frustrationen växte, och inte blev det bättre av att den globala finanskrisen slog hårt mot många egyptier. Arbetslösheten steg till 20 procent, inflationen rusade, matpriserna ökade med 20 procent och klyftorna i landet växte. Detta i ett land där fyra av tio lever på mindre än två dollar om dagen.

Situationen närmade sig därmed den punkt där en revolution, för att använda John F Kennedys ord, är ofrånkomlig. Folk hade helt enkelt fått nog, och tunisierna hade visat vägen.

Varför drogs då inte Muslimska brödraskapet med i revolutionsvågen? Jo, deras analys av situationen såg nämligen ut som följer: att utmana makten innan successionen var genomförd vore ett taktiskt misstag som skulle innebära att hela landets elit vände sig mot dem. För dem som följt frågan nära stod detta klart redan i höstas – före demonstrationerna.

– Vid maktöverföringen kommer Muslimska brödraskapet att vara tysta, förklarade professor Joshua Stacher, som nyligen intervjuat rörelsens ledande företrädare, i tidskriften Middle East Quarterly några månader innan protesterna bröt ut.

I stället, lyder teorin, planerar de att sätta in en stöt så fort en ny president installerats.

– Arabledare är alltid som mest sårbara precis när de är nya på sina poster, när de måste konsolidera sin makt och eliminera fiender, sa Joshua Stacher.

Syriens president Bashar al-Assad och Jordaniens kung Abdullah II, som båda tagit över efter sina fäder, utgör levande exempel på detta. Muslimska brödraskapet visste alltså att en ny egyptisk president på ett eller annat vis skulle tvingas att förhandla med landets enda reella opposition och världens mäktigaste islamistiska rörelse. En kraft som redan före övergången satte den moraliska dagordningen i landet.

Andra bedömare hävdar att brödraskapets frånvaro i de egyptiska protesterna faktiskt beror på att rörelsen är politiskt marginaliserad i dagens Egypten. Att de har varit så osynliga handlar då inte om slug politisk strategi utan om att de inte har tillräckligt stöd hos den egyptiska befolkningen. Den stora massan, lyder denna teori, är inte ideologiskt driven, den vill bara ha bort Mubarak och få demokratiska rättigheter.

Muslimska brödraskapet i Egypten är också invärtes en splittrad rörelse. Även om det är något som de gör sitt bästa för att dölja. Efter valet i fjol då regeringen kastade ut all opposition rapporterades tvister om ledningens strategi. En falang kräver nu att organisationen ska göra gemensam sak med salafiströrelsen, en islamistgrupp med starka band till al-Qaida. Detta scenario är oroväckande, inte minst därför att salafisterna är de kristna kopternas värsta fiender. Oron bland Egyptens kristna minoritet är därför stark.

Religionsprofessorn Mattias Gardell ser tre tydliga huvudfraktioner inom den egyptiska delen av det Muslimska brödraskapet.

En del är det gamla gardet, som insisterar på att verka under jord av rädsla för vad som kan hända. De är ovilliga att delta i det offentliga samtalet och i sociala medier. Det beror till stor del på den legala gråzon som brödraskapet verkar i – det är en illegal organisation som tillåts verka inofficiellt.

Den liberala fraktionen står längre till vänster och är mer öppen utåt. Den består av reformvänner som står fackföreningsrörelsen nära och de bedriver ett utåtriktat arbete.

Slutligen finns det en falang som kanske bäst kan jämföras med kristdemokraterna. De är socialkonservativa och betonar individens rättigheter och förhållandet till Gud.

De två sistnämnda grupperingarna presenterade varsin politisk plattform 2007, då det uppstod bråk om en symbolfråga – vem som skulle tillåtas bli president. Medan liberalfalangen ville tillåta vem som helst att kandidera krävde den socialkonservativa gruppen att kvinnor, sekulära och ateister skulle fråntas denna rättighet. Denna konflikt har ännu inte fått någon lösning. Hur Muslimska brödraskapet ställer sig i enskilda politiska frågor beror till stor del på vilken falang som för tillfället är mäktigast.

Senast rörelsen utsåg en ny ledare var i januari 2010, efter att den mer reformvänlige Muhammad Akef lämnat sin post i förtid sedan den konservativa falangen vänt sig mot honom.

– När Muslimska brödraskapet ska utse ledare är det ungefär som när en ny påve ska väljas – inget är klart förrän allt är klart och beslutet tas av styrande rådet inom stängda dörrar, säger Mattias Gardell.

Till ny ledare, den åttonde i ordningen, utsågs veterinären Muhammad Badie, vars bakgrund säger en del om Muslimska brödraskapets utveckling.

Badie föddes 1943 i Mahalla el-Kubra, en industristad vid Nildeltat. I unga år sökte han sig till en av Muslimska brödraskapets paramilitära celler, och dömdes på 1960-talet av en militärdomstol till femton års fängelse, anklagad för att ha planerat att störta regeringen.

Nio år senare släpptes han och blev då ansvarig för gruppens ideologiska skolning, vilket mötte en del internt motstånd eftersom han fortfarande höll fast vid sin övertygelse om att det krävdes väpnad kamp för att uppnå målet med muslimsk sharialagstiftning i Egypten.

Efter en lång universitetskarriär valdes Badie in i Muslimska brödraskapets styrande råd 1996. Och när han flera decennier efter fängelsetiden höll sin första presskonferens som ledare för Muslimska brödraskapet, lät budskapet annorlunda:

– Vi tror på ökade reformer som sker på en fredlig och konstitutionell väg. Vi motsätter oss våld och tar avstånd från det i alla dess former.

Susanne Olsson, islamolog och Egyptenkännare på Södertörns högskola, uppskattar att mellan 25 och 30 procent av Egyptens befolkning sympatiserar med brödraskapet. De har varit förtryckta av regimen i årtionden och därför blivit vana vid att organisera sig under jord. Moskéerna har blivit deras främsta mötesplats.

– Forskning visar, tvärtemot vad många kanske tror, att de har sympatisörer från alla samhällsklasser, inte bara bland fattiga och outbildade, säger Susanne Olsson.

Frågan är vad brödraskapet vill genomföra för reformer i dag?

Den agenda som dagens egyptiska brödraskap driver har få likheter med läran hos dess mest inflytelserika ideolog Sayyid Qutb, som avrättades 1966 efter att ha anklagats för att planera att mörda Egyptens president. Sayyid Qutb hade en mycket polemisk syn på islams förhållande till västvärlden, en inställning som det inte märks mycket av i dag, när företrädare säger sig välkomna globaliseringen.

Oro för vad som ska hända med kvinnors, homosexuellas och den kristna minoritetens rättigheter om det Muslimska brödraskapet skulle komma till makten är inte obefogad. Men enligt Susanne Olsson är det mer troligt att organisationen kommer att fortsätta på den reforminriktade agendan, av rent politisk-strategiska skäl. De försöker undvika frågor om homosexuella samtidigt som det är helt otänkbart att de skulle kunna säga att de accepterar homosexualitet. De har också sagt att kristna har rätt att bygga kyrkor i Egypten. Men deras konservativa familjevärderingar och synen på sexualitet kan bli föremål för diskussion på sikt.

Frågan kan också formuleras: Blir Egypten ett Iran eller ett Turkiet om Muslimska brödraskapet kommer till makten?

Många målade fan på väggen i samband med att AKP vann makten i Turkiet 2007. Skulle landet utvecklas till en diktatorisk islamsk stat som Iran efter revolutionen 1979? Med facit i hand kan man säga att partiet sedan dess har liberaliserats. Det finns många likheter mellan hur Muslimska brödraskapet och AKP har agerat. Bägge har hållit sig till spelreglerna för att vinna inflytande, de har utnyttjat befintligt lagrum och skickligt manövrerat för att skapa legitimitet och ökat inflytande.

– Samma tongångar som hörs nu hördes när AKP kom till makten i Turkiet. Med facit i hand har de som varnade för islamisering fått fel, säger Maha Azzam, egyptier och expert på Mellanöstern vid den brittiska tankesmedjan Chatham House.

Inte heller på det globala planet är det Muslimska brödraskapet en enhetlig organisation. De pratar visserligen ett globaliserat språk men verkar i olika lokala kontexter och skiljer sig stort mellan länderna. Skrapar man på ytan framträder en bild av en ideologiskt sett mycket splittrad organisation.

I Syrien, där klanen al-Assad styr med järnhand, har det Muslimska brödraskapet varit förbjudet i flera decennier. Men rörelsen lever under jord och styrs från medlemmar i utlandet. I veckan har oppositionens protester mot president Bashar al-Assad blivit starkare, men ännu är det oklart vilken roll brödraskapet kan komma att spela i den växande motståndsrörelsen som kräver demokratiska rättigheter.

Mer tydligt är det Muslimska brödraskapets roll i kungadömet Jordanien. Där innehar dess politiska gren, partiet Islamic Action Front, flest platser i parlamentet. I tisdags upplöste kung Abdullah sitt lands regering. Men den nya regeringschefen Marouf Bakhit möttes med starka protester av den islamistiska oppositionen. Nu kräver de att få ingå i en nationell samlingsregering.

Och i Jemen har den politiska oppositionen under ledning av det islamistiska partiet Islah, som tillhör Muslimska brödraskapet, vunnit mark i veckan. I onsdags meddelade president Ali Abdullah Saleh, som styrt landet i nästan tre decennier, att han inte ställer upp för omval och inte heller planerar att lämna över presidentmakten till sin son.

Muslimska brödraskapet är alltså en vidsträckt organisation med mångårig erfarenhet av maktspel. Den utveckling som just nu sker i arabvärlden är deras största chans till ökat inflytande på många år. Deras fördel gentemot många andra oppositionella grupper är att de inte begränsas av nationsgränser. Huruvida det finns en hemlig masterplan för att driva flera länder i regionen i en islamistisk riktning är oklart. Klart är att de diktaturer som under flera decennier har lyckats hålla dem nere rämnar.

På gatorna i Kairo beskrev i veckan några medlemmar av brödraskapet oppositionsledare ElBaradei som en »revolutionens åsna« på vilken brödraskapet skulle rida till makten.

Diplomaten i rampljuset

Mannen som pekas ut som en tänkbar efterträdare på Egyptens presidentpost föddes 1942 i Kairo och tog en kandidatexamen i juridik 1962 innan han började arbeta som FN-diplomat i Genève och New York. 1974 tog ElBaradei en doktorsexamen i internationell rätt. 1984 började han jobba för FN:s atomenergiorgan IAEA, där han sedan jobbade sig upp inom organisationen.

– Jag vill inte recensera min efterträdare, men om jag skulle säga något om honom så skulle det vara i positiva ordalag, säger Hans Blix, som var den som anställde Mohamed ElBaradei som chef för IAEA:s kontor i New York.

När Hans Blix slutade som chef för hela organisationen 1997 efterträddes han av ElBaradei. 2005 tilldelades ElBaradei och IAEA Nobels fredspris för sitt arbete med att förhindra kärnvapenspridning. ElBaradei var respekterad som organisationens chef, och hade den svåra uppgiften att balansera mellan USA:s krav på hårdare tag mot Irak och Iran, och de senares hårdnackade motstånd mot att underkasta sig inspektioner.

ElBaradei lämnade IAEA 2009 och året därpå återvände han till sitt hemland och möttes av hurrande folkmassor på flygplatsen. I dag är han den löst sammansatta egyptiska oppositionens galjonsfigur och förs fram som en tänkbar efterträdare när Hosni Mubarak avgår.

Till hans fördel talar det faktum att han inte har några kopplingar till militären som styrt landet i över 50 års tid. Han står också fri från korruptionsanklagelser och politiska förbindelser vilket gör att han stöttas av en bred del av landets opposition – från sekulära och kristna till den muslimska majoriteten.

Fortfarande är det dock oklart om Muslimska brödraskapet kommer att fortsätta stödja ElBaradei även efter att president Mubarak har lämnat makten.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera