Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Inrikes

Klasskillnad

Vårterminens debatt har byggt på att det finns en enhetlig skola. Det gör det inte, med 11 procent av barnen i friskolor och en uppsjö av pedagogiska modeller.

När Sokrates sökte svaret på visdomens hemlighet ställde han först frågan om vad kunskap egentligen är. Han landade i slutsatsen att den var klokast som visste vad han inte vet. Den här vårterminens debatt om skolan präglas lite av frånvaron av grekens insikt.

I ena delen av rinken har Jan Björklund med bestämdhet pekat ut bristen på disciplin och auktoriteter i klassrummet som orsaken till skolans problem. I andra hörnan har idéhistorikern och vänsterdebattörer Sven-Eric Liedman lika självsäkert viftat bort betyg och tydligare krav.

»Debatten om den svenska skolan är rena hockeymatchen«, som Björn Wiman, kulturchef på Dagens Nyheter, uttryckte saken i maj.

Kanske har problemet inte varit så mycket graden av armbågstacklingarna som den märkliga utgångspunkten att det finns en skola att diskutera. När de svenska skolorna i själva verket är väldigt olika varandra och därför också har olika problem.

Unga möter i dag ett väsentligt större utbud av utbildning än dagens äldre gjorde under sin skoltid. I Sveriges 4 626 grundskolor har antalet profilerade klasser ökat med raketfart sedan det fria skolvalet infördes. Konkurrens, profilering och specialinriktningar har präglat såväl de kommunala skolorna som de i dag 421 friskolorna.

Den främsta skillnaden mellan skolor ligger i de enskilda klassrummens egenskaper. Pedagogik, metodik och inriktningar har flerfaldigats liksom antalet nya skolor. Samtidigt har antalet elever minskat. De senaste tio åren har därför lärartätheten i grundskolan ökat. Majoriteten av eleverna går i skolor där klasserna har färre än 24 elever.

Klassrummen är knappt jämförbara med varandra längre. Vad har Tyska skolan, lantbruksskolan, idrotts- och musikklasser eller en entreprenörsskola välsignad med namn från ett välbekant företag gemensamt? Att tala om skolan, i bestämd form, är knappast möjligt längre.

När Olof Palme 1967 blev Sverige första utbildningsminister – tidigare kallades posten ecklesiastikminister – var det svenska skolsystemet ett av de mest centraliserade i västvärlden. Den kyrkliga undervisningen hade tidigare skett i så kallade skolhus där rum och bänkar brukade se likadana ut oavsett var i landet man befann sig. Från undervisning i kyrklig regi kom skolan att ingå bland statens institutioner. Även då gick skolhus att känna igen på sin avskalade estetik och ordningsstyrda inredning.

Den stora avregleringen och decentraliseringen i början av 1990-talet skedde inte över en natt. Redan under 1960-talet hade diskussioner gått varma. Först fick kommunerna ansvaret för fastigheter och läromedel. Sedan drevs frågan vidare. Borde inte kommunerna också vara huvudman för lärarna?

Så småningom blev det just så. Kommunaliseringen 1991 medförde att även lärarlöner och kostnader för elever blev kommunernas ansvar medan staten bara skulle formulera skolans övergripande mål. Ett år senare infördes ytterligare en reform, det fria skolvalet. Förhoppningen var att uppnå ökad kvalitet genom ökad konkurrens både inom och mellan kommunerna. Redan året därpå kom friskolereformen, vilken medförde att skolor godkända av Skolinspektionen fick drivas i privat regi.

Någon utvärdering av vilka enskilda effekter varje införd reform har haft på skolan finns inte. Men en sak är klar: skillnaderna mellan skolor har ökat.

Det första och mest uppenbara är de pedagogiska skillnaderna. Alla skolor arbetar efter samma läroplan, men i den konkreta undervisningen skiljer sig metodiken och pedagogiken åt. Vilket ju också var politikernas intention och vilja – poängen med friskolereformen var att det skulle öka möjligheterna för nya undervisningsmodeller att växa fram. I dag är de så många att det är svårt att reda ut de egentliga skillnaderna. På Vittraskolorna säger man sig till exempel tillämpa en helt egen pedagogik, men låter sig inspireras friskt av olika filosofier, från Maria Montessori till John Dewey.

En annan skillnad ligger i själva kulturen i skolan. Där elever från Kalix förr kunde känna igen sig i Ystadsbarnens bild av en skola, finns i dag rent fysiskt ett diversifierat skollandskap. Den pedagogiska floran har gett upphov till olika arkitektonisk utformningar av själva skolbyggnaden och undervisningslokalerna. Dessutom har olika skolor valt olika kulturella vägar. Det finns skolor som försöker inkorporera psykologiskt KBT-tänkande i sin verksamhet likväl som det finns skolor som puttrar på utan en egen »värdegrund« eller »profil«.

Också när det gäller pengar skiljer sig dagens skolor. År 2009 lade till exempel Bräcke kommun 119 300 kronor på varje elev i sina kommunalt drivna skolor, enligt Statistiska centralbyrån, SCB. Att jämföra med Ånge kommun där motsvarande siffra var 25 600 kronor.

I sin ekonomirapport i maj i år utredde Sveriges Kommuner och Landsting, SKL, skillnaderna i kostnader mellan olika friskolor. Lägsta läsårskostnaden visade sig vara 73 000 kronor per elev medan den högsta kostnaden låg på 192 200 kronor per elev.

Även om olika kommuner räknar kostnader på olika sätt går det att konstatera att skillnaderna i hur mycket man satsar på verksamheten är betydande.

Mona Fridell på SKL har hand om frågor som berör skolpengen och har analyserat resultatet från enkäter som skickats ut till över hälften av Sveriges kommuner med frågor kring hur man betalar för sina pedagogiska verksamheter.

– Vi kan se att skillnaderna är väldigt stora mellan de kommuner som betalar mest respektive minst i skolpeng. Det beror på både kommunernas olika ersättningssystem som på varje skolas olika profiler och behov, säger hon.

Några viktiga orsaker till olikheterna är var i landet skolan ligger, kommunens storlek, graden av konkurrens och överetablering i området och barnkullarnas storlek.

Skillnaderna mellan olika skolor gör att debatten om skolfrågorna blir svårare att föra. Utbildningsminister Jan Björklund har presenterat en kontinuerlig kavalkad av förslag under våren, däribland krav på lärarlegitimation, straff för skolk, hårdare inskolning i provskrivning samt tidigare och tydligare betygssättning. Frågan är vilka problem som dessa svar är tänkta att lösa. Och i vilken skola.

Att orientera sig i skolornas ganska snåriga terräng blir heller inte lättare i nästa steg, när man ska försöka se konsekvenser av skolornas olikheter. I en färsk studie från Studieförbundet Näringsliv och Samhälle slår man fast att det finns stora skillnader mellan skolor, men att det inte nödvändigtvis är dessa olikheter som har lett till lägre resultat.

Skulle någon – Jan Björklund kanske, eller nya generaldirektören på Skolverket Anna Ekström – hålla ett tal så här i avslutningstider, skulle det kanske handla mer om hur komplex utmaningen att förbättra skolorna är än om enkla och snabba universallösningar.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera