Martyrtorget. Rebeller firar tillsammans med Tripolis invånare på Martyrtorget, som tidigare hette Gröna torget.

Utrikes

Nya stridslinjer

Khadaffi har hållit ihop landet med ett regionalt maktspel. Och rebellerna har redan positionerat sig för den nya spelplanen.

Det vanligaste budskapet på propagandaplakaten i Benghazi är att Muammar el-Khaddafi måste störtas. Det näst vanligaste är att »nationell enighet« råder och att det inte finns något skäl att oroa sig för stamkonflikter – det upprepas med en envishet som förråder viss nervositet.

Det är en känslig sak att tala om stammar i arabvärlden, men ibland nödvändigt. Koloniala klichéer om infödingar och ökenshejker har laddat ordet med rasistiska övertoner. Men även om de flesta samhällen i Mellanöstern är helt främmande för frågan (att be en person i Kairo förklara sin stamtillhörighet lär leda till samma gapskratt som i London), så finns det länder där stamlojaliteterna är mycket starka. Libyen, ett beduinsamhälle som urbaniserats först i modern tid, är ett sådant land.

Det finns ungefär 140 olika stammar i Libyen, men bara ett trettiotal har någon politisk betydelse. Vissa är mycket stora: Warfallastammen antas ha kring 1,5 miljoner medlemmar, i ett land med 6 miljoner invånare. Men stammarna är förstås inte monolitiska, utan ofta delade mellan underklaner och enskilda familjer, och stamlojaliteter avgör heller inte allt – libysk politik rymmer miljoner människors intressen, ideologier, kärlek och hat.

Men stamfrågorna spelar roll, och det märktes redan tidigt under kriget. Rebellerna tycks i flera områden ha undvikit att avancera, när de fruktade att det skulle utlösa stamoroligheter. Redan existerande konflikter mellan släkter och byar tycks ofta ha absorberats in i inbördeskriget, genom att rivaler valt olika sidor. Exempelvis verkade ökenstaden Sebha under sommaren klyvas i två läger, i grova drag längs en äldre konfliktlinje mellan Gadadfa­stammen och deras grannar, Ouled Suleiman. Konflikten formulerades på ytan i politiska termer, för eller emot upproret, men på marken tycks stamtillhörigheten ha varit det avgörande. Liknande konflikter har utspelats överallt i Libyen.

I slutet av juli mördades upprorsarméns militäre ledare, den förre inrikesministern Abdelfattah Younes, av en rivaliserande gerillafraktion. Mordet sände en chockvåg genom rebellrörelsen, bland annat på grund av stamdimensionen. Generalen tillhörde en av de viktigaste stammarna i den libyska östern, Obeidat – en grupp som rebellerna omöjligen kunde tillåta sig att alienera.

Övergångsrådet har varit tydligt dominerat av personer just från östra Libyen, exempelvis ordföranden Mustafa Abdeldjelil, från staden Beida, och viceordföranden Abdelhafez Ghoga, från Benghazi. Dessa områden identifierades tidigare starkt med monarkin under kung Idriss, 1951–1969. Khaddafis militärkupp skiftade tyngdpunkten i Libyens politik västerut, mot Tripoli, och de gamla spänningarna har synts tydligt i år: rebellerna har haft sitt fäste i öster, medan Khaddafi härskat i väster.

Den libyske ledaren själv kommer från en liten stam, Gadadfa, med rötter i centrala Libyen. För att bredda sitt stöd allierade han sig med två stora stammar i väst, Magarha och Warfalla, och det är dessa tre stammar som dominerat regimens säkerhetsapparat. Upprorsmännen har följaktligen strävat efter att slå in kilar i Gaddafis stamallians, och exempelvis utnämningen av den USA-utbildade akademikern Mahmoud Djibril till premiärminister i rebellregeringen hänger rimligen samman med hans framträdande roll inom Warfalla.

När kriget är över lever stamdynamiken kvar, men krigsslutet kommer att föra med sig nya konfliktlinjer. Vapen och miliser har spritts i hela landet, och det blir inte lätt att integrera västra Libyens stora stammar i den nya politiska struktur som hittills helt styrts från östern.

Fakta

Muammar Khadaffi kommer från en liten stam i centrala Libyen. Då han grep makten 1969 hade han därför lierat sig med två stora stammar, Magarha och Warfalla.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera