Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

Det finns ytterst få bilder av Khalid Sheikh Mohammed. Bilden är tagen efter att han greps 2003.

Veckans Fokus

Jakten på den verkliga terroristen

Den huvudansvarige för attentaten den 11 september har märkligt nog försvunnit ur mediernas blickfång. En ensam journalist i Kalifornien tänker ändra på det.

Tidpunkten hade valts ut noggrant. Vid midnatt den första maj i år var det kolsvart i Abbottabad, i norra Pakistan. Månen var inne i sin mörkaste fas och kastade inget ljus på de två Black Hawk-helikoptrarna som landade vid ett stort vitt hus i det välbeställda området Bilal Town. Det här var ett ögonblick som USA, och världen, väntat på i nästan tio år. Innanför väggarna bedömdes decenniets mest eftersökte man Usama bin Ladin befinna sig.

Barack Obama och hans närmaste medarbetare följde händelserna via en kornig svartvit tv-länk i i Vita huset. Ingen visste helt säkert om bin Ladin verkligen var inne i huset.

Några långa minuter följde. Arton minuter efter att den ena helikoptern tvingades nödlanda i trädgården slog fyra soldater upp dörren till Usama bin Ladins sovrum. Två av hans fruar stod beskyddande framför honom. En militär lyfte undan kvinnorna, en annan riktade sin kpist mot den obeväpnade bin Ladins bröst och tryckte av. Det andra skottet träffade strax ovanför vänster öga.

Vid halv tolv samma kväll, amerikansk östkusttid, höll Obama ett tio minuter långt tv-tal. Han såg samlad ut när han karaktäristiskt vältaligt berättade att Usama bin Ladin dödats. Han talade om 11 september som en »ljus septemberdag som förmörkades av den värsta terrorattacken mot det amerikanska folket i vår tid«, men nu hade »rättvisa skipats«. Gatorna i USA fylldes av firande människor. Vid Ground Zero intervjuades den pensionerade polismannen Bob Gibson som tackade Gud för att bin Ladin »eliminerats«. I slutet av intervjun hördes knappt vad han sa för folkmassans skanderande. »U-S-A, U-S-A!« Nyheten om bin Ladins död spreds snabbt över världen och toppade alla nyhetssändningar och alla löpsedlar.

Tv-kanalen Al-Jazira berättade att Obama lyckades med det Bush misslyckades med – att skipa rättvisa för hjärnan bakom 11 septemberattacken. CBS beskrev honom som terrorismens globala ansikte och arkitekten bakom 11 september. I Sverige skrev Dagens Nyheter att »tio års jakt på den man som stod för det hittills värsta terrordådet riktat mot USA – den 11 september 2001 – nu framgångsrikt nått sin fullbordan«.

Men den verklige arkitekten bakom 11 september-attackerna dog inte alls en kolsvart natt i början av maj. Han sitter i en av de trånga cellerna på Guantánamo-fängelset på Kuba. Den senast tagna bilden visar en man som på många sätt liknar bin Ladin, med långt, grånande skägg, oskuldsfullt vit klädnad, mörka ögon som milt tittar in i kameran och en uppslagen Koran i händerna. Mannen heter Khalid Sheikh Mohammed och är enligt 11 september-kommissionen, CIA och honom själv den som planerade den största terrorattacken i modern tid.

För ett år sedan publicerade tidskriften The New Yorker det hittills mest ingående reportaget om Khalid Sheikh Mohammed. För reportern Terry McDermott har han blivit något av en besatthet. Mellan 2001 och 2005 gjorde han i stort sett inget annat än att söka information om Mohammed och resa i hans fotspår. Efter en fem år lång paus började han återigen arbeta med Mohammed under sensommaren 2010.

– Jag är lite fanatisk, säger han på telefon från hemmet i södra Kalifornien.

– I dag känns det idiotiskt. Vilket sätt att tillbringa fem år av sitt liv på.

De här dagarna sitter han, som han uttrycker det, »fastkedjad vid datorn« för att skriva en bok, »The Hunt for KSM«, som ska ges ut nästa år. Under sin research har han besökt ett tjugotal olika länder och pratat med hundratals personer. Han har blivit utskälld, fått dörrar igensmällda i ansiktet och det har gått månader då han inte fått tag i någon ny information. Eftersom han inte gav upp lyckades han till slut teckna ett porträtt av människan han kallar världens mest berömda brottsling, som för en bredare allmänhet är helt okänd.

I McDermotts berättelse framträder en rotlös man som reste jorden runt för att planera sina dåd. Khalid Sheikh Mohammeds exakta födelsdatum har han aldrig lyckats fastställa. En del uppgifter säger 1 mars 1964, andra 6 juni 1965, men säkert är i alla fall att platsen är Kuwait. Hans föräldrar var från Pakistan, men hade flyttat till Kuwait City ett decennium tidigare. När Mohammed var fyra år gammal dog fadern och han växte upp med mamma och åtta syskon.

Den han stod närmast var sin brorson Abdul Basit Abdul Karim som var i hans egen ålder och gick i samma skola. Khalid Sheikh Mohammed var en framstående student med något av en rebellisk sida. Sexton år gammal deltog tog han i ett av Muslimska brödraskapets helgmöten som hölls i tält ute i öknen. Han började läsa på om jihad, om antisemitismen och anti-väst-läror. Snart var han en regelbunden deltagare på ökenmötena. Men några år senare tog hans liv en helt annan vändning då han 1984 lämnade hemmet för att utbilda sig till maskiningenjör i USA. Två år senare återvände han till Kuwait City.

Terry McDermott bodde i staden flera månader för att göra sig en bild av den unga Mohammed.

– Jag talade med släktingar, klasskamrater, alla som på något vis haft kontakt med honom. Det finns en hel del säkerhetsrapporter om honom, men många är dåliga. Så jag knackade dörr för att söka upp människor. Det är det enda sättet jag känner till.

Människorna han talade med beskrev Mohammed som förändrad när han kom hem från USA. Att han åkte som en helt normal, glad och leende pojke, men kom tillbaka som en sorgsen, tyst och grubblande man. Han var upprörd över att USA, enligt honom, hatade islam så mycket. I Kuwait fick han inget jobb så han valde att flytta till sina tre bröder i Peshawar i Pakistan. De jobbade för en organisation som stöttade den afghanska motståndsrörelsen mot den sovjetiska ockupationen och Mohammed började röra sig i samma kretsar som bland andra de framtida al-Qaidamännen Ayman al-Zawahiri och Usama bin Ladin.

I början av 1990-talet inträffade en rad händelser som bidrog till att elda på de radikala islamistiska gruppernas USA-fientlighet.

När Sovjet drog sig ur Afghanistan minskade stödet från USA till den afghanska motståndsrörelsen. Motståndskämparna uppfattade det som att de bara hade utnyttjats för att tjäna USA:s intressen. Vid Iraks invasion av Kuwait slog USA tillbaka de irakiska styrkorna, dessutom från en bas i Saudiarabien vilket provocerade framför allt Usama bin Ladin. När USA sedan införde sanktioner mot Pakistan efter att deras kärnvapenprogram blivit känt blev frustrationen i dessa kretsar påtaglig.

I sitt reportage berättar McDermott hur Khalid Sheikh Mohammed gifte sig i Pakistan och sedan flyttade med sin familj till Doha i Qatar. Det var där hans mer aggressiva sida började synas och han startade en organisation för att samla ihop pengar till militant jihad. Han reste fram och tillbaka mellan Pakistan och länderna på den arabiska halvön för att tigga ihop resurser från välbeställda mecenater. En mindre summa av pengarna, några hundra dollar, skickade han till brorsonen och vännen Abdul Basit Abdul Karim i USA. De hade hållit kontakten sedan skolan och hade båda i islams namn utvecklat ett hat mot USA.

Karim planerade en terrorattack mot World Trade Center för att hämnas palestiniernas lidande. På vintern 1992 köpte Karim en förstaklassbiljett till New York och packade ned ett falskt pass. Väl framme erkände han att det inte var hans pass och sade att han flytt för att söka politisk asyl. Ramzi Yousef, det namn som stod i passet och som han senare skulle bli känd under, släpptes in i landet.

I den Pulitzerprisbelönade boken »al-Qaida och vägen till 11 september« berättar Lawrence Wright hur Yousef den 26 februari 1993 parkerade en hyrd Ford Econoline skåpbil i garaget under World Trade Centers norra tvillingtorn. I den fanns vad FBI senare skulle kalla »den största hemmagjorda sprängladdning de någonsin funnit«. Yousef antände de 4–6 meter långa stubintrådarna och flydde några kvarter bort. Planen var att han därifrån skulle se det norra tornet skakas så kraftigt av bomben att det välte över det andra tornet och orsakade 250 000 människors död. Nu blev det inte riktigt så. Men sex människor dödades, 1 042 skadades, och Yousef blev den första islamistiska terroristen att utföra ett attentat på amerikansk mark.

Efter attacken var Ramzi Yousef FBI:s mest eftersökta terrorist. Även Khalid Sheikh Mohammeds namn ska ha dykt upp i dokumenten om World Trade Center-attacken, som en av dem som skickade pengar, men inte mer än så.

Khalid Sheik Mohammed blev imponerad av hur billigt och enkelt Ramzi Yousef hade utfört dådet och de började smida planer ihop. I början av 1994 hade de tillsammans med Wali Khan Amin Shah flyttat till Manila på Filippinerna. McDermott beskriver i sitt reportage hur de levde som vilka utländska affärsmän som helst. De besökte barer, åt på restaurang, klädde sig i västerländska kläder och gick ut med filippinska kvinnor. Samtidigt planerade de nästa stora terrorattack då påven Johannes Paulus II följande år skulle besöka staden. De tänkte döda honom, egentligen mest för att det vore spektakulärt.

När de fick reda på att Bill Clinton skulle komma under samma period blev också han en måltavla. Men de filippinska myndigheterna snappade upp att det fanns planer på en attack och höjde säkerheten kring besöken. Yousef och Mohammed fegade ur. De ville inte misslyckas ytterligare en gång. Männen var kreativa när det gällde att tänka ut attentat, sammanlagt har Mohammed talat om 31 olika planer. De skulle mörda personer i Pakistan och Filippinerna, detonera en bomb i Iran och attackera konsulat i Pakistan och Thailand. Men det de fokuserade mest på var ett attentat direkt riktat mot USA.

Mohammed hade tidigare blivit presenterad för en vän till Yousef som var pilot, Murad. Han blev kontaktad för att vara med på de nya planerna, kallad Bojinka-komplotten. De skulle spränga tolv fullsatta jumbojets på väg mot USA i luften. Yousef utvecklade en bomb som kunde aktiveras av ett vanligt digitalt armbandsur med alarm. För att testa utrustningen placerade de en mindre bomb under flygplansstolen på ett plan på väg mot Tokyo. Den fungerade. Bomben dödade den japanska mannen som oturligt hade platsen ovanför bomben och planet hade störtat om det inte vore för en hjältemodig insats från piloten som lyckades nödlanda.

Allt verkade gå enligt planerna. Mohammed och Yousef åkte i väg på semester över nyår. Yousef kom tillbaka efter ett par dagar och han och Murad fortsatte att bygga på bomberna. Mitt i arbetet råkade Yousef starta en mindre brand vilket lockade polisen till lägenheten. Murad greps samma kväll, men Shah, Yousef och Mohammed var försvunna.

Shah greps i Manila efter bara några dagar. Yousef lyckades hålla sig undan i en månad. Den 7 februari 1995 greps han i Pakistan av FBI, men Mohammed klarade sig bättre. FBI kände till att han återigen bodde och arbetade öppet i Qatar. Problemet var att få Qatars regering på sin sida. FBI skickade ett brev där de bad om att Mohammed skulle gripas och skickade en mindre grupp för att hämta upp honom. När de landade var Mohammed borta.

De följande åren höll sig Khalid Sheikh Mohammed ganska osynlig men FBI lade heller inga större resurser på att jaga upp honom. Han bodde i Karachi i Pakistan – en plats som McDermott menar är ett idealiskt gömställe.

– Det är en totalt dysfunktionell stad. Här bor 20 miljoner människor, kriminaliteten är hög så alla skyddar varandra och infrastrukturen obefintlig.

Mohammed reste mycket under den här tiden. Det kom rapporter från så skilda ställen som Brasilien, Bosnien, Filippinerna och Malaysia om att han observerats.

År 1996 tog han den första kontakten med sin gamla bekant från Peshawar, Usama bin Ladin, för att söka stöd att genomföra en attack mot USA. Den ursprungliga idén var att krascha ett flygplan in i CIA:s högkvarter, men bin Ladin ansåg den vara för godtycklig. Mohammed lanserade då en plan som passade bättre med hans omvittnat exhibitionistiska sida. Han ville kapa tio plan runt om i USA och krascha nio av dem in i symboliska byggnader. Det tionde skulle Mohammed själv landa, stolt stiga ur och deklarera varför de här attackerna hade begåtts. Den här gången tyckte bin Ladin att planen var för komplicerad. Han uppskattade ändå Mohammed och bad honom att gå med i al-Qaida och flytta till Afghanistan. Mohammed avböjde, men fortsatte att fundera på en plan som bin Ladin skulle kunna tänka sig att sponsra.

Trots att Khalid Sheikh Mohammed var under bevakning sedan den misslyckade Bojinka-komplotten i Manila, var det ingen som kopplade ihop honom med al-Qaida.

– Det var bara ett par killar på FBI som lade energi på att leta efter honom. Men de fick höra att de slösade bort sin tid. Det var ingen som ansåg honom vara en särskilt viktig person, säger Terry McDermott.

Säkerhetstjänsten i Pakistan, där Mohammed bodde, säger sig inte ens ha känt till hans existens. I USA fokuserade man på Usama bin Ladin. Han hade uttalat två fatwor mot USA och al-Qaida hade bombat de amerikanska ambassaderna i Kenya och Tanzania och sprängt den amerikanska jagaren USS Cole.

År 1999 kom Mohammed med ett tredje förslag till Usama bin Ladin, en plan som senare skulle bli 11 september-attacken.

De följande två åren försågs Mohammed med resurser för att kunna genomföra sin plan. Han började rekrytera män som var villiga att dö för saken, enligt honom själv den lättaste uppgiften. Huvudmännen inom gruppen var Mohammed Atta och Ramzi bin al-Shib. Det första steget var att få in männen över den amerikanska gränsen och där skriva in dem på flygskolor. Sedan gällde det att hitta ett gäng som var tillräckligt muskulösa för att övermanna flygpersonal och eventuella hjältar bland passagerarna.

Mohammed tog emot rekryterna i sitt hem i Karachi för att utbilda dem. Bland annat lärde han ut ett enkelt kodspråk för att kommunicera via mejl. Bröllop stod till exempel för explosion och telefonnummer gjordes om så att siffrorna byttes ut mot talet som skulle adderas för att nå tio. Två blev åtta, sju blev tre, fem blev fem. Till slut hade Khalid Sheikh Mohammed 19 män. Under sommaren 2001 reste han till Tora Bora för att personligen meddela Usama bin Ladin om datumet då attacken skulle ske.

Under sommarmånaderna 2001 förstod världens säkerhetstjänster att något var på gång. Alla varningslampor blinkade – det ryktades om att »den utvalde« inom al-Qaida snart skulle genomföra sin stora plan. Men ingen lyckades dechiffrera vad det innebar.

Klockan 08.49 den elfte september bröt CNN Live sändningen för att visa »mycket alarmerande livebilder« på ett rykande World Trade Center. I början spekulerade inte nyhetskanalerna om någon terrorattack. De ringde till flygledningen för att höra vad som gått fel och resonerade om hur plan brukar cirkulera över Manhattan medan de väntar på tillstånd för att landa.

På ett Internetcafé i Karachi visste de däremot exakt vad det som hänt. Khalid Sheikh Mohammed ropade »Allahu Akbar!« och firade med sina vänner, berättar McDermott i sitt reportage. Lawrence Wright beskriver i sin bok hur al-Qaida började fira i grottan i Tora Bora men bin Ladin sade bara »Vänta, vänta«. Det skulle komma mer.

Snart blev också resten av världen varse. Bilderna av de två tornen och deras kollaps for runt världen och markerade starten på en ny era i världshistorien.

Misstankarna riktades direkt mot al-Qaida och bin Ladin. Bin Ladin själv förnekade inblandning, men ingen trodde honom riktigt. Några veckor senare, den 7 oktober, invaderade USA Afghanistan för att störta talibanregeringen, krossa al-Qaida och finna bin Ladin.

Ungefär samtidigt fick Terry McDermott sitt första uppdrag att skriva om al-Qaida. Los Angeles Times ville att han skulle skriva ett reportage om Mohammed Atta – piloten som misstänktes vara hjärnan bakom attacken. Ju mer han fick reda på om Atta desto säkrare blev han på att det inte kunde vara mannen som planerat den största terrorattacken i historien.

– Han hade inte den sortens kreativitet. Det han var bra på var att följa order. Så jag började söka efter personen som verkligen låg bakom.

McDermot fick fram att Khalid Sheikh Mohammed tiden efter dådet befann sig hemma i Karachi. Han var rädd för att vara avlyssnad, men i det här skedet var det ingen som brydde sig om honom. Han kunde lugnt fortsätta att smida planer, nu som en mer integrerad del av al-Qaida.

I februari 2002 lades en video upp på internet som visade den amerikanske journalisten Daniel Pearls avhuggna huvud. Vissa tror att det är Khalid Sheikh Mohammeds hand som håller i det, något han också själv senare hävdar.

Under våren läckte en källa på CIA till Terry McDermott att man misstänkte att det i själva verket inte var Mohammed Atta utan Khalid Sheikh Mohammed som varit hjärnan bakom terrorattentatet. För McDermott föll bitarna på plats.

– Om du kombinerar bombningen av World Trade Center 1993, där Mohammed bidrog med pengar, och den misslyckade planen att detonera bomber på ett dussin jumbojet på väg mot USA så får du 11 september.

CIA hade inte lagt pusslet helt på egen hand. Khalid Sheikh Mohammeds namn hade nämnts när de förhörde en annan misstänkt och det var först då som de började fundera över om han haft någon roll i det hela.

– Säkerhetsstyrkorna är de mest byråkratiska organisationerna i USA. Det är svårt för dem att hålla i gång två spår samtidigt och de var så fokuserade på Usama bin Ladin. De visste ju vem Khalid Sheikh Mohammed var, men de trodde inte att han hade något med al-Qaida att göra.

Under tiden hade Usama bin Ladin blivit en man alla kände till, en symbol för terrorismen och för attackerna på World Trade Center. Han hade etsat sig fast i världens kollektiva medvetande, USA hade invaderat ett helt land under förevändningen att få tag i honom.

Men bakom rubrikerna jobbade alltså polis- och underrättelseorgansiationer på ett helt annat spår. Den första mars 2003 greps Khalid Sheikh Mohammed av pakistansk polis. Han togs först till ett av CIA:s hemliga fängelser där han förhördes och torterades. Han ska ha blivit utsatt för skendränkning vid åtskilliga tillfällen.

Anledningen till attackerna uppger Mohammed vara en vilja att förändra USA:s Mellanösternpolitik.

– Han hade inte som Usama bin Ladin en vision att upprätta ett islamistiskt rike. Han anklagade USA för palestiniernas lidanden, säger Terry McDermott, som i sitt arbete har mött en man där också själva verksamheten som terrorist verkar ha blivit en drivkraft i sig.

– Allra mest var han nog intresserad av att spränga saker i luften.

Khalid Sheikh Mohammeds erkännanden har ifrågasatts, vissa bedömare anser att han bara skulle vilja ta åt sig äran. Men såväl underrättelseuppgifter, 11 septemberkommissionen och CIA hävdar att hjärnan bakom attackerna var Khalid Sheikh Mohammed. Inte Usama bin Ladin.

Som Terry McDermott slår fast i sin New Yorker-artikel:

»Attacken var hans idé, utförd under hans direkta befäl. Mohammed har sagt att han gick så långt att han undvek att svära trohetsed till bin Ladin och al-Qaida till efter attackerna, så att han kunde fortsätta med dem om al-Qaida tappade modet.«

Så varför är Mohammed då fortfarande så okänd?

Till viss del berodde fixeringen på bin Ladin och al-Qaida på USA:s behov av en mäktig och organiserad fiende. Att en grupp, i och för sig väl finansierade, fristående våldsverkare kunde åstadkomma så mycket skada som 11/9 var helt enkelt för svårt att svälja för både politiker och medborgare.

Men bin Laden-fixeringen har också förklaringar i medielogiken. När bin Ladin – som ju var medansvarig – hade satt sig gick det inte att komplettera den med ytterligare en, mindre spektakulär figur.

– Khalid Sheikh Mohammed har helt enkelt överskuggats av bin Ladin. Det finns bara plats för en terrorist i människors medvetande. Jag kan tycka att det är synd, men det är så det funkar. Folk har en tendens att svara på sina egna frågor. »Jaha, det var bin Ladin. Då så, då lämnar jag det«, säger Terry McDermott.

I USA har Mohammed fått mer uppmärksamhet än i Sverige, men det beror framför allt på att politiker har bråkat om var hans rättegång ska hållas. Diskussionen har gällt huruvida Mohammed ska dömas i en civil domstol eller i en militär.

I november 2009 meddelade justitieminister Eric Holder att Khalid Sheikh Mohammed och fyra andra terroranklagade skulle dömas i civil domstol. Det skulle skicka en tydlig signal att USA inte hade gett avkall på sina värderingar eller sitt rättssystem. En rättegång på Manhattan, bara några kvarter från Ground Zero, skulle också kunna innebära någon sorts upprättelse.

Organisationer för mänskliga rättigheter hyllade beslutet. Human Rights Watch sa att det var ett framsteg för rättvisan i USA, eftersom en del av kritiken mot militära rättegångar är att de är mindre rättssäkra, och slutna för insyn. Men på andra håll blev protesterna högljudda. Människor, framför allt på högerkanten, var rädda för att han skulle friges, att rättegången skulle bli en måltavla för terrorister och för att information skadlig för USA:s intressen kunde läcka ut.

Borgmästaren i New York, Michael Bloomberg, som tidigare varit för en civil rättegång, drog tillbaka sitt stöd efter påtryckningar från företagare på Manhattan som hävdade att säkerhetsanordningarna kring rättegången skulle störa deras verksamhet.

I december 2010 röstade kongressen, med republikansk majoritet, igenom att man inte fick använda försvarsdepartementets pengar för att förflytta fångar från Guantánamo till USA. I april 2011 tvingades justitieminister Eric Holder därför bittert uppge att han mot sin vilja fått ta beslutet att ställa Khalid Sheikh Mohammed inför rätta i en militärdomstol.

När rättegången kommer äga rum är inte klart, men Terry McDermott tror att det blir någon gång nästa år. Under tiden sitter Khalid Sheikh Mohammed i en trång cell på Guantánamo och väntar. Han, som anser sig vara en soldat i kriget för islam, vill dömas i militärdomstol. Han hoppas på en dödsdom för då skulle den amerikanska rättvisan göra honom till martyr. Precis som Usama bin Ladin.

Det här reportaget i The New Yorker är resultatet av Terry McDermotts jakt på Khalid Sheikh Mohammed.

Tidslinje

1964 Kuwait City, Kuwait. Det finns motstridiga uppgifter om när Khalid Sheikh Mohammed föddes, men den 1 mars 1964, alternativt den 6 juni 1965, är de två mest troliga. Föddes i Kuwait City av pakistanska föräldrar.

1980 Kuwait City, Kuwait. Khalid Sheikh Mohammed engagerar sig politiskt och börjar gå på Muslimska brödraskapets möten.

1984 Murfreesboro, USA. Khalid Sheikh Mohammed flyttar till USA för att studera till maskiningenjör, först vid Chowan College, sedan vid North Carolina Agricultural & Technical State University. Under studenttiden utvecklas hans uppfattning att USA hatar islam.

1987 Peshawar, Pakistan. Efter att ha återvänt till Kuwait City och inte fått något jobb flyttar Khalid Sheik Mohammed till sina bröder i Peshawar. Börjar umgås i samma kretsar som Usama bin Ladin.

1992 Doha, Qatar. Khalid Sheikh Mohammed startar en mindre organisation för att samla in pengar till militant jihad. En del av pengarna skickar han till brorsonen Ramzi Yousef som den 26 februari 1993 bombar World Trade Center.

1994 Januari Manila, Filippinerna. Khalid Sheikh Mohammed bor tillsammans med Ramzi Yousef och två andra män i Manila för att planera olika terrorattentat. De tänker bland annat döda påven Johannes Paulus II och Bill Clinton, men tvingas att avstyra planerna.

1994 December Manila, Filippinerna. Bomb på ett flygplan mot Tokyo dödar en person. Det var ett genrep inför Manilagruppens plan att spränga tolv amerikanska flygplan, men polisen upptäcker dem. Alla utom Khalid Sheikh Mohammed grips inom ett par månader.

1996 Tora Bora-massivet, Afghanistan. Khalid Sheikh Mohammed besöker Usama bin Ladin för att presentera planer att attackera USA. Ingen av dem faller al-Qaida-ledaren i smaken. Först tre år senare får han de resurser som krävs för att planera 11 september-attackerna.

1999-2001 Karachi, Pakistan. Mellan 1999 och 2001 rekryterar och utbildar Khalid Sheikh Mohammed de 19 män som behövs för att genomföra attacken. Mötena sker oftast i hans privata lägenhet.

2001 11 september New York, USA. Två plan kraschar in i World Trade Center, ett i Pentagon och ett på ett fält i Pennsylvania. Historiens värsta terrorattack är ett faktum. Khalid Sheikh Mohammed firar på ett internetcafé i Karachi.

2003 Murfreesboro, USA. I två år har Khalid Sheikh Mohammed lyckats hålla sig undan, men i mars 2003 grips han av pakistansk polis. Sedan 9/11 har han bland annat varit med och planerat en dödlig bomb mot en synagoga i Tunisien och säger sig ha huggit huvudet av den amerikanska journalisten Daniel Pearl.

2011 GuantÁnamo-fängelset, Cuba. Khalid Sheikh Mohammed får beskedet att han kommer dömas i militärdomstol, inte civil. Under sina år i fängelse ska han ha utsatts för tortyr och skendränkts 183 gånger. Han har hela tiden sagt att det är han som planerat attackerna.


Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera