Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

Sedan LO:s nya ordförande Karl-Petter Thorwaldsson tillträdde har facket gjort uppmärksammade utspel i viktiga frågor som vinst i välfärdssektorn och avgift till a-kassan.

Inrikes

Facklig offensiv

Omstridda ställningstaganden och agendasättande utspel. LO har blivit en maktspelare igen.

Varje epokskifte lämnar sina spår i LO-borgen. Inramade och prydligt upphängda stirrar raden av gamla fackbasar på besökarna. Snart ska samlingen utökas.

Två timmar i veckan har Wanja Lundby-Wedin stått modell när konstnären Martina Müntzing – utvald efter audition – har porträtterat henne med sin realistiska och detaljrika stil. Ryktena skvallrar om att Wanja kommer att vara iförd blus och kofta och stå bredvid sitt stökiga skrivbord, inte sitta i en anonym fåtölj som sina kostymklädda manliga föregångare.

Tavlan säger en hel del om Wanja Lundby-Wedin som person. Men också att hennes tolv år som ordförande nu definitivt är över. Det är nya tider i LO-borgen.

Wanja Lundby-Wedins eftermäle är dystert. En halv miljon förlorade medlemmar i LO-förbunden och två socialdemokratiska valnederlag har successivt undergrävt fackets maktställning. Själv satt hon som en skadeskjuten ledare sina sista tre år, hårt sargad av AMF-skandalen 2009.

Sedan valet av metallaren och tidigare SSU-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson till ny ordförande i slutet av maj 2012 har LO börjat ta plats i samhällsdebatten igen. Ordentligt. En mediesökning som Fokus gjort visar att Karl-Petter Thorwaldsson på mindre än ett halvår som LO-bas har omnämnts i över tusen tidningsartiklar. Tre gånger så mycket som Wanja Lundby-Wedin när hon var ny på posten.

Facket syns och hörs mer, och lyckas dessutom sätta dagordningen i några av de största politiska frågorna just nu.

Som i bråket om vinster i välfärden. Det var LO:s kongressbeslut i somras om att kräva vinsttak – eller, för att vara mer exakt, en non-profitprincip – och därefter LO-ledningens fortsatta uttalanden i pressen som tvingade ut socialdemokraternas ledare Stefan Löfven på banan. För att i slutet på oktober till sist lämna någon form av besked (även om Löfven var »gåtfullare än oraklet i Delfi« som idéhistorikern Sven-Eric Liedman skrev på Twitter). Det blev inget vinsttak men väl ett antal socialdemokratiska regelförslag som »avsevärt ska begränsa vinsterna«.

»Jag hade gärna gått ett steg längre«, kommenterade Thorwaldsson till TT, men beslutet var en »förflyttning i rätt riktning« och han sa sig kunna »leva med kompromissen«. Efter att Svensk Näringslivs vd Urban Bäckström skickat ut ett pressmeddelande där han kallade förslaget för »det allvarligaste hotet mot det fria näringslivet på decennier« blev det plötsligt ännu -lättare för Karl-Petter Thorwaldsson att sälja in uppgörelsen till vinstkritikerna – utan att faktiskt behöva tala om vinsttak. LO framstod ändå som segrare.

Nu säger Thorwaldsson till Fokus:

– Det är ett bra förslag, det kan jag säga till LO-medlemmar och samtidigt se dem i ögonen.

Trots det kommer LO att lägga fram sin egen lösning på hur en non-profitprincip borde utformas före jul – vilket kommer att sätta fortsatt press på Stefan Löfven i vinstfrågan. Och än en gång placera LO-borgen i debattens centrum.

Även regeringen har märkt av LO:s nya tuffare förhandlingsstil. I sitt Almedalstal i somras lanserade statsminister Fredrik Reinfeldt en jobbpakt. Om bara arbetsmarknadens parter kunde komma överens om en yrkesintroduktion för unga skulle staten skjuta till pengar.

Vissa höjde på ögonbrynen när den nyvalda Karl-Petter Thorwaldsson ställde sig positiv de moderatledda samtalen. På LO:s representantskap häromveckan – deras högsta beslutande organ mellan kongresserna – kom vändningen. Inför ett hundratal fackliga ledamöter avslöjade Thorwaldsson:

– Vi har ställt det som krav för jobbpakten – den differentierade avgiften i a-kassan ska bort, annars kan inte vi ingå i en jobbpakt. Här har vi fått ganska bra tryck på den sittande regeringen. Den ska väck!

Frågan om den differentierade avgiften i a-kassan är större än den låter. För regeringen är det en viktig pusselbit i arbetslinjen; genom att koppla försäkringsavgiften till arbetslöshetsnivån är tanken att facken ska bli mer återhållsamma i sina lönekrav. För facken är de differentierade avgifterna en viktig förklaring till deras förlorade maktställning; de kraftiga avgiftshöjningarna har fått hundratusentals att lämna a-kassan och i många fall även facket. En stridsfråga således.

Regeringen trodde att de hade begravt frågan i den parlamentariska socialförsäkringsutredningen – under ledning av förre chefen för LO:s arbetslivsenhet, Irene Wennemo – som inte kommer att hinna bli klar med sitt uppdrag förrän efter valet 2014. Så spelade Karl-Petter Thorwaldsson oväntat upp frågan igen och regeringen måste plötsligt slänga jobbpakten i soppkorgen eller vika ner sig om a-kassan. En stor framgång för LO som i sex år trevande letat efter ett nytt sätt att påverka politiken när socialdemokraterna inte längre sitter i regeringsställning.

En orsak till LO:s allt starkare röst är att de faktiskt bara talar med en röst nu. I sex år har LO:s 14 medlemmar – medlemsförbunden – bråkat om sina avtalskrav. Om kvinnopotter och huruvida löneutrymmet i industrin ska vara normen för resten av arbetsmarknaden. Förra året brakade den fackliga samordningen ihop helt.

Därför var det en stor sak när LO:s nyvalda avtalssekreterare Torbjörn Johansson i mitten av oktober kunde presentera en ny lönemodell som alla fackförbunden ställde sig bakom. Modellen innebär löneökningar i procent för alla som tjänar över en genomsnittlig industriarbetare – 25 000 kronor – och lika mycket i kronor för dem som tjänar under. På så sätt ska löneskillnaderna på sikt jämnas ut.

Exakt vad fackens lönekrav blir i den kommande avtalsrörelsen, som omfattar 2,6 miljoner svenskar, har LO inte meddelat ännu. Däremot har LO-ekonomerna räknat ut att svensk ekonomi tål mellan 2,5 och 3,5 procent. Och Karl-Petter Thorwaldsson instämmer:

– Den nivån låter helt rimlig, säger han, väl medveten om att arbetsgivarorganisationerna ihärdigt kommer att motsätta sig sådana löneökningar i en lågkonjunktur.

Man kan räkna med att det lär hetta till på den svenska arbetsmarknaden framåt vintern.

Rent politiskt är det inget som är nytt med LO:s ställningstaganden – varken vinsterna i välfärden, a-kassan, lönekraven eller något annat talar egentligen för en kursändring. Vad som är annorlunda är hur facket bedriver sin politik.

Länge fanns en oskriven regel mellan social-demokraterna och LO att aldrig bråka inför öppen ridå. Det ändrades med rosornas krig, som bröt ut i slutet av åttiotalet. 1996, efter att socialdemokraterna ställt sig bakom den borgerliga regeringens krispaket, var relationerna så ansträngda att LO-kongressen diskuterade att frysa sina bidrag till partiet och till och med bilda ett helt nytt socialdemokratiskt parti som inte stod för en nyliberal politik.

När Wanja Lundby-Wedin valdes till LO-ordförande år 2000 var hon mån om att begrava alla konflikter. Under tolv år såg hon till att facket och partiet – åtminstone utåt – höll sams.

Karl-Petter Thorwaldssons mer självständiga och frispråkiga linje påminner mer om hur det var under Stig Malms och Bertil Jonssons tid på nittiotalet.

– Visst har det varit ett högt tonläge, men jag är inte så rädd för rosornas krig. För att tvinga fram pragmatiska kompromisser måste man först vara oense, säger Thorwaldsson.

Frågan är hur oense Karl-Petter Thorwaldsson och Stefan Löfven egentligen är. De arbetade tillsammans i tolv år i IF Metall och har i dag, enligt uppgift till Fokus, i princip daglig kontakt. Som en i LO-borgen uttrycker det: De kan ta ut svängarna utan att det får några allvarliga konsekvenser. Eller som Thorwaldsson själv säger:

– Det är lättare att gå hårdare fram mot någon man känner. Precis som att man hellre säger till sina vänner vad man egentligen tycker än till sina arbetskamrater.

Kanske ska man se LO:s nya maktstrategi som en parallell till när motparten Saf blev Svensk Näringsliv år 2001 för att satsa mer på opinionsbildning gentemot den politiska makten. Vad som på ytan kunde framstå som ökad splittring spelade även en annan funktion. När Svenskt Näringsliv intog högerkanten i svensk politik kunde nya moderaterna förflytta sig vänsterut. Precis som Stefan Löfven nu lättare kan framställa socialdemokraterna som det pragmatiska mittenpartiet när de har LO som alltmer högljutt täcker in vänsterflanken.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera