”Att cementera barns föreställningar är inte etiskt försvarbart”

Det  “rasas” kring Agnes Wold. Igen. Få splittrar likt överläkaren och professorn i klinisk bakteriologi, som har mage att uttala sig om sånt som inte ligger tydligt inom hennes gebit. Att läkaren och forskaren Wold besitter kunskapen att läsa vetenskapliga studier även utanför sitt specialistområde torde dock vara en bonus. Att vi alla dessutom, oaktat yrke, får uttala oss om samhällsviktiga frågor med samma rätt som vilken politiker eller debattör som helst tycks undgå somliga. 

I Världen idags webbprogram Hotspot förklarade Wold att om hennes barnbarn skulle påstå att det var “fött i fel kropp” skulle hon göra allt som står i hennes makt för att “omvända” det, även acceptera ett fängelsestraff. Det där sista är relaterat till en lag som träder i kraft 1 juli och som, delvis missvisande, kallas och uppfattas som en lag mot att försöka “omvända” homosexuella eller transpersoner.  Lagen är en “särskild straffbestämmelse för psykiskt våld”. Det tar inte uttryckligen upp vare sig sexualitet, könsidentitet eller omvändelse, utan handlar olika former av psykiskt våld; att upprepat utsätta en annan person för kränkningar kan medföra fängelse i högst fyra år om kränkningarna varit ägnade att allvarligt skada personens självkänsla.

Omvändelse är alltså inte ett definierat brott per se. Att lagen likväl i debatten kopplas till det beror på tidigare motioner och lagförslag som velat gå längre och uttryckligen förbjuda vad som förenklat kallas för just “omvändelse”.   Begreppet kan härledas till vissa former av pseudovetenskaplig “terapi” som syftar till att förmå en homosexuell människa att “bli” hetersosexuell. Det är rent båg och dessutom skadligt.

Orsaken att omvändelse nu är på tapeten igen är att vissa, däribland RFSL, anser att det utgör omvändelseförsök att inte acceptera en persons självpåtagna ”könsidentitet”. Men är det verkligen omvändelse att ifrågasätta om en person faktiskt är ett annat kön än sitt biologiska? Att en förälder (eller någon annan släkting) söker ta sitt ansvar och främja ett barns fysiska och mentala hälsa kan rimligen inte anses utgöra vare sig en kränkning, syftande till att skada barnets självkänsla, eller psykiskt våld. Tvärtom.

Att som förälder rakt av acceptera att ett barn säger sig vara eller vilja det ena eller det andra utan att diskutera det med barnet eller väga för- och nackdelar i dialog med barnet, och vid behov söka professionell hjälp, torde däremot riskera att skada barnets självuppfattning.

Om ett barn insisterar på att det är “trans”, det vill säga att barnet tror sig ha en könsidentitet som strider mot det biologiska könet, är det inom det transteoretiska ramverket nödvändigt att bekräfta denna identitet. Delar av transvården – inte nödvändigtvis överallt – har också anammat en bekräftande vårdmodell där det handlar om att utgå från att barnet “vet” vad det är. Att då ifrågasätta – exempelvis genom explorativa samtal om vad barnet egentligen menar, hur barnet uppfattar sig själv och om barnet verkligen förstår vad “trans” innebär – skulle, om förbud om omvändelseterapi verkligen infördes, kunna utgöra ett lagbrott.

Alla som har barn vet att de ofta inte förmår säga definitivt ens vad de vill ha till middag, vad de vill göra i sommar och än mindre vad de vill bli när de blir stora. Att förmoda att ett barn är kompetent att fatta ett livsavgörande beslut som att det definitivt “är” trans, att det verkligen har en könsidentitet skild från det biologiska könet och att det beslutet ska stå för resten av barnets liv är långsökt. Att barn och tonåringar hyser önskningar om att byta kön är ganska vanligt, men att önskningen består är mycket ovanligt. Barn som inleder en social och/eller medicinsk transitionering är dock betydligt mer benägna att cementera det inledda spåret. Att tro att barn förmår inse vad det innebär för hälsan, den sexuella funktionen och möjligheten att bli gravid – för att inte tala om psykosociala aspekter – är otroligt.

Det är alltså detta Agnes Wold med flera vänder sig mot. Att det skulle anses vara fel, ett lagbrott till och med, att söka utreda vad som egentligen pågår med barnet, hur barnet faktiskt mår och förklara för barnet vad det de facto innebär att genomgå en process för att “ändra” sitt kön är oroande. Det är ju i själva verket föräldrarnas och vårdens ansvar att grundligt utreda, ifrågasätta och hjälpa barnet att resonera och förstå sina känslor. Att urskiljningslöst bekräfta ett barns föreställning om sin könsidentitet är lika omotiverat som att bekräfta andra föreställningar som ett barn, eller en vuxen för den delen, kan tänkas ha om sig själv och verkligheten.

En paradox i det transideologiska narrativet om omvändelse är att om exempelvis en homosexuell ung kvinna förmås tro att hon är en transman, alltså att hon egentligen “är” en man men fortfarande gillar kvinnor, innebär ju det att hon inte längre är homosexuell. En man som gillar kvinnor är ju heterosexuell. Men har hon då inte i praktiken omvänts från homosexuell till heterosexuell?

Enligt samma modell torde “könsbekäftande vård” utgöra omvändelse genom att vara en person “behjälplig” med att förändra sig från att ha en könsidentitet som överensstämmer med en frisk given kropp till föreställning att hen i själva verket har en identitet som avviker från kroppen. Att anpassa kroppen till en teoretisk, icke empiriskt fastlagd, föreställning om könsidentitet, är det att kräva anpassning – en form av omvändelse – av kroppen?

Detta är en mycket viktig fråga – som alla belackare till trots inte handlar om att vara “öppen”, ”förstående” och ”snäll” – som bör tas på största allvar. Att reducera en människas eventuella identitetskris och mående till något som blint ska accepteras och inte ifrågasättas av omgivningen, vare sig i det enskilda fallet eller överlag, är ogenomtänkt och grundad i ett ovetenskapligt, icke evidensbaserat förfarande. Att misstänkliggöra och baktala dem som söker djupare förståelse och att reda ut vad som föreligger är osmakligt. Det är inte etiskt försvarbart att acceptera och cementera ett barns föreställningar med risk att barnet förändrar sin kropp, oåterkalleligen, för all framtid.

Särskilt inte när det är belagt att transvård i allmänhet, och av barn i synnerhet, saknar egentlig evidens; den är baserad på otillräcklig och i viss utsträckning oseriöst genomförd forskning kopplad till ideologiska föreställningar och konsensusuppfattningar kring rättigheter snarare än evidens. Det är imperativt att vi bemöter argument, tar frågan på allvar och respekterar att det är en komplicerad fråga som förtjänar bättre än grundlöst tyckande och godhetssignalerande.

Självutnämnda förståsigpåare som Sveriges Radios programledare Christopher Garplind kallar Wold för okunnig “kärring” och “psykopat”. Likt en avspisad tonåring proklamerar han att han ”skäms ihjäl av att bli avlönad av samma företag som betalar den dåren”. ”Det är oetiskt av Sveriges Radio att ge henne tillgång till en mikrofon” fortsätter Garplind, utan självinsikt. ”Mygga av” basunerar programledaren Daniel Sundin ut och menar att Wold inte längre bör få höras i etern. Han följer upp med att ingen fråga nödgar svar av Wold och han hoppas att hon får det fint som “heltidspensionär”.

Dessa barnsliga påhopp leder oundvikligen till frågan vilken erfarenhet och kunskap dessa herrar själva besitter? Att de saknar hyfs och konsekvenstänk är tydligt men kan de verkligen mena att det ska vara dem förunnat att avgöra vilka åsikter som är acceptabla i ett öppet samhälle? Självklarheten med vilken de proklamerar att de med fel uppfattningar ska tystas är ofattbar, i alla fall för de av oss som håller yttrandefriheten som sakrosankt. 

Garplinds och Sundins reaktioner grundas i Wolds uttalanden kring trans- och genusideologi, det framkommer av kontexten, men ingen av dem tycks förmögen att motivera sin antipati. Vilka deras insikter om könsdysfori, könsidentitet, genusteori och transvård, om kroppen och vetenskap i stort är får vi inte veta. Det vore upplysande att se huruvida de alls förmår resonera kring sakfrågan, men så länge de inte kommer med några rediga argument, faktiskt inga argument alls, bör vi inte ta dem vare sig på orden eller på allvar.

Det borde däremot det skattefinansierade public service göra; programföretagen bör avkräva medarbetarna vanligt hyfs – att använda tillmälen och nedsättande epitet är såväl oseriöst som ovärdigt. Deras yttranden tycks grundade inte bara i okunskap om ämnet utan också om den grundläggande idéen att alla får ha sina åsikter och uttrycka dem hur de vill. Yttrandefrihet, javisst! Jag skrev ju det nyss! Men det är häpnadsväckande trångsynt att använda den för att uppmana till inskränkningar av andras.

Jämställdhetsminister Nina Larsson (L) sällar sig till de auktoritära och tycks, den liberala beteckningen till trots, inte heller förstå implikationerna av åsiktskontroll. Larsson skriver på X: “Agnes Wolds attacker på utsatta personer är inte värdiga ett öppet och fritt samhälle. Vi behöver mer respekt och kärlek – inte mer hat och hot. Jag är stolt över att vi nu kriminaliserar omvändelseförsök.”

Larsson måste väl som minister ändå veta att lagen inte kriminaliserar omvändelseförsök som sådana, dels eftersom det är svårt att definiera den typen av påverkansförsök, dels eftersom man inte vill riskera att kriminalisera åsiktsyttringar? När Larsson misstänkliggör och reducerar en medborgares seriösa uttalande i en komplicerad fråga till en “attack”” ovärdig ett “öppet och fritt samhälle”, vittnar det om en djupt oreflekterande syn på den svenska grundlagen och vad ett “öppet och fritt” samhälle innebär och kräver av en regering och dess ministrar. 

Att statsrådet inte heller inser vikten av ett levande, öppet samtalsklimat är beklämmande. Hennes kollega, vice statsminister Ebba Busch, har emellertid fattat galoppen och skriver på X – “det demokratiska samtalet mår bra av färgstarka röster och försvagas av cancelkultur”. Detta förhållningssätt till åsikter och yttranden var för inte så många år sedan självklart i Sverige. Låt oss återgå till det samtalsklimatet.

Johanna Denize är filosof, forskare och doktorand vid universitetet i Bristol. 

***

Läs även: Agnes Wold-bråket skapar schism i regeringen

Läs även: Jacob Rudenstrand: Vem är det som borde myggas av, egentligen?