Suddig måltavla

Text:

Foto: Benjamin Girette/Scanpix

Socialisten François Hollande som krigsherre? För bara några veckor sedan var det en bild som väldigt få fransmän kunde föreställa sig. Han hade fullt sjå på hemmaplan, med att uppfylla inrikespolitiska vallöften och driva avdankade skådespelare i landsflykt.

Den 11 januari inledde han plötsligt en militäroffensiv i Mali. Flygbombningar och markoffensiver ska stoppa de islamistiska rebellernas framstötar mot huvudstaden Bamako.

Insatsens omfång och styrka överraskade många. Men på senare år har Frankrike, som tidigare var världens näst största kolonialmakt, gjort flera insatser på afrikansk mark.

Frankrike tog det första steget i den internationella insats som bidrog till att störta Libyens ledare Muammar Khadaffi under den arabiska våren. Och i den forna franska kolonin Elfenbenskusten hjälpte franska styrkor till att avsätta Laurent Gbagbo, som vägrade kliva ner från presidentposten efter valförlusten 2010.

François Hollande har under sina första månader som president redan drivit en betydligt mer offensiv politik än sin företrädare, högermannen Nicolas Sarkozy.

– Sarkozy var tydlig med att han ville bryta med den kolonialt präglade Afrika-politiken. Hollande har en helt annan inställning, hans linje är en återgång till en mer traditionell fransk hållning, säger Karl Sörenson, forskare på Försvarshögskolan med inriktning Frankrike-Afrika.

Att förklara krig mot terrorismen vinner gehör hos regeringarna både i USA och Algeriet – två länder som länge utkämpat egna strider mot islamistiskt våld.

Algeriets brutala insats i förra veckans gisslandrama vid oljeanläggningen In Amenas orsakade ett blodbad där fler tillfångatagna än gisslantagare dödades. Kritiker hävdade att François Hollande i stället för att hylla insatsen hade kunnat övertyga algerierna om ett annat tillvägagångssätt. Men att öppet ifrågasätta den forna kolonins auktoritära regim hade troligtvis rivit upp historiska sår med det land som dessutom är Frankrikes enda verkliga allierade i kriget i Mali.

De franska farhågorna för ett »Afrighanistan«, ett laglöst land där terrorismen frodas, delas av många. Egyptens president Muhammed Mursi har dock levererat svidande kritik mot den franska insatsen.

– Vi accepterar inte den militära interventionen eftersom den bara kommer förvärra konflikten i regionen, sa Mursi vid ett tal i måndags.

Det verkligt stora problemet är, som nyhetsmagasinet Le Point uttrycker det, att inte ens den franske presidenten tycks klar över vilket mål det här kriget egentligen har. Han har talat om att pressa tillbaka islamisterna, men ingen vet vart. Den maliska staten ska återupprättas, men ingen vet vad som egentligen återstår av den. När han pratar om att krossa terroristerna befarar många att Frankrike nu är indraget i ett både långvarigt och svårvunnet krig, som kan komma att pågå i åratal.

– Målet är inte längre att stoppa islamisternas framfart, utan att hjälpa Malis armé att återta hela den norra delen av landet från islamisterna, förklarade Frankrikes försvarsminister Jean-Yves Le Drian i söndags.

Att döma av historien så är det inget lätt uppdrag Frankrike tagit på sig. Facit från de USA-ledda insatserna mot islamistiska terrorister i Somalia och Afghanistan visar precis hur svårt det är.

Bakgrund |Detta har hänt

15 januari: Franska stridsflyg anfaller staden Diabaly i Mali, sedan den intagits av islamistrebeller.

16 januari: Islamistiska extremister stormar en gasanläggning i In Amenas i Algeriet. 650 arbetare tas som gisslan.

17 januari: Delar av gisslan försöker fly. Algerisk militär bombar anläggningen.

19 januari: Algeriska specialstyrkor stormar anläggningen. Totalt dödades runt 80 personer.