Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kultur

Drömlandet som icke är

Sverigeaktuella författaren Alice Munro dissekerar det välmående föregångs­landet Kanada. Fram träder ett massivt mörker.

En man kommer gående, i famnen bär han ett dött barn. Bakom honom följer de som hjälpt till att leta, män med nedsänkta huvuden, och sen hundarna, också de tycks sorgsna. Många år senare ska flickan som såg sin pappa bära den drunknade, åttaårige grannpojken, återvända till sin hembygd tillsammans med sin familj. Det är tidigt sextiotal, hon poserar Jackie O-aktigt för makens kamera framför den nya bilen, maken som sedan ska irritera sig på att hennes lunchmackor är utan sallad. Ingen av dem vill egentligen åka dit, de gör det av plikt och för att visa upp sina lyckade liv.

De reser från Vancouver på den kanadensiska västkusten mot provinsen Ontario. De väljer att förlägga större delen av rutten i USA för att förstärka känslan av äventyr. I Miles City, Montana, stannar de till för att låta de två frustrerade döttrarna ta ett dopp i en egentligen lunchstängd pool. Föräldrarna väntar utanför staketet, tills modern får en känsla. Den äldsta dottern är uppslukad av den tonåriga badvakten som hånglar med sin pojkvän, och den lilla treåringen hinner försvinna. De ser hennes baddräkt guppa i andra änden av bassängen. Men flickan lever. Hon klarar sig utan skador, och efter ett kort rutinbesök på sjukhuset återupptar de resan. Det var katastrofen som aldrig inträffade – bara nästan. Men även tragedier som uteblir sätter sina spår.

»Miles City, Montana« är en av mina favoriter bland Alice Munros noveller, ursprungligen publicerad 1985, men på svenska senast i »best-of-samlingen« »Nära hem« (2009). I den berättelsen finns allt som är typiskt för Munro: det ödesmättade hos katastrofen som vände i dörren i sista sekund, det filmiska anslaget i öppningsscenen med den drunknade pojken och åkandet genom det vidsträckta Kanada. Känslan är här och nu, men som i majoriteten av Munros noveller är den skriven på avstånd, med en berättare som minns det förflutna. Sval distans och brännande närvaro, sådana är villkoren i Munros novellistik.

Så också i nya samlingen »Dear Life«, som nu finns på svenska med titeln »Brinnande livet«. Ständigt Nobelpristippade* Alice Munro blir hyllad hela tiden, snart sagt alla som uttalar sig om henne påtalar hennes exceptionella begåvning och hennes förmåga att omfatta precis allt i sina noveller på ett sätt som många romanförfattare aldrig är i närheten av. Och det finns inget att invända mot den samstämmigheten; det enda som är dåligt med Munro är att hon aldrig är sämre än sig själv. Allt som kommer i en jämntjock ström riskerar att få något mättat över sig, till och med briljans.

Därför blir den relativa spretighet som finns i »Brinnande livet« något av en lättnad. Boken avslutas med fyra noveller, vilka för första gången har en uttalat självbiografisk grund – även om Munro själv lägger in en brasklapp om att det är känslomässigt självbiografiskt snarare än faktamässigt. Men den kvardröjande känslan efter dessa noveller är just en vilja att hålla sig till fakta, vilket gör att de sticker ut i författarskapet – som mindre fria än hennes andra noveller. I The Guardian konstaterar Anne Enright att de avslutande skildringarna i »Brinnande livet« inte fångar henne på samma sätt som resten; »det är Munros berättelser jag vill ha; inte henne, trots allt«.

Det självupplevda har dock alltid varit stoff för Munro, som i stora stycken utgått från sina egna föräldrar och deras generation, inte minst sin mor. Barndomen och tiden före den – Alice Munro är född 1931 – är de ämnen hon utforskat mest. Men lika central som människorna hon gestaltar är scenerierna. Platsen är viktig i Alice Munros noveller. De är inte berättelser som bara råkar utspela sig i Kanada, utan det Kanada de är sprungna ur hade de inte kunnat finnas. Närmare bestämt rör det sig ofta om provinsen Ontario, med gräns till Québec i öster, Mantioba i väst, och i norr och söder omgiven av sjöar. Det är Munros egen hembygd; uppväxt i Wingham och numera bosatt ett stenkast därifrån, i Clinton. I Ontario ligger huvudstaden Ottawa och Toronto, och den senare är tillsammans med Vancouver i British Columbia i väst den stad där Munros urbana skildringar ofta äger rum. Men det är i landsbygden som Munro ofta rör sig, i de små samhällen som varken är stad eller vildmark.

Munro har ofta, liksom kollegan Margaret Atwood, beskrivits som en författare som skildrar mörkret i den välbärgade nationen Kanada. Det är ett spänningsförhållande som närmast kan betraktas som en förutsättning för båda deras skönlitterära världar. Kanada toppar listan över de mest respekterade länderna i världen; länder där man helst bor, arbetar, studerar och besöker. Det utarbetade välfärdssystemet, liberala sociala reformer, den stabila ekonomin och de stora, orörda naturområdena är tänkbara skäl. Kanada är ett välmående land.

Och mot denna ljusa fond och allmänna uppfattning om jordens till ytan näst största land – och med sina 34 miljoner invånare också ett av de mest glesbefolkade – detta kompakta mörker hos några av dess mest tongivande författare. Hur går det ihop?

När Margaret Atwood vid något tillfälle konfronterades med den kritik av hennes verk som menade att hon vältrar sig i mörker, svarade hon: »I jämförelse med verkligheten är jag en reinkarnation av Anne på Grönkulla!« Jämförelsen med L.M Montgomerys klassiska böcker om Anne på Grönkulla är intressant, både därför att idyllen från Prince Edward Island förmodligen färgat människors medvetanden i deras föreställningar om Kanada, och för att Atwood dristar sig till att påstå att hennes böcker har mer gemensamt med den idyllen än med verkligheten. Alla som läst »Kattöga« (1988), en brutalt otäck roman om hur barn gör varandra illa, undrar nog hur verkligheten skulle kunna vara värre?

Såväl Margaret Atwoods som Alice Munros skönlitteratur fångar något som är plågsamt att kännas vid; att yttre omständigheter inte är något skydd mot smärtan. Även i den mest välmående av nationer ligger mörkret strax under ytan, helt enkelt därför att människor är människor. De sviker, skadar och överger varandra. Dödar också. Även de liv som går fria från brutala våldsamheter, innehåller förlust och sorg. Det finns inget skydd, mörkret är en del av livet.

Men, det mörker som genomsyrar deras verk är inte bara det allmänexistentiella. Det är också specifikt för Kanada som brottas med sina egna problem. I stora delar tycks det handla om frånvaron av en nationell och kulturell identitet. Kanada är ett land som till hög grad präglas av dualism; den mellan det franska och engelska, mellan landsbygd och stad, mellan vildmark och civilisation. Vad är egentligen Kanada, det ena eller det andra eller både och? Jämförelsen med grannen i söder har alltid varit närvarande, eller som Atwood beskriver det: »Canada for us was not America.« En definition som utgår från ett »icke«, en beskrivning av vad något inte är, visar en omedelbar osäkerhetskänsla, ett slags nationell jagförlust. Eller en sorg.

På Canadian Icon, en sajt om kanadensisk kultur och identitet, beskrivs Kanada så här: »The country which is not one.« Landet som icke är ett. Det är inte helt och enhetligt, som i USA:s självbild, utan delat och fragmentariskt. Det har format landets identitet. Kanske är det som Atwood beskriver det, att om USA lider av storhetsvansinne så är Kanadas åkomma paranoia. I de litterära universum som är Atwoods och Munros, och som för all del ofta äger rum i en annan tid än vår egen, är det utopiska, paradisiska i vilket fall långt borta. Atwood skriver i »Survival«, en guide till kanadensisk litteratur från 1972, att just överlevnad är en nyckelsymbol i den kanadensiska litteraturen.

Det är den också i Alice Munros noveller. Men om den kanadensiska överlevnadsförmågan i allmänhet är en fråga om att överleva hot från öde vildmarker, urbaniseringens hot mot glesbygden eller en oklar tillhörighet i världen, handlar den hos Munro lika ofta om att uthärda privata öden. Om förlusten är en oundviklig storhet, är överlevnaden dess konsekvens. Munros verk kryllar av människor som drabbas av olyckor, av reella och nästan-katastrofer, men som inte besegras av dem. De fortsätter med sina liv. Vingklippta, men härdade.

Som exempelvis Sally i »Sprick-hål«, vars son undkommer en livsfara liknande den i »Miles City, Montana« när han faller ner i en klippskreva, men som sedan lämnar familjen för att inte komma tillbaka. Uppbrottet skildras helt sakligt: »Men efter sex månader på college försvann Kent.« När Sally efter många år lyckats spåra honom och får till ett möte, inser hon att han är förlorad för henne när hon säger att de kanske ska hålla kontakt, och likväl kommer hon hem och sammanfattar dagen för sig själv: »Hon har tagit sig igenom dagen utan att den blev en katastrof, det är i alla fall positivt. För så var det väl? Hon hade sagt kanske. Han hade inte rättat henne.«

I en essä om Munro och »Brinnande livet« i The New York Review of Books skriver Cathleen Schine om det optimistiska draget hos Munro: »She does not suggest that everything will turn out well, just that it will turn, and in ways we can’t predict.« Och det är just det, försoningen i Munros noveller är inte happy end-varianten, utan en stilla acceptans. Livet kanske inte vänder till det bästa, men det vänder. Och man överlever.

»Brinnande livet« ges ut på Atlas.

Fakta | Alice Munros bästa noveller

1. »Miles City, Montana«. För den smygande, hotfulla stämning som byggs upp i väntan på katastrofen – och när den uteblir bara gör berättelsen ännu otäckare.

2. »Kalkonsäsongen«. För att novellen, som utspelar sig på en kalkonfarm i Ontario, är en så tydlig bild av Munros Kanada.

3. »Tröst«. Ett utmärkt exempel på den stilla försoningen efter en stor sorg och tragedi.

* Den här artikeln publicerades i samband med att novellsamlingen "Brinnande livet" kom på svenska i mars 2013, i översättning av Rose-Marie Nielsen. Den 10 oktober stod det klart att Alice Munro tilldelas 2013 års Nobelpris i litteratur och Svenska Akademiens motivering var ovanligt kort: "Den samtida novellkonstens mästare." Och inte mycket mer behöver egentligen sägas om denna kanadensiska superförfattare som med några få meningar lyckas fånga vardagslivets dämpade brutalitet. Mer än: läs!

Elsa Westerstad, Kulturredaktör Fokus 

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera