Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Inrikes

Är detta en statsminister?

Stefan Löfven är grabben från Ådalen som lyssnar på Ulf Lundell och svär när han pratar om industrin. Torbjörn Nilsson undrar: Är han en statsminister?

När det är en halvtimma kvar till mötet med ombudsmännen börjar statsministerkandidaten prata om Birger Norman. Åjo, säger han, nog har jag läst Norman, det är rötter för mig. Du vet Ådalen, det är inte bara 1931, det är älven och bergen och mycket bruk, ångverken, massafabrikerna, mycket arbetarstämning. Det är hemma.

Han ser ut som ett barn.

Nyss verkade han sur.

Han rusade ut ur ett rum och svepte jackan omkring sig och muttrade moloket om första mötet i morgon bitti kvart över åtta – då blir det sovmorgon för mig då – som vore det synd om honom, en personlig förolämpning att kontorsråttorna inte kliver upp vid fem och angör kansliet med unikabox på pakethållaren vid pass fem i halv sju och hugger i och ser till att han har sysselsättning fram till nio när man tar andrafrukost och flinar åt tjänstemännen som trillar in, yrvakna.

Tar de andrafrukost i Rosenbad?

Kanske var det något med partiet. Fler före honom har gnisslat tänder över det. Vem vill träffa ombudsmän i kongresstider? Det kan ju bara vara elände.

Han hetsade nerför trapporna och höll på att krocka med Magdalena Andersson i valvet ut mot gatan. Inget hej, bara en nick.

Nu säger i och för sig alla att det är lugnt i partiet, och förresten, lägger de till, han är ingen konfliktmänniska, han har inte varit med i de där intrigerna som vi har hållit på med i så många år. Han gillar verkligen konsensus. Han är inte så komplicerad. De översätter ett gammalt amerikanskt idiom för att förklara: Vad du ser är vad du får.

Företagsekonomen. Allokeringar och produktivitet. Stefan Löfven låter nästan som finansminister Anders Borg när han pratar näringslivspolitik. Tidig morgon på väg till Helsingfors med internationella sekreteraren Ann Linde.

Vad man ser när han fäller ihop överkroppen och trycker in sig i bilens baksäte är ett väldigt stort huvud. Vore hans ansikte uthugget i granit skulle det inte hålla för mästarprov, det är konstnärligt endimensionellt. Partikamraterna menar väl att folk kan tänka sig att köpa en begagnad bil av honom, att han har en ärlig uppsyn och pratar rejält: Industrin måste fungera i en globaliserad värld. Folk ska inte gå arbetslösa, de ska utbildas. Man måste stärka konkurrenskraften. Ägnar man en vecka åt att läsa allt som han sagt och skrivit i tidningar det dryga decennium som han varit en offentlig figur inser man att man har att göra med en autodidakt företagsekonom.

Det är allokeringar hit och produktivitet dit.

Är det vad han vill att valet om arton månader ska handla om? Kan man ens göra politik av det?

– Birger Norman, säger statsministerkandidaten, är en författare som har en trygghet, en själ som jag gillar.

Om en halvtimma börjar mötet med ombudsmännen.

I Boteå har de ett eget parlament. De höll val 2011. Alla som fyllt sjutton får rösta. Oklart om det är förenligt med grundlagen, men det ger de nog fan i. De har bestämt sig för att vara med och bestämma. Det är som på torget i Aten. Sista söndagen i varje månad klockan 16.00 har de förhandlingar på Bettans konferenscenter i Stöndar och då reser parlamentarikerna in från olika håll i dalgången: Arlom och Offer och Törsta och Stöndarbrännan och Grillom och Sunnersta, Stefans by.

De har några tunga ärenden. Det är för det första elevunderlaget i Kalknäs skola, som till innevarande läsår har minskat med fyra. Vidare är det macken, som har lagts ner, kan man få igång den igen? Går det att sköta pumparna på ideell basis? Samt Handlarn, affären, vilken är hotad. De vet att framsteg är möjliga. De gick ihop och vann inne i Sollefteå när Vallänge äldreboende skulle gå i graven för ett par år sedan. Det går.

Från denna trakt kommer Stefan Löfven.

Historien om hur hans ensamstående tvåbarnsmamma Margareta i Stockholm lämnade bort honom som liten och hur han hamnade långt upp i Ådalen, på östra sidan av älven där åkrarna sträcker sig ner från blåbergen mot vattnet, den är välkänd vid det här laget. Att Iris och Ture Melander uppfostrade honom, att de var socialdemokrater. Ture i skogen och på fabrikerna. Hur Iris, hemsamarit, uppmanade 14-årige Stefan att dra igång en SSU-klubb tillsammans med Per Bodin och systrarna Holmberg. Tidningarna har skrivit om hans två äldre fostersyskon och om den biologiska brorsan, som röstar borgerligt och sörjer att socialdemokraterna nu fått en så vettig ledare.

Desto mindre har dåtidens politiska landskap däruppe diskuterats.

Ådalen var rött, men också grönt. En bit ner längs älven, i Ramvik, bodde en oppositionsledare som blev statsminister när hela Sverige skulle leva. Sju mil norrut fostrades Maud Olofsson – som också kom att ägna sig åt näringspolitik. Nu när statsvetarna talar om att landet håller på att få ett tvåpartisystem går det att tänka på Ångermanland på sjuttiotalet. Där förekom egentligen inte några moderater. Få folkpartister. Lätt att räkna kommunisterna.

Det som fanns var två stora partier som båda hade inställningen att man med politiska medel kunde göra livet bättre för människor, att politiken skulle vara aktiv. Skillnaden var – grovt – att det ena gillade när man fattade beslut på statlig nivå, det andra ville göra det lokalt.

Centerpartisterna var för ungklubbisten Stefan Löfven huvudfiender, men också vänner, eftersom de trodde på politiken.

I dag är det väl inte så många som gör det längre.

Ska man prata om socialdemokraternas möjligheter att besegra moderaterna om ett och ett halvt år bör man nog börja med att lägga partisympatimätningarna åt sidan och titta på vad människor anser om läget i nationen. Nästan varannan svensk, 44,5 procent, tycker att landet är på väg åt fel håll, enligt en mätning från United Minds i januari. Låt säga att de socialdemokratiska analytiker och konsulter som gör gällande att en känsla av misstro – de hänvisar till det sjunkande förtroendet för regeringen i skolpolitiken – börjar sprida sig i medelklassen har rätt, då ser det ljust ut för Stefan Löfven. Haken, erkänner också partister, är den svaga tilltron till politikens möjligheter. Är ett alternativ genomförbart? Siffrorna har sjunkit länge. Och handlingsutrymmet, det inser socialdemokrater, minskar för varje gång Anders Borg säger jobbskatteavdrag och krymper staten en storlek till. De två första meningarna i programmet som deras partikongress om en och en halv vecka ska ta ställning till låter som en besvärjelse:

»Tillsammans kan vi skapa en bättre framtid. Den viktigaste lärdomen av socialdemokratins historia är just detta: samhället går att förändra.«

Stefan Löfven upprepar detta ofta. En annan värld är möjlig. Det går.

Så säg att en potentiell socialdemokratisk väljare i dag tycker att en för stor del av kapitalet fastnar hos ägare och höga chefer, vad tänker sig partiordförande Löfven att politiken kan göra åt det?

– Det som skiljer från tidigare, svarar han, är att det är en ännu mer globaliserad ekonomi där arbetare spelas ut mot varandra. Jag skulle satsa på att utveckla en global facklig strategi. Starka, obundna, fria fackföreningar med internationella ramavtal är lösningen.

Men nu är du ju politiker?

– På den politiska sidan ska vi jobba med de organ som finns.

Vad kan man göra i till exempel EU?

– EU är ju ett forum naturligtvis, men G20 är kanske det viktigaste, där har du åttio procent av världsekonomin.

I flera G20-länder pratar man nu om regleringar av finansmarknaden, vad tänker du om en sådan sak som skatt på finansiella transaktioner?

– Jag tycker att den finansiella sektorn ska bidra med mer, men återigen, det är en global arena och har du en sådan skatt i några länder försvinner kapitalet direkt till andra länder.

Fast också en konservativ politiker som Angela Merkel har pratat om en sådan skatt?

– Vi har inte sett ännu vad som händer med det. Jag sätter ett stort frågetecken om det där verkligen kommer införas i Tyskland.

Han är inte pressad när han svarar på frågorna. Han älskar att prata globalisering. Han är verkligen säker på att möjligheterna är stora. Frågan är bara hur många andra han kan övertyga. Tror svenska folket att han kan styra G20?

Det är E4:an söderut från riksdagskvarteren. Bilen är svart. Hur många gånger har han inte åkt den vägen ner mot Scania i Södertälje? Vad du ser är vad du får. Han är en konstig partiledare. Samlad parlamentarisk erfarenhet: tre år som ledamot i tekniska nämnden i Örnsköldsvik och ett par år som suppleant i kommunstyrelsen på samma ort. Av föregångarna liknar han Claes Tholin mest. Det är han som de försöker gömma undan i historieskrivningen, som var ordförande för verkställande utskottet i tretton år vid förra sekelskiftet, innan Branting fick makten.

Tholin kom också från facket, skrädderiförbundet. Stefan Löfven bär sin vanliga vita button-down. Utanför rutan: Hallunda, Botkyrka, Salem. En onsdag i opposition, man flänger och far för att hitta ett recept för valseger. Vad är folk egentligen oroliga för?

– Arbetslösheten, svarar kandidaten.

Sedan pratar han en stund om hur man kan bryta ner det där. Det är ju dels ungdomarna och de långtidsarbetslösa och rädslan för att aldrig få komma in, dels den där känslan som de som alltid knegat kan ha, att också deras jobb och trygga medelklasstillvaro är hotad. Ett par minuter senare har han kommit in på sitt favoritämne: tjänstesektorn är inte den enda framtiden.

– Det har jag tjatat så jävla mycket om, på varenda politiskt möte jag varit på. Det är ju så förbaskat dumt tänkt. Utan tillverkningsindustrin skulle vi inte sitta här. Kläderna vi har på oss, mappen med mina papper här, din bandspelare, bilen, allting är ju saker som har tillverkats. Utan det finns det inte jobb åt konsulterna i Stockholm som jobbar direkt åt ABB och Ericsson och Atlas Copco.

Han andas.

– Så länge jorden finns kommer det tillverkas saker. Har Sverige någon plats i det? Ja, det har vi. Vi kan inte tävla i segment där koreaner och kineser kan tillverka mycket billigare, men vi ska väga in kunskap och egenskaper i våra produkter som ger dem ett extra värde.

Vad tänker Anders Borg om det?

– Ja, du, det har jag inte blivit klok på. När de införde arbetslöshetsavgiften 2007 så hade han och jag ett möte. Deras idé var ju att om det var hög arbetslöshet i en bransch så berodde det på höga löner och därför skulle avgiften vara hög, så att facken skulle begära lägre löneökningar och jobben bli fler. Jag försökte förklara att det där gäller ju inte för mina medlemmar i IF Metall. Där blir jobben färre om Volvo har en taskig dollarkurs att hantera. Det har ju inget med lönenivåerna att göra. Då svarade han: Det kanske inte gäller för er, men det gäller för andra. Det var ju rent ut sagt korkat. Jag tyckte det var så jävla slarvigt.

Han är rätt rolig när han kommer igång, Stefan Löfven.

– Och så har vi Reinfeldt som sitter nere i Davos och säger att vi hade jordbruk men det är »gone« och sedan hade vi industri och det är »basically gone«. Titta på Almegas senaste statistik! Tjänstesektorn sackar när exportindustrin inte går bra. Det är klart att då börjar man också i Stockholm märka att den här politiken inte fungerar.

Konsensuspolitiker? Det svänger ju om honom!

– Det här med Fas 3, jag måste säga, jag begriper det inte, vad är det för hantering av människor? Jag tycker det är vedervärdigt faktiskt. Jag har suttit ner med många och man ser sådana nedslagna blickar. En del kan vara nöjda med själva principen, men fem, sex tusen i månaden och ingen väg därifrån? Jag träffade en kvinna vars väninna skulle sälja barnens lekstuga för att få råd med ett busskort. Detta busskort behövde hon för att kunna ta ett jobb. Hon hade till och med papper på att hade hon bara busskortet skulle hon få jobbet. Så hon tog brevet till Arbetsförmedlingen och vet du vad de sa? De sa nej. Regeringen har skrivit ett så jävla konkret regleringsbrev – jag har lusläst det – så den här kvinnan kunde inte få det där busskortet som skulle tagit henne till jobbet.

Hennes väninna, när träffade du henne?

– Det var för tre år sedan, tror jag. Det var när jag var på IF Metall.

Då satte du dig ner och läste regleringsbrevet?

– Nej, det har jag gjort nu, för att kolla vad som verkligen gäller.

Bilen kör förbi avfarten vid Södertälje. Han har någon slags passion, statsministerkandidaten. Hans slips är röd.

Det finns några bra anekdoter om Stefan Löfven. En av de roligaste är nog Lundell-klubben. På IF Metall hade de en sådan. Det var han och Anders Ferbe och Wille Birksten och några till. De träffades då och då efter jobbet och lyssnade på Lundell-låtar och jämförde Lundell-minnen.

Vuxna män kan göra saker tillsammans.

Industrialisten. Ungdomsarbetslöshet, Fas 3 och låglönepolitik i all ära, men riktigt upprörd blir Stefan Löfven bara när någon säger att tjänstesektorn är viktigare än industrin.

Det är också något barnsligt hyggligt med Stefan Löfven. Han lämnade Sunnersta för Örnsköldsvik och socialhögskolan men hoppade av efter första praktiken för att han inte pallade med att se så trasiga människoöden och för att hans dåvarande fästmö ville flytta ihop och då behövde man skaffa pengar och bli vuxen.

Uppe i Övik drar folk berättelsen om Bertil Skoglund. Under alla de där åren från sent sjuttiotal till mitten av nittiotalet när Stefan Löfven svetsade på Hägglunds och avancerade i fackhierarkin var han aktiv i partiet. Han gick på årsmötena och satt på studiecirklar, ofta med Skoglund – en trägen knegare i den kommunpolitiska vingården. När Skoglund sedan blev så dålig att det var dags att somna in tillkallade han arbetarekommunens ordförande och sa:

– Se till att det blir något stort av Stefan Löfven!

Folk tycker om honom.

Han har tagit en del tuffa beslut, säger de, och kommit ut som en hel person på andra sidan. Han är väldigt barnkär, men har inga egna barn, till exempel. Hans fru hade redan familj när de träffades. Allt har en kostnad.

När Aftonbladet undrade vad Stefan Löfven först skulle fråga Gud om han kom till himlen svarade den nyvalde partiledaren:

– När kommer Ulla?

Det kan ju tåras i ögonen för mindre.

Vad du ser är vad du får. En snäll kille, med känslor, som svär åt regeringen.

Men statsminister?

Ett sätt att bedöma saken är att titta på vad han offrat så här långt, politiskt. Det är faktiskt en del. För tre år sedan sa Stefan Löfven att regeringens halvering av arbetsgivaravgifterna för unga var bra. Så låter det inte nu. Rut har han sågat i så många slagkraftiga formuleringar att man skulle kunna göra en bok av det. Nu accepterar hans socialdemokrater subventionen. Om Håkan Juholts första tal som partiledare sa han i Dagens Industri:

– Det var precis så ideologiskt som jag önskat mig.

Några månader efter att han själv tillträtt samma post drev Stefan Löfven individualiserad föräldraförsäkring, men det har uppenbarligen någon snackat honom ur, för det finns inte med i förslaget till partiprogram. För två år sedan lyfte han i en artikel upp ekonomen Assar Lindbecks kritik mot att betala av på statsskulden och hålla i statsfinanserna. Och i EMU-kampanjen 2003, när Stefan Löfven började bli känd bland partister och journalister, argumenterade han för att ett Sverige i valutaunion kunde låta statsbudgeten gå med tre procents underskott. EMU var helt enkelt ett sätt att runda det nationella överskottsmålet.

I dag har han och Magdalena Andersson tatuerat in budgetreglerna i varandras pannor.

Kanske är det rätt – att försöka visa sig ansvarsfulla på exakt samma sätt som moderaterna – eventuellt är det så att det inte biter att snart sagt alla ekonomer är ense om att budgetreglerna har spelat ut sin roll, möjligen sålde Göran Persson in budgetdisciplinen så bra till svenska folket att ingen politiker någonsin kommer våga reformera reglerna, vad professionen än säger.

Men, det är förenat med en kostnad om man vill utfärda löften om politikens möjligheter och en regering med högre ambitioner.

Den socialdemokratiska valstrategin, så som den ser ut nu, handlar mer om vad de inte tänker driva, vad Stefan Löfven inte vill ha konflikt om.

Politikern. Statsministerkandidaten kopplar av på hotellrummet med BBC World under ett möte med socialdemokratiska ledare i Helsingfors.

Boxar. Sådana gillar folk som vuxit upp i ungdomsförbund och studentrörelse. De ritar upp kvadrater för olika sakpolitiska områden, eller konfliktlinjer, och så kryssar de över rutorna där de inte tror sig kunna vinna och grönmarkerar där de har en chans. Där vill de att slaget ska stå, dit ska de tvinga motståndarna.

Pratar man runt med socialdemokrater är det många kryss nu.

Ekonomi, för det första. De vill försöka spela jämnt där, göra det till en ickefråga, vilket att döma av mätningarna blir svårt. De hoppas att en bättre konjunkur försvagar regeringen, som toppat sitt förtroende i kristider. Helt galen är inte tanken, förra helgen gjorde finansministern sitt yttersta för att pränta in i moderata kommunalråd att Europas ekonomi kommer gå under, typ. Det blir ett kryss över den boxen.

Skatter, för det andra. Det har aldrig varit en socialdemokratisk vinnarfråga. Hur många jobbskatteavdrag de än accepterar, kommer moderaterna kunna måla ut dem som skattehöjare, eftersom det är det de är, partiet vill ju ha högre bolagsskatter. I det läget, tycker en falang företrädd främst av Aftonbladets allt radikalare ledarsida, kan Stefan Löfven lika gärna föreslå ytterligare höjningar, stå upp för partiets idé, och lova att pengarna ska gå till välfärden. En värnskatt till skolan, har de kallat det, efter inspiration från Tyskland. Magdalena Anderssons budgetkansli verkar inte överentusiastiskt. Konflikter i den här rutan, lyder teorin, vinner moderaterna.

Integration, för det tredje. Begripligt det med kanske, såsom problemet är definierat nu stärker debatten sverigedemokraterna. Men svår, den också, att tona ner när mätningar visar att området fått ökad betydelse för väljarna och moderaterna har företrädare som »säger fel«.

Sjukvården, för det fjärde. Förvånande, eftersom välfärd är och har alltid varit socialdemokratisk planhalva. Men vinsterna i välfärden vill partiledningen inte ha bråk om, opinionen där är svårläst, och lär inte få heller, eftersom också moderaterna gjort vad de kan för att döda frågan. Men resten då? Vård, skola, omsorg? Göran Persson vann val på det. Nej, det är jobben som gäller, svarar strategerna. Kanske har de vaknat nu efter kritiken mot moderaterna i Stockholms läns landsting, möjligen håller de på att ändra sig. Fast det som hörs mest är argumenten om att välfärden inte kommer vara det viktiga på valdagen. Inte miljö, jämställdhet eller rättsväsende heller – kryssa över alla de boxarna – vi vinner inte ett val på det!

Kvar har nu strategerna några kvadrater som är kluriga: sjukförsäkringen och a-kassan. Här har regeringen skurit ner och sparat, och blivit omvalda som tack. Det är omdefinieringen av de här boxarna som har skapat konfliktlinjen »arbete mot bidrag«, här fanns moderaternas utanförskap. Historiskt och ideologiskt är rutorna emellertid socialdemokratiska, vilket inte minst visat sig under de perioder då kritik mot reglerna i sjukförsäkringen fått fäste i medierna. Även opinionsanalytiker utan röd partibok tycker det är svårbegripligt att socialdemokraterna inte vill utnyttja den potentialen bättre. Landskapet är dessutom under förändring. Moderaterna isoleras i regeringen som enda motståndare till höjda tak i a-kassan. Det finns en debatt om att reformerna misslyckats. Sakpolitiskt är det svårt att se att Stefan Löfven kan gå till val på något annat än förändringar här – formulerat under brasklapp av ett steg i taget och accepterande av vissa tidsbegränsningar – starka försäkringar är socialdemokratisk grundpolitik. Men. De socialdemokratiska strategerna är rädda att de fastnar i moderaternas konfliktlinje om de befinner sig för mycket i de här rutorna. Ska man tro dem handlar ett val med Stefan Löfven som ordförande varken om välfärdens verksamhet eller trygghetssystem.

Det är något konstigt i berättelserna om honom på hans förra jobb. De går inte riktigt ihop. Han är fostrad i IF Metall, det kaxigaste av fackförbund. Historierna rundas av med sedelärande poänger om störst, bäst och vackrast. Det är en sekt, säger andra fackföreträdare, där de på allvar tror att Sverige skulle sluta fungera utan IF Metall. I den miljön har Stefan Löfven levt på deltid sedan 1981 och heltid sedan 1995. Artiklarna om honom skriker om bråk. Tre stökiga avtalsrörelser: först hotar de att spräcka samordningen med LO, sedan överges de av tjänstemännen i Unionen och till slut ger de blanka fan i LO. Gräl med alla. Han svär och ryter.

Fast, så farligt var det inte riktigt, säger de som han bråkade med och mot mellan 2006 och 2012. Det ligger i rollen som ordförande att överdriva. Och du måste förstå att IF Metall är ett krympande förbund vars makt är hotad, och att Stefan Löfven ödmjukt och skickligt orienterade sig i det landskapet. Tänk på, påpekar en person på arbetsgivarsidan, att han satt med Fredrik Reinfeldts öde i sina händer, kan kunde sänkt alliansregeringens jobbpolitik med höga lönekrav, men det gjorde han inte. I stället föreslog han både ofrivillig men avtalad deltid – krisavtalet – och ungdomsavtalet, politik som moderaterna gillade.

Vad betyder det politiskt att man är en samarbetsmänniska? Att man ger upp striderna innan de ens börjat?

– Jag skulle säga, inflikar en LO-person, att han är konflikträdd. Mycket av de där bråken mellan IF Metall och LO om kvinnopotterna handlade ju om att han och Wanja Lundby-Wedin aldrig ville lösa själva grundfrågan. Han var inte typen som ställde sig upp och slogs för sin sak på styrelsemötena.

– Ja, svarar en annan fackmänniska, det stämmer att han är lite feg, eller att han väljer sina konflikter med omsorg.

När det bara är en kvart kvar till mötet med ombudsmännen börjar statsministerkandidaten prata om utanförskapet. Näe, säger han, inte är det meningen att folk ska gå på bidrag. Du vet, hamnar du utanför, då ska du ha ekonomiskt stöd så du kan klara dig, och utbildning så du kan ta dig vidare, inte gå på socialbidrag. Det är utanförskap för mig.

Han ser ut som en partiledare.

Han är sen, det tycks inte bekomma honom. Ombudsmännen har varit igång sedan lunch, de väntar väl. Bilen svänger av vid Järna, det är vägen upp mot Bommersvik. En vanlig dag på kneget, 26 chefsombudsmän som man ska dra det politiska läget för. Han har förberett sig. Vad du ser är vad du får. Jobb och utbildning.

Det är de enda boxar som Stefan Löfven inte tänker kryssa över.

Begripligt, kan man tycka, regeringen har problem med båda. Dessutom, vad annat kunde man förvänta sig? En IF Metall-ordförande från Ådalen? Som tagit med sig sina favoritmedarbetare till partikansliet – Odd Guteland, officiell titel: presschef, inofficiell: opinionsanalytiker – till exempel. I kombination med kvinnorna som var med i bakgrunden när Göran Perssons regering genomförde sitt kunskapslyft: Magdalena Andersson och Emma Lennartsson, stabschefen. Plus en budgetchef, Max Elger, som skrivit doktorsavhandling om hur forskning och innovationer skapar tillväxt.

Det är där de vill ha konflikt.

På skolområdet har de gått om folkpartiet i mätningarna. Stefan Löfven kommer inte, som Mona Sahlin, behöva bråka med partiet om betyg. Nu handlar det om lärares tid till undervisning, mindre klasser, obligatorisk gymnasieskola, likvärdighet. Boxen brukar vara viktig för medelklassen. Kanske kan deras konflikt fungera: regeringen som låter unga gå ut utan utbildning mot socialdemokraternas höjda krav och standard. De har i alla fall laddat upp med konkreta förslag.

Svårare med jobbpolitiken. De har en trestegsraket med fler jobb genom bättre företagsklimat, utbildning som ska göra fler människor anställningsbara och garantier mot utslagning. Fast, moderaterna säger också att jobben är det viktiga. Var finns egentligen konflikten? Regeringens låglönelinje mot socialdemokraternas utbildningslinje? Oron för att en stor marknad av jobb med låga löner växer fram har i tidigare val visat sig låg hos alla väljare utom dem med förtroendeuppdrag i fackförbund. September nästa år är ingen rolig månad för en statsministerkandidat utan en problembeskrivning som folk känner igen sig i.

Passivitet mot aktivitet, säger strategerna då. Regeringen har misslyckats och gör inget åt det. Kanske kan det fungera. Men vad innebär den konflikten konkret? Stefan Löfven rabblar en massa saker som alla kokar ner till: näringspolitik. För honom tycks det inte spela någon roll att det är ett av de svåraste områdena att göra fungerande förslag på – förslag som verkligen gör skillnad – och som vinner val. Fråga Maud Olofsson.

Den här socialdemokraten, född och fostrad i fabrikerna i Ådalen, älskar industrin. Det är den han brinner för. Innovationer, svensk konkurrenskraft. Att politiken kan göra skillnad. Och den lusten driver honom upp i gryningen, en dag i sänder, steg för steg närmare moderaternas fälla.

Fredrik Reinfeldt och Anders Borg har inga skäl att höja konfliktnivån om jobben. I en rapport nyligen visade de sin strategi: samma som tidigare. De pengar socialdemokraterna lägger på försäkringarna tänker vi satsa på vård, skola, omsorg och jobbskatteavdrag. Sedan snackar vi om vem som har bäst koll på ekonomin. Arbete mot bidrag! Regeringsduglighet! Ses på valdagen!

I tio år har moderaterna definierat vad svensk politik handlar om.

– Det blir mer av utanförskap, säger statsministerkandidaten, om man inte har en arbetslöshetsförsäkring som gör att man kan ta sig vidare.

Vill han verkligen vinna? Har han den hybris som krävs för att nå högsta toppen? Nej, svarar vännerna. Stefan är en vettig och hygglig person. Med honom får vi en lugn kongress där partistyrelsen vinner välfärdsgrälet och förlorar symbolfrågan om ännu högre ambitioner mot ungdomsarbetslösheten.

Om en kvart börjat mötet med ombudsmännen.

Bilen bromsar in på Bommersvik. Han kliver ut och vaggar fram längs asfaltsgången mot Studiegården. Han är hjulbent och rejäl. Vad du ser är vad du får. En statsministerkandidat som ska lyssna på ombudsmännen, inte ge dem order.

Birger Norman, poeten som föddes på Svanön mitt i Ångermanälven den veckan då första världskriget bröt ut och beredskapsklockorna sjöng genom hela Ådalen, han diktade en bra grej en gång. Ett recept. Man ser när man läser texten:

Välj ut en framgångsrik fackföreningsordförande. Fjälla och ta ur. Låt huvudet sitta kvar, men klipp bort fenorna. Skölj i vatten från ett socialt planerat fritidsområde. Hacka ett par framstegsvänliga åsikter och en färsk överenskommelse. Fyll och sy ihop. Stek i medelvarm ugn. Se till att stekskorpan inte blir för hård. Garneras med tjänstemannaförmåner och serveras varm. 

En bättre personalchef har ni aldrig fått.

Läs mer: Hem till gården – ut ur blocken

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera