Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

Brutal konfrontation. Efter våldsamma sammandrabbningar mellan polis och demonstranter användes en moské i Istanbul för att ta hand om de skadade.

Utrikes

Erdogans envälde

Tayyip Erdogan anklagas nu från både höger och vänster för att ha missbrukat sin ställning som premiärminister.

Turkiets trädrevolution började som en beskedlig protest mot ett planerat köpcentrum. Miljöaktivister och trädkramare sittdemonstrerade för att stoppa skövlingen av de stora lönnarna som skulle ge plats åt det nya jättebygget på Istanbuls populära Taksimtorg. Protesterna hade pågått under flera månaders tid utan våldsamheter. Fram till i gryningen den 31 maj, när polis plötsligt stormade torget, satte eld på tält med sovande människor, sprutade tårgas och använde vattenkanoner. Under de första dagarna rapporterades ett par människor ha omkommit i kravallerna.

Roten till protesterna är ett växande missnöje hos närmare hälften av den turkiska väljarkåren som inte la sin röst på det styrande AKP i parlamentsvalet 2011. Men också bland många av dem som faktiskt röstade på AKP tilltar kritiken. De protester som den senaste veckan spridit sig över hela landet samlar personer från alla samhällsskikt och politiska hemvister. Konservativa, islamister, akademiker, medel- och arbetarklass, fotbollssupportrar och folk på den yttersta vänsterkanten. Det som förenar dem är, åtminstone på ytan, synen på att medborgarna äger rätten till sitt eget torg.

Men mer än något annat bygger missnöjet på en känsla av att premiärminister Recep Tayyip Erdogan nu har gått för långt. Islam som enande kraft, parat med en tilltro på att han är rätt person att leda Turkiets demokratiseringsprocess, har gjort att han fått förtroende att leda landet i drygt tio års tid. Erdogan, som har vunnit brett stöd i de turkiska folklagren genom att fokusera på budskapet om att den gemensamma religionstillhörigheten är starkare än etnicitet och klasstillhörighet, möter nu motstånd som aldrig förr. Vissa hävdar att hans målsättning är att bli en ny Kemal Atatürk, i meningen att vara den ende ledaren.

En av premiärministerns mest utskällda reformer och som bidragit till protesterna är det nya alkoholförbudet som häromveckan röstades igenom i parlamentet. Det innebär att det numera är olagligt att dricka och sälja alkohol efter klockan tio på kvällen, något som är djupt impopulärt bland många turkar. Än värre blev det när Erdogan uttalade sig i medierna och hävdade att alla som dricker alkohol – oavsett hur mycket eller lite – är alkoholister.

– Att sitta på en uteservering och ta en öl har blivit en sorts protestaktion mot premiärministern, säger Helin Sahin, Palmecentrets programkoordinatör i Turkiet.

Andra Erdogankritiker riktar in sig på ett allt snävare utrymme för politiska meningsmotståndare, och ser med oro på det faktum att Turkiet fängslade fler journalister än något annat land i världen under 2012. Svenska journalistförbundet har varnat för den krympande pressfriheten och hävdar att landets styre försöker tysta regimkritiska journalister genom att stämpla dem som terrorister. Även fackliga företrädare har drabbats av den hårdföra trenden. I tisdags utlyste ett av Turkiets största fackförbund en två dagar lång proteststrejk som en reaktion på polisens våld mot demonstranterna.

Den politiska oppositionen är splittrad men har gjort sitt bästa för att surfa på de pågående protesterna. Det ledande oppositionspartiet CHP består i dag av en blandning av socialdemokrater och nationalister, och har kallat Erdogan för diktator samtidigt som de krävt hans omedelbara avgång.

CHP fick runt 25 procent av rösterna i det senaste valet, men har sedan dess inte levt upp till förväntningar om att bli ett starkt oppositionsparti, tvärtom har de backat i mätningarna. Deras försök att slå mynt av missnöjet för att vinna väljarstöd har inte gått hem.

– När CHP försökte göra partipolitik av upproren möttes de av motstånd. De flesta vill inte att ett politiskt parti ska ta över den här proteströrelsen, säger Helin Sahin.

Missnöjet till trots – premiärminister Erdogan har valts av det turkiska folket under fria och rättvisa former, och är dessutom den mest populära ledaren som Turkiet haft i modern tid. Turkiets befolkning har under Erdogans ledning kunnat bevittna hur landets ekonomi vuxit sig starkare och friskare, vilket märkts i medborgarnas plånböcker. Och fredsförhandlingarna med kurdiska PKK kan, om de lyckas, sätta stopp för en konflikt som skakat landet under flera decennier.

Men medaljens baksida har blottats tydligt under de senaste dagarna, då många turkar blivit varse i vilken utsträckning regeringspartiet styr över landets medier. De statliga tv-kanalerna valde inledningsvis att inte visa bilder från protesterna. I stället är det via sociala medier som informationen nått ut och demonstranterna organiserat sig. Premiärminister Erdogan har kallat Twitter för »ett bekymmer«, och hävdar att bilderna som sprids ger en falsk bild och att upprorsmakarna är banditer. Mönstret känns igen från upproren i länder som Libyen, Tunisien och Egypten. Och precis som i det sistnämnda exemplet är det ett torg som agerar skådeplats för den folkliga ilskan. Frågan är om Istanbuls Taksimtorg kan bli ett nytt Tahrirtorg. Är Turkiets trädrevolution motsvarigheten till Tunisiens jasminrevolution? Helin Sahin tror inte det.

–Turkiet är ett på många sätt märkligt land med olika dynamiker som kan vara svåra att förstå. Vad som helst kan hända nu. Hur det än slutar kommer landet aldrig mera bli sig likt, även om jag inte tror att det kommer bli en revolution som liknar dem som skett under den arabiska våren.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera