»Jag blev matt och besviken«

Text:

Foto: Caroline Andersson/ Bonnierförlagen, Scanpix

Du är aktuell med en bok om Sveriges internatskolor, blev du förvånad över beslutet om att åter öppna Lundsberg?

– Jag blev inte förvånad utan mer matt och besviken. Att skolan stängdes från första början var egentligen mer förvånande. Det är en väldigt stark samhällsgrupp med ett brett och starkt kontaktnät som har barn på skolan och de skulle aldrig ha accepterat ett beslut om stängning.

Varför skiljde sig bedömningarna från varandra?

– En skola som funnits sedan 1896 och vars huvudsyfte är att vara sig precis lik förändras inte med en tvåårsplan vilket nog Skolinspektionen insåg med strykjärnsincidenten. Skolinspektionen såg Lundsberg som en helhet medan Förvaltningsrätten tog fasta på att internatet inte hör till skolan. Tyvärr har fokus nu flyttats från det verkliga problemet, att barn far illa. I stället har det blivit ett myndighetskrig.

Har skolan blivit mer eller mindre attraktiv efter den senaste tidens turbulens?

– Skolan blir nog mer sluten, och det är inte omöjligt att det gör den mer attraktiv i vissas ögon. Jag hoppas på att skolan i det stora hela har fått sig en törn och att dess tid som »uppfostringsanstalt« är förbi.

Hur hade du helst sett att det hade utspelat sig?

– Drömscenariot hade varit om Lundsberg hade accepterat Skolinspektionens beslut. Det hade känts hoppfullt om fler föräldrar valt att uppfostra sina barn själva, i stället för att skicka bort dem till en isolerad plats. Det känns lite 1800-tal.

Vad tror du händer framöver?

– På ett sätt har det redan hänt mer än vad jag kunnat drömma om. Det krävdes ett mediedrev för att frågorna skulle lyftas. Nu har en ny styrelse tillsatts med personer som inte själva har gått på skolan vilket är positivt. Men jag har svårt att se att skolan skulle överleva utan sina traditioner, då förlorar den sitt syfte. Det blir intressant att följa utvecklingen, men debatten behöver nyanseras för att undvika pajkastning.

Läs mer:

Våldsamt attraktivt

Vem vaktade väktarna?

Banta – men inte på barnen