Vem vaktade väktarna?

Förra veckans mest förutsägbara rapport kom från Storfors i Värmland. Kamratfostrarna på Lundsberg hade bränt två yngre elever med strykjärn. Jaha. Någon förvånad? Rapporterna om systematiska övergrepp mot barn på landets tre riksinternat utgör nuförtiden en egen litterär genre. I höstutgivningen märks journalisten Agnes Hellströms reportagebok »Att vara utan att synas«. I våras var det Skolinspektionen som i något torrare ordalag avslutade en serie skrifter med att hota herrgårdsfamiljernas favoritskola vid vite.

Lundsberg lovade bot och bättring och slapp undan. Ordet »kamratfostran« avskaffades. Det heter tydligen »föregångsmannaskap« nu.

Språk kan ha betydelse, det vet den av tidigare mobbade och mobbande elever fullproppade styrelsen för Lundsberg. Lagtexten som ger riksinternaten lyxigare förutsättningar än några andra skolor i Sverige, till exempel. Där har orden betydelse. Eller när Skolinspektionen till slut författar ett beslut om att skolan ska stängas i ett halvår.

Innanför internatets väggar har de uppenbarligen haft svårare att uppfatta språkets valörer.

Ta bara valet av motto: Mens sana in corpore sano – en sund själ i en sund kropp. Inte nog med att uttolkningen av »sund« går att diskutera en stund i smågrupper, lundsbergarna verkar därtill ha noll koll på Juvenalis, poeten de lånat uttrycket ifrån. Juvenalis författarskap gick ut på att kritisera överklassens moraliska förfall. Hans satirer är ett soundtrack till Roms och de gamla institutionernas undergång.

Hos lagstiftare är Juvenalis mest känd för ett annat citat. Det som handlar om när makt förflyttas utan att kontrolleras. Quis custodiet ipsos custodes? undrade diktaren om de korrupta väktare som skulle garantera etiken hos de hormonstinna patricierbarnen.

Vem vaktar kamratfostrarna, förlåt, föregångsmännen?