Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Inrikes

Underbara dagar bakom oss

Varför går det dåligt för de nya moderaterna? Torbjörn Nilsson hittar svaren i de östgötska skogarna och i en paradvåning på Östermalm.

De begravde Per Unckel i Storkyrkan. Det var så här års; löven rodnade. Statsministern hade hustrun i armen, och i det hav av blå och vita blommor som täckte stengolvet tronade en krans med Carl XVI Gustafs monogram.

Det var packat i bänkraderna.

De bar kistan långsamt och i tårar, åtta män från det förgångna.

Georg Danell, partisekreteraren. Peter Egardt, kanslichefen. Peje Emilsson, kampanjmakaren. Carl Bildt, statsministern. Olof Ehrencrona, chefsideologen. Johan Gernandt, partijuristen. Gunnar Hökmark, riksdagsledamoten. Mats Svegfors, chefredaktören.

Hade de burit partiet i tre decennier, kunde de väl bära Per Unckel till graven.

Efteråt, på mottagningen, kom man att prata om friskolorna som han infört och grundlagarna han utrett, om åren i ungdomsförbundet, kärnkraftskampanjen, alla utskott han suttit i, det där skrattet som hållit dem på humör. I deras generation hade så mycket handlat om att uthärda. 1968 var det centrala året, inte bara för att deras meningsmotståndare ockuperade universitet och gator och tidningsspalter då, egentligen mer för att partiet havererade i riksdagsvalet. De lärde känna varandra i studentförbund och ungdomsrörelse under krisåren som följde, i ett land genomsyrat av socialistiska ideal, och torgförde en idé ingen ville lyssna till. De andra borgerliga partierna vägrade ha med dem att göra. Olof Palme kallade moderaterna »en betydelselös sekt på högerkanten«. Så många valvakor de deppat på tillsammans. Så många gånger Per Unckel fått dem att fortsätta gneta.

Nu var han borta.

De avvek från mottagningen en efter en, det blev för ledsamt att bara sitta där.

Det här hände 2011, ett år efter Fredrik Reinfeldts andra segerval, när moderaterna fått lika många röster som socialdemokraterna. Sådant hade de knappt vågat drömma om på sin tid. Peje Emilsson hade förvisso skrivit en rapport med det målet. Moderaterna skulle bli störst. Det var 1988. Peje åkte upp till Gimo, partiets gamla kursgård utanför Östhammar, och presenterade förslaget för partistyrelsen som leddes av vännen Bildt.

– Peje, svarade partiledaren, du menar största borgerliga parti?

– Nej, jag menar största parti.

– Största parti?

– Största parti.

Partistyrelsen antog rapporten, oklart hur mycket den efterlevdes. Till slut fick de tre år i Regeringskansliet, men det var inte mer. Och största parti blev de aldrig, däremot nollnolltalets slagpåse nummer ett. Ingenting har varit så fult i svensk politik de senaste tio åren som moderat classic – Carl Bildts definition av det parti han ledde. Det är märkligt. Inte bara för att dagens moderater, de som håller stämma i Norrköping i helgen, har haft samma idé som gårdagens – sänkt skatt ger människor mer frihet – och prioriterat på samma sätt – sänkt skatt är viktigare än nästan allt annat.

Det riktigt konstiga är att de nya moderaterna har glömt bort att de gamla fanns. Och att deras tid i partiet faktiskt också bestod av framgångar.

Hösten 2013, när moderaterna krisar igen, kan man tänka på det en stund.

Tobisson bor i en skär kåk på Östermalm, två våningar över frisersalongen »Guldklippet«. Han är välkammad och munter. Han forslar sitt resliga jag på lätta ben bort till fönstret som vetter mot öster och pekar på en fasad över gatan.

– Vet du vad det där är? Det är huset där familjerna Palme och Bildt bodde. Palmes hade ingång från vänster, Bildts från höger.

Han kväver ett skratt. Det är ett rätt bra partytrick. Lite väl inövat kanske, men relevant, Lars Tobisson ägnar sig åt historieskrivning numera. Han är 75 år och har tillbringat en tredjedel av dem i moderaternas partiledning. Partisekreterare, vice ordförande, på slutet vikarierade han som partiledare. Nu sätter han sig tillrätta i fåtöljen och säger:

– Det var vi som la grunden för den förändring av partistrukturen som har skett de senaste åren.

Detta är av en av tankarna i hans nya biografi över Gösta Bohman. I en samtid som matats med berättelsen om nya moderaternas alla genidrag är det en rätt kaxig tes. Tobisson smuttar kaffe och rullar upp sin historia.

Gösta Bohman kom in i politiken sent i livet, och hade fyllt 54 när han 1965 blev vald till vice partiledare under Yngve Holmberg. Det var mitt i det dystra decenniet, då högerpartiet sjönk och sjönk i valresultat. De nya i ledarduon avskydde dessutom varandra. Holmberg kunde föreslå mötestider för presidiet då han visste att Bohman inte hade möjlighet att närvara. Bohman missade å andra sidan aldrig ett tillfälle att visa hur korkad han tyckte Holmberg var. Arbetsklimatet var, kort sagt, inte optimalt – Holmberg började spela in telefonsamtal han hade med Bohman – och infektionen spred sig. När partisekreteraren Sam Nilsson på en middag hemma hos Holmberg reagerade på ett av alla utfall mot Bohman drog partiledaren ut partisekreteraren i det intilliggande biblioteket och gav honom sparken på fläcken. Ett uselt val senare, 1970, blev det partistämma i Farsta. Bohman utmanade partiledaren, och vann.

Tobisson berättar allt detta på sval göteborgska. Poängen: det är farligt när man inte vårdar ett parti, oavsett om problemet är interna gräl, policyutveckling eller profilering ut mot väljarna. När han klev in som partisekreterare 1974 var Södra Älvsborg – fyllt av konservativa lantbrukare – fortfarande moderaternas starkaste valdistrikt. Under Gösta Bohman samlade sig partiet till en successiv modernisering som lockade storstadsbor med löften om liberaliseringar. Och så tog partiet ett med dagens ögon anmärkningsvärt beslut.

– Vi hade en diskussion internt 1976 när vi skulle bilda regering. Centerpartiet och folkpartiet ansåg ju att regeringen skulle bygga på mittenpolitik, vi var bara med på nåder. Det gav oss utrymme att driva en partilinje vid sidan av regeringens politik. Det förvånade mig att mina partisekreterarkolleger i centerpartiet och folkpartiet båda klev in i Regeringskansliet. Då kunde de ju inte gå i opposition mot sig själva, men det kunde vi. Jag blev avdelad att sköta den detaljen.

Tog partiet ur krisen. Lars Tobisson satt i moderaternas partiledning i 25 år. Nu säger han att den viktigaste lärdomen var att man ständigt måste vårda sitt parti.

Han är rätt rolig, Tobisson, och kan formulera sina understatements. Om man bara pratar med en eller två andra andra veteraner från centerpartiet och folkpartiet hör man genast svordomar över vad den moderata partisekreteraren gjorde för över trettio år sedan. Både Fälldin och Ullsten fick agera statsministrar, men resultatet av de borgerliga regeringarna blev att centerpartiet rasade och att folkpartiet halverades.

Moderaterna var ensamma om att vinna på regerandet. De blev största borgerliga parti, och är det ännu. Det är bland annat detta han menar, 75-åringen, när han talar om vem som gjort vad:

– Vi la grunden till det tvåpartisystem som har utvecklats i dag.

Detta »vi« kräver egentligen sin särskilda utredning. Lars Tobisson tillhörde aldrig den innersta kretsen. Han arbetade visserligen nära Bohman, Adelsohn och Bildt. Men i moderaterna har olika årgångar av före detta medlemmar i studentförbundet utgjort – och gör delvis fortfarande – en inofficiell maktkärna.

Sådana som bär kistor på begravningar.

– Jag höll mitt första anförande i en valrörelse 1962 på en uppochnervänd ölback, säger Peje, och lutar sig tillbaka på en skinnklädd pinnstol.

– Så jag har varit med ett tag.

Det är i en kammare hos Kreab, på Floragatan, ett klent stenkast från Tobissons. Snedtaket är klätt i kvistig pärlspont som någon har dränkt i blank lack. Peje Emilsson, 67, har svart t-shirt och kritstreckskostym. Han pratar om krisåren, före Bohman.

– Jag minns 1968, när Sam Nilsson var partisekreterare. Allt handlade om att bredda partiet. Jan Ekström, en väldigt bra reklamare, gjorde den klassiska bilden med den rena och smutsiga tummen, där tjänstemännen och arbetarna möttes. Det var väldigt amerikanskt alltihop. Yngve Holmberg skakade händer. Jag och Anders Wijkman arbetade med valrörelsen i Stockholm. Vi ordnade grisfester, där man serverade valfläsk, flera tusen människor kom på sådana där möten. Egentligen var det aningslöst, bara yta.

– Efter valet flyttade jag och Wijkman in på partihögkvarteret. Vi delade rum med Carl Bildt och Per Unckel. Vi höll i den centrala valkampanjen 1970 och hade en miljon i budget. Det var ju inga pengar. Vi hade sett hur tyskarna och andra positionerat sig, så det var breddning som gällde. Partiet bytte namn, från högerpartiet till moderata samlingspartiet. Och vi tog fram en ny partisymbol, M:et, som Carl-Henrik Winqvist målade röd. Vi ville ju få in andra grupperingar än tanter i persianpäls.

Han heter Per Magnus egentligen, men det kallar nästan ingen honom. Han är oborstad på ett uppfostrat sätt. Vad han säger, fast inte rakt ut, är att det mesta av det Per Schlingmann gjort – nytt namn, ny logga, skriva valaffischer med Kalles Kaviar – redan hade testats. Det funkade inte då. Så deras generation valde en annan väg. Under många slitsamma år tog de strid om själva synen på samhället, staten, stålarna. 1980 höll Gösta Bohman sitt tal i Uppsala där liberalismen sattes före konservatismen. De krävde valfrihet och vann den. Steg för steg formades en ny tidsanda, där konkurrens och reklam-tv och självständig riksbank blev självklarheter. I 26 år, mellan 1976 och 2002, gjorde Kreab, Pejes pr-byrå, valkampanjer åt moderaterna.

Det viktiga är inte effekten av deras affischer med stiliserade måsar mot himmelsblå bakgrund; de hade kanske inte mer med framgången att göra än vad den röda partisymbolen haft med motgången. Det viktiga är vartifrån moderaterna kom och vart de tog sig.

Krävde valfrihet och vann den. Peje Emilsson gjorde kampanjer åt moderaterna i 26 år. Nu säger han att det inte räcker att göra nya logotyper eller byta partinamn.

– Jag satte ihop en studiecirkel till partiet en gång i början av sjuttiotalet, säger Peje. Man hade sådana då. Jag skrev att jämlikhet enligt socialdemokraterna var lika utfall, medan jämlikhet enligt moderaterna var lika förutsättningar. Cirkeln drogs in för det ansågs att den uttryckte sig allt för drastiskt, den var för höger.

Han korsar armarna över bröstet.

– Sedan dess har svenskarna blivit mer borgerliga, om man säger så.

Detta är den andra delen av gamla moderaternas arv, att de flyttade den politiska mitten högerut och gjorde omöjliga saker möjliga. De har svårt att dölja sin stolthet över det. Att de bäddade för dem som kom efter. Innan Peje Emilsson tar avsked påpekar han:

– Det fascinerande är ju att Fredrik Reinfeldt och Anders Borg har sänkt skatterna mer än vad Bo Lundgren trodde att han kunde göra. Men de har inte basunerat ut det på gator och torg.

Cecilia Stegö Chilò säger förstås nej. Hon är sådan. Hon har ett sätt att oavsett vad personen på andra sidan bordet påstår alltid ifrågasätta. I detta fall drabbar det utsagan att sju år av moderatledd regering har inneburit ganska stora förändringar av det svenska samhället.

– Tycker du? Nej, det tycker inte jag. De har sänkt skatter och gjort några offentliga system lite mer hållbara, det är verkligen inte illa, det kan man absolut lyfta på hatten för. Men allt det andra då?

Sedan skär hon en bit biff och skickar in i munnen.

På två sekunder, inte mer, hinner hon tugga – propert – och svälja och ta en klunk ur glaset. Ämnet är inte uttömt, hon gillar inte förenklingar, inte ens sina egna.

– Så här, säger hon, om man ser till det vi bildade opinion för i alla år, och faktiskt vann ett starkt stöd för, så tycker jag inte att den här regeringen har förvaltat det särskilt väl. Vi har fortfarande stora problem med storskaliga och dåligt fungerande offentliga system – som inom sjukvården, men det problematiserar man inte. Vi har fortfarande dålig flexibilitet på arbetsmarknaden, straffskatt på utbildning och framgång, och en försvarspolitik som inte hänger ihop. Och då har jag inte ens sagt något om konstitutionen och kulturen. Den här regeringen har haft sju år på sig, fyra med egen majoritet. Jämför det med vad Carl Bildts regering fick gjort på knappa tre i minoritet. De nya moderaterna har från start framhävt sig själva på andra moderaters bekostnad. Jag har alltid tyckt illa om det. Det är osnyggt och det är felaktigt. Det som gjordes under Bohman, Bildt, Adelsohn och Lundgren var oerhört viktigt för moderaterna och i förlängningen för landet.

Hon är 54 år. För en bredare krets bekant som kulturministern som avgick efter tio dagar 2006, i borgerligheten säger alla bara Fia. Hon har skrivit tal åt partiledare och näringslivstoppar, varit ledarskribent på Svenska Dagbladet och chef på Timbro. På åttiotalet jobbade hon i Bonn och lärdes upp av Helmut Kohl, och hängde sedan med Margaret Thatchers medarbetare i London. Hon säger att hon känner »en del«. Alla säger att de känner henne. Ska man förstå moderaterna är hon oundgänglig, eftersom hon för en eller ett par generationer personifierar Sfären, det av näringslivsorganisationer och tankesmedjor och stiftelser och pr-byråer löst organiserade klustret runt partiet.

Hennes historia börjar emellertid i studentförbundet. Förstås.

Efter Gösta Bohman kom Ulf Adelsohn – ett delvis oförlöst partiledarskap förknippat med väldiga förväntningar, som visserligen resulterade i rekordresultat i valet 1982 och hyggliga siffror 1985, men ändå inte ansågs duga. Studentförbundet radikaliserades under de där åren. Och när Carl Bildt tog över partiet fick förbundet samma funktion som Bildt haft under Bohman, liberal pådrivare. Det här var efter löntagarfondsstriden, satsa på dig själv, ett slags uppvaknande som också drabbade socialdemokraterna. Elisabeth Langby skrev »Vinter i välfärdslandet«, Kjell-Olof Feldt lämnade regeringen. Två unga generationer moderater slussades in i Sfären, som byggts upp kring Curt Nicolin på Saf, Sture Eskilsson på Timbro, Peje Emilsson på Kreab och Mats Svegfors på Svenska Dagbladet. De utgjorde en stormstyrka i partiets utkant, som brydde sig mindre om stämmobeslut och mer om linjetalen och den ideologiska opinionsbildningen. Vilken gick bra. Sossarna avreglerade. Bildt blev statsminister och genomförde rejäla reformer. Sedan kom sossarna tillbaka och fortsatte liberalisera och krympa den offentliga sektorn. I början av nollnolltalet, när Fia Stegö hunnit få ett ord med i laget överallt i den moderata intelligentian, hade man inte bara flyttat mitten i politiken högerut utan också skaffat sig ett förtroende för att fortsätta göra det.

– Under de här åren vårdade partifolket inte bara sitt parti, utan också relationerna till de flesta som på något sätt ägnade sig åt liberal idéutveckling, policyskapande och opinionsbildning. Relationerna mellan partiet och näringslivets organisationer var inte alltid problemfria, men det fanns en gemensam idé om att de skarpaste idéerna, mest genomarbetade reformförslagen och bästa människorna vinner.

Hon kastar i sig en tugga till.

– Man kan jämföra det med en bank. Det gjordes stora insättningar på det borgerliga kontot. Kapitalet var intellektuella genombrott, framgångar i opinionen, ökat självförtroende, vidgade kontaktnät. Värderingsmässigt kulminerade utvecklingen några år in på nollnolltalet, då fanns det sparat kapital och då skapades nya moderaterna och alliansen.

Hon håller inte på med politik längre. Hon är styrelseproffs, ett av landets få kvinnliga. Middagsbordet är placerat mitt i Cecilia Stegös med åren utbyggda sommarstuga långt nere i Östergötland. Utanför gulnar löven. Man har en bedårande utsikt över en källsjö där gransiluetterna försöker nå upp till himlen och bergen kastar sig ner i vattnet.

Man kan fundera på varför man ska lyssna på henne, eller någon av de där som myntade begreppet moderat classic. Vari ligger deras relevans?

Fick andra partier att anpassa sig. Cecilia Stegö Chilò jobbade med opinionsbildning i och runt moderaterna i 20 år. Nu säger hon att partiet har spenderat sitt politiska kapital utan att skaffa sig något nytt. 

Hon fortsätter prata.

– Jag är ledsen att behöva säga det, men den nuvarande moderatledningen har verkligen tagit ut mycket av kapitalet från banken. Somligt må väl vara hänt, regerande äter en del kapital. Men det är snudd på oförlåtligt att man inte har tillfört något nytt. Man verkar ointresserad av att odla människor och idéer, och räds fullt naturliga debatter och konflikter. Riskminimering kan faktiskt leda till riskmaximering. Jag är tyvärr inte förvånad över att de har problem.

Sommartalet, som partiledaren hållit i hällregn inför en gles skara entusiaster på en sumpig gräsplätt i Gustavsberg sent i augusti, var väl inte misslyckat i sig. Han hade sagt att moderaternas prioriteringar inför budgetarbetet var tre olika sorters sänkta skatter. Bilderna blev bra. Fredrik Reinfeldt kunde vara nöjd. På båten tillbaka log folk.

K-G Bergström, den svenska politiska journalistikens nestor, hamnade i aktern i ett sällskap centrerat kring Carl Bildt. De fastnade i gamla minnen. Kommer du ihåg den där valturnén när ni prompt skulle till Grythyttan? När var det? 1994? Nja, var det inte 1991?

– Det måste jag säga, sa K-G efter ett tag, att det trodde jag inte om dig, att du skulle kunna hålla dig ifrån att kommentera inrikespolitiken när du kom tillbaka.

– Självdisciplin, sa Bildt, självdisciplin.

– Det underlättar väl att du aldrig är i Sverige kan jag tänka, svarade K-G.

– Ja, jag hänger faktiskt inte med, sa Bildt. Men … skulle du fråga … så skulle jag ju säga att jag vill avskaffa värnskatten.

– Haha, jag visste väl det. Och Las?

– Ja, den med.

– Och ett rejält försvar?

– Ja, jo, det ska vi ha.

I sällskapet utbröt då allmän förtjusning, för det här var på den tiden då påminnelser om moderat classic enkom orsakade ofarliga fniss. Det är två månader sedan. Då såg moderaterna på ytan fortfarande ut som ett parti som mådde bra. Det gör de inte längre.

En förklaring gick att skönja i Dagens Nyheter redan på morgonen efter Fredrik Reinfeldts sommartal. Gäsp, sa den liberala ledarsidan. Och så påpekade den en avgörande skillnad mellan moderaternas politik 2006 och den 2013. Då hade Fredrik Reinfeldt ett problem – utanförskap kallade han det – som han hävdade skulle lösas med skattesänkningar. Nu torgförde han endast skattesänkningarna. Utan att ha ett problem. Det var ett problem.

Om man ringer till moderater i dessa dagar får man först höra suckar, sedan en och annan svordom, som vanligtvis utmynnar i något om mediehanteringen. Budgeten var ett jävla fiasko, säger de. Anders Borgs nyheter dränktes i det egenproducerade kaoset på Arbetsförmedlingen. Och Fredrik Reinfeldts regeringsombildning ledde till fler frågetecken än utropstecken.

Men är krisen verkligen så simpel att den beror på tafflig mediehantering?

De nya moderaterna har fram till nu satt agendan i svensk politik. Man har skapat en ram inom vilken allting har utspelat sig, en konflikt som allt har tolkats genom: Ska vi ha ett bidragssamhälle eller ska vi satsa på en arbetslinje? Det problemformuleringsprivilegiet har nu gått förlorat. Frågorna ställs på andra sätt. Tydligast var det i »Ekot« lördagen efter budgeten när Anders Borg – svårt tillbakapressad – tvingades hävda att »man har inte ett val som handlar om vi ska ge pengar till skola och vård eller om vi ska sänka skatten«. Antalet nationalekonomer som skulle hålla med om att en finansminister inte har ett sådant val är lätträknade. Att Borg inte vill ställa skattesänkningar mot välfärdssatsningar är en annan sak. En politisk prioritering. Som allt färre gillar. Det är inte bara det att skattesänkningsviljan – enligt SOM-institutet – har sjunkit sedan 2006, det har att göra med något mer svårfångat.

Under september besökte Barack Obama Sverige och Anders Borg presenterade en budget som mest bestod av lönecheckar till breda väljargrupper. Vilket var utfallet? Opinionsinstitutet Ipsos mätte under hela månaden. Inte en siffra gick moderaternas väg. Förtroendet när det gällde ekonomi, sysselsättning, skola, sjukvård? Allt sjönk. Och inte såg det mycket bättre ut hos de andra instituten. Ett parti som inte kan bli populärt när det ger pengar till folket och har världens viktigaste människa på besök – det partiet har problem.

Det intressanta i Ipsos undersökning är vilka frågor som väljarna tycker är viktigast, och vilka partier som anses ha bäst svar på de områdena. Under de senaste åren har den här typen av mätningar toppats av sysselsättning, ekonomi, skola. Och av moderaterna. Nu ligger skola, sjukvård och sysselsättning i topp. Och socialdemokraterna anses ha bäst lösningar. Väljarna gör alltså andra prioriteringar än moderaterna och är intresserade av andra lösningar än dem som Anders Borg och Fredrik Reinfeldt försöker saluföra.

När Ulrica Schenström, den tidigare moderata statssekreteraren, skulle kommentera siffrorna på ett seminarium i förra veckan hade hon uppenbara svårigheter att hitta något som talade till moderaternas fördel.

– Jag tror det finns en risk att valet 2014 kommer att likna valet 1998, sa hon.

Då vann ett välfärdspratande socialdemokratiskt parti mot ett moderat parti som förknippades med att sänka skatter.

Det centrala är att moderaternas situation är sämre i dag än den var 1998 – före nya moderaterna – strukturellt sett. Lars Tobissons, Peje Emilssons och Cecilia Stegö Chilòs moderater flyttade på olika sätt den politiska mitten högerut. De satte in kapital på kontot, bestämde agendan och fick igenom sin politik, även om de inte befann sig i hörnrummet på Rosenbad. Fredrik Reinfeldt och Anders Borg har gjort en insättning – de har lyckats få socialdemokrater att vara mer rädda för att gå till val på höjd skatt än på sänkt – men det är också det enda kapitaltillskottet. Den investeringen tycks inte löna sig längre.

I veckan meddelade Fredrik Reinfeldt att det inte blir fler jobbskatteavdrag. I valrörelsen vill han inte vara en skattesänkare, bara kunna skrämmas med oppositionens skattehöjningar. Vips försvann det förslag som finansdepartemtentet har kallat »den viktigaste reformen i regeringens arbete för att flera ska få jobb« och dessutom mycket av den politik som stämman i helgen ska klubba. Men mer än så: Fredrik Reinfelt erkände att att hans tidigare försök att sätta agendan har misslyckats. Mitten i svensk politik flyttas inte längre högerut.

Debatten nu utgår från socialdemokraternas problemformulering – att valet står mellan skattesänkningar och investeringar i jobb och välfärd. I förra valet avvärjde moderaterna detta genom att säga sig satsa på »välfärdens kärna«, alltså vård, skola och omsorg, men inte på socialförsäkringarna. Det argumentet fäster inte heller som förr. Nyligen skrev till och med en liberalt profilerad nationalekonom som Andreas Bergh att »kärnan i den svenska välfärdsstaten åtminstone delvis ligger i socialförsäkringarna«. Det är en annan tid nu, och där står Fredrik Reinfeldt och Anders Borg, med skralt saldo på det borgerliga opinionskontot och svårigheter att sätta agendan.

Det ska sägas att problemformuleringen inte är det enda som avgör ett val. Moderaterna har fortfarande högst förtroende när det gäller landets ekonomi, och det är fler människor som är nöjda – drygt 40 procent – med regeringens insatser än missnöjda – knappt 30 procent, enligt mätningar från Ipsos och Skop. Det är inte oviktigt, tvärtom. Det är bara det att alla staplar där regeringen har ett övertag sjunker. Luften går ur.

Och när luften går ur händer det saker med ett politiskt parti.

Kent Persson. En blödigt lagd åskådare skulle för länge sedan ha ställt sig upp på läktaren och vrålat »Avbryt matchen!«, inte för att underhållningen saknas, men av omsorg för den välstrukna 42-åriga före detta oppositionspolitiker från Örebro som blivit symbol för allt som är kass med moderaterna. De har en förmåga i det här partiet – mer än i andra faktiskt – att vara elaka mot varandra. Det de säger om sin partisekreterare nu lämpar sig helt enkelt inte för tryck.

Moderaternas riksorganisation har inte fungerat sedan 2010. Sofia Arkelstens kampanjer floppade, och utgifterna sköt i höjden. Kommunalråden respekterade inte den unga partisekreteraren, och tvingade bort henne. Ersättaren kom ur den egna kretsen. Kent Persson vann emellertid ännu mindre respekt. Tunga medarbetare lämnade, i några fall efter infekterade gräl. Allt blev kaos. Skämten om Kent Perssons inkompetens går nu att samla i bokform och placera bredvid volymerna om Håkan Juholt.

– Två felaktiga rekryteringar av partisekreterare på rad, det är svårt att hitta någon motsvarighet till det i vår historia, säger en ledamot i partistyrelsen.

Ansvaret är Fredrik Reinfeldts.

Förr var regeringsfrågan ett av nya moderaternas starkare argument, det är den inte riktigt längre. Det handlar inte bara om att de tre andra alliansvännerna har försatt sig i en situation där de agerar som permanenta småpartier och därför riskerar att åka ur riksdagen och fälla regeringen. Det handlar i lika hög grad om moderaterna.

Tänk den här tanken en stund: Kan det vara så att svagheten i alliansen inte är att moderaterna blivit för dominerande utan för dåliga?

Det centrala i Fredrik Reinfeldts och Anders Borgs politiska strategi är ju blockpolitiken och att man kan locka väljare över blockgränsen. Det är länge sedan folkpartiet, centerpartiet eller kristdemokraterna var kapabla att göra det. Inget talar för att de ska återvinna den förmågan under nästa år. I valet 2014 är det alltså upp till moderaterna att göra jobbet. På det här sättet resonerar många moderater i bakgrundssamtal. De vill att partiledningen ska dra konsekvenser av detta.

I en grupp finns en trötthet på hänsynstaganden och taktiserande, en längtan efter en partianda. Lars Tobisson, veteranen, säger:

– Vart jag än går och träffar pålitliga moderater i dessa dagar så försäkrar de och berättar med stolthet att de inte kommer rösta på moderaterna nästa gång. Och sedan frågar de mig om de ska rösta på centerpartiet eller kristdemokraterna. Jag tycker det är osmakligt, och principiellt fel, när val blir någon slags sällskapsspel där folk sitter hemma vid skrivborden och spekulerar om hur andra ska rösta. Det kan ju slå precis hur som helst!

Människor som befinner sig närmare centrum går ännu längre och drar anmärkningsvärda slutsatser av situationen. Om socialdemokraternas uppryckning i opinionen står sig in i valåret blir regeringsfrågan mindre viktig, och därmed också tanken på alliansen. Då kommer moderaterna behöva byta strategi och blir mer partiegoistiska. Det är det enda sättet att vinna eller åtminstone konsolidera de egna framgångarna från 2006 och 2010. Detta säger alltså pålitliga nymoderater.

Tanken är inte olik den från sjuttiotalet. Frigöra sig från koalitionen, påvisa det unikt moderata. Men klarar man av det i dag? När partiledningen inte riktigt tänker som ett parti? Fredrik Reinfeldt är bra på att boosta fotfolk, han kommer göra det med framgång i Norrköping i helgen, men vilka gör jobbet alla andra dagar? När hörde man senast en ny och spännande idé från en moderat minister?

Moderaternas stämmor har alltid varit välregisserade, men den här gången finns ingen fråga det kan tänkas bli strid om. Alla förslag värda namnet kommer från Anders Borg, och strebrar gör bäst i att härma. Ungdomsförbundet har något de kallar »startjobbskatteavdrag«, där den första halva miljon man tjänar i sitt liv ska bli skattefri. Annars är det mest olika nya varianter på rut och rot folk pratar om. Där ligger nivån för nytänkandet i moderaterna i dag. Och det är den här politiken som ska bli valmanifest för alliansen.

I förra veckan hamnade Kent Persson i bråk med Dagens Industri om exakt hur dålig situationen är. Det intressanta i den rosa tidningens rapportering gick emellertid de flesta förbi. Nämligen att Lars-Ingvar Ljungman klagade öppet på partisekreteraren. Och att Henry Sténson gick i försvar. De här två herrarna är inte vilka som helst, de representerar två av de tyngsta länsförbunden – Skåne och Stockholm – i valberedningen. Och när sådana signalerar gräl vet man att det är illa ställt. Det rör på sig i moderaterna, och krafterna är inte alltigenom angenäma.

För ett år sedan fanns en stor diskussion i partiet om vem som skulle ta över efter Reinfeldt, den har tystnat nu, som om ämnet blivit för brännande och aktuellt. Vad kommer överhuvudtaget bli kvar av nya moderaterna? Vad är beständigt? Svaret på de frågorna handlar mindre om vilka som kommer utmana Fredrik Reinfeldt och Anders Borg efter en valförlust, och mer om vilka som faktiskt kommer stå upp för dem och deras idéer. Den här ledarduon har slagit sönder Sfären och tagit avstånd från alla moderata människor ute i näringslivsorganisationer och på tankesmedjor och pr-byråer. De har också sparkat och osentimentalt gjort sig av med många av sina riktigt nära politiska vänner. De har med sin dominans och sin försiktighet hämmat tillväxten, inte bara av nya tankar. Utan även av nya människor.

De vårdar inte sitt parti, de flyttar inte längre mitten i politiken högerut och själva sitter de i en bunker.

Fredrik Reinfeldt och Anders Borg är ensamma.

Utanför finns ett oräkneligt antal individer som inte tvekar över att hjälpa till att sticka hål på den ballong som Fredrik Reinfeldt och Anders borg har blåst upp.

En och annan kommer till och med njuta av det.

Det var en sen eftermiddag i oktober. Lindarna vid Norrmälarstrand lyste röda och i det nybyggda hotellet på andra sidan gatan handhälsade sig Niklas Wykman igenom gästlistan till mötet som skulle proklamera hans riksdagskandidatur. Han var klädd i enkel skjorta och jeans.

I flera veckor hade de pratat om honom. Niklas Wykman, före detta ordförande för moderata ungdomsförbundet, numer medarbetare på Anders Borgs finansdepartement; du måste gå och se honom, han är framtiden! Svaret på frågan om vilka som utgör nästa generations moderater hade bestått av ett enda namn – Wykmans.

I möteslokalen gled tanter och tonåringar omkring. En gammal arbetsmarknadsminister. En ny arbetsmarknadsminister. Män med gravidmagar. »För att jobben kan bli fler!« löd kvällens entusiastiska slogan.

Valupptakten blev ändå en besvikelse, åtminstone för den som hoppats få höra kandidaten lägga ut texten. Talartiden åts upp av en panel där Anders Borg utgjorde dragplåster. Han körde det vanliga: ansvar och arbetslinje. De pratade mycket om reformpolitik, om hur viktigt det var att den utvecklades. Men inte en ny tanke hördes i rummet.

Jo, förresten, Nima Sanandaji, den unga svartklädda KTH-doktorn, han hade en massa idéer, den ena mer orimlig än den andra i ett nymoderat valmanifest.

– Alliansen, sa Sanandaji med hetsig stämma, har bara sänkt den synliga skatten. Folk säger att det är låg skatt nu, men alliansen har ju inte gjort något åt de dolda skatterna.

I sitt sätt att prata – ryckigt, fort, fyllt av fakta och patos – var han inte alldeles olik en ung förläst moderat från det tidiga nittiotalet. Han som stått hos Robert Aschberg och sagt att det bara var nys att det var sossarna som hade skapat välfärdsstaten.

Där ute sänkte sig mörkret över Stockholm.

Det var en vanvördig tanke förstås, men den slog en av åskådarna i lokalen med en sådan kraft att den omöjligt kunde hejdas. Finansministern däruppe på scenen, bilden på näthinnan av honom som ung, historierna om skratten och gråten.

Allting har verkligen ett slut.

En dag ska vi alla bäras ut. Av några som förhoppningsvis saknar oss.

Artikeln bygger bland annat på intervjuer med ett 30-tal moderater på olika positioner i olika delar av landet.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera