Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Inrikes

Svagare kan ingen vara

När sverigedemokraterna etablerat sig som tredje största parti gäller inga gamla regler.

Förra lördagen gick Stefan Löfven på gatorna som en vanlig man, böjd över en barnvagn. Det såg tungt ut. Ett drygt dygn hade passerat sedan han i en större Stockholmstidning redogjort för sina funderingar kring det här med regeringsbildning. Folk hade inte gillat hur han tänkt.

Folk, alltså politiska kommentatorer och ledarskribenter.

Vad hade han skrivit som de tyckt så illa om? Jo, att en regering bör förhandlas fram efter det att väljarna fått säga sitt, inte före. Och att han för sin del kan samarbeta med alla partier utom sverigedemokraterna, även om miljöpartiet är en »naturlig samarbetspartner framöver«.

Bakgrunden – eller problemformuleringen – var den att Stefan Löfven flera gånger lovat besked om hur han tänkte sig få ihop en regering. Skulle han ha ett rakt svar nu? Mellan raderna gick det läsa att han ville regera med miljöpartiet, att han försköt vänsterpartiet något, och öppnade för folkpartiet och centerpartiet.

Det var ju inga klara besked! ropade kommentatorerna och ledarskribenterna i en kör.

Stefan Löfven lever i det förgångna, sa Fredrik Reinfeldt, socialdemokraterna kan inte styra och ställa längre.

Det hade statsministern en poäng i förstås.

Frågan var bara hur mycket han själv kunde styra och ställa nu för tiden.

Ta moderaternas prioriteringar i höstens budget. Det var först sedan Jimmie Åkessons parti ändrat sig om det femte jobbskatteavdraget som Fredrik Reinfeldt parti kunde lägga fram det förslaget. Och det var först när Jimmie Åkessons parti gjorde motstånd mot höjningen av brytpunkten i den statliga skatten som Stefan Löfvens parti fick en chans att stoppa det förslaget.

Två saker har hänt i svensk politik det senaste året som påverkar regeringsbildningen. Det ena är att sverigedemokraterna vuxit in i rollen som vågmästare och påverkar politiken. Inte där de helst vill – i migrationsfrågorna – men där de kan störa och demonstrera de två stora partiernas maktlöshet. Det andra är att sverigedemokraterna har etablerat sig på en högre nivå i opinionsmätningar, runt tio procent.

Ska det här valet handla om regeringsbildning, så handlar det om sverigedemokraterna. Inget annat. Statsministerkandidaterna kan inte leka Göran Persson 2002 och vägra släppa in andra än partikamrater, men inte heller leka Fredrik Reinfeldt 2006 och tro att det går att få ihop en majoritet på ena sidan blockgränsen. Det är enkel matematik. Om sverigedemokraterna landar på den här nivån – nio, tio, kanske elva, tolv procent – då är den hårda blockpolitik som Fredrik Reinfeldt etablerat lika mycket historia som socialdemokraternas gamla enpartistyre.

Om man nu ska tala om att leva i nuet.

Det spelar ingen större roll om kristdemokraterna och centerpartiet lyckas hasa sig över fyraprocentsspärren, så länge sverigedemokraterna växer kommer alliansen som vi känner den ändå omintetgöras. Då blir Fredrik Reinfeldt sittande med sin minoritetsregering – fast med ännu lägre folkligt stöd.

Inte för att det ser ljusare ut hos Stefan Löfven. Så länge inget parti på andra sidan blockgränsen vill tala med honom – och han själv helst inte vill snacka för mycket med vänsterpartiet – har han också bara olika grader av minoritetsstyre att erbjuda.

Mätningar är mätningar och val är val, men just nu ser det ut som svenskarna har två saker att välja mellan. På ena sidan: en svagare minoritetsregering än dagens. På den andra: en svagare minoritetsregering än dagens.

Handlingskraft och mandat för reformer ser inte ut att ingå i något av alternativen.

Det finns förstås några tredje möjligheter också.

Först, att något av de två stora partierna kan tala med sverigedemokraterna. Det är så man kan höra gamla partister – även liberaler – uttrycka sig. De vet att »samarbete« är omöjligt, men »prata« är kanske nödvändigt. De jämför med ny demokrati på nittiotalet och spår att det av de två stora partierna som först kan hantera sverigedemokraterna kommer att stå som strukturell segrare. De har en ton av domedag i sina röster när de säger detta, och inte alltid svar på motfrågor om realism, men de säger det likväl.

Sedan, att blockgränsen bryts av antingen ett borgerligt parti eller miljöpartiet. Detta hörs även från partister, även borgerliga. De säger att om sverigedemokraterna blir så här stora spelar gamla uppgörelser ingen roll längre. Då måste något annat göras.

Bland kommentatorer och ledarsidor har ett organ mer än något annat resonerat i de här termerna – Dagens Industri. Samma rosa borgerliga ledarsida, händelsevis, som i ensamt majestät hyllade Stefan Löfvens tankar om regeringsbildning.

Näringslivet önskar fasta och långsiktiga spelregler.

Den gamla fackförbundsordföranden stretade på där i novemberrusket med barnet i vagnen.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera