Borgens försvar

Text:

Foto: tt

Han hade tänkt fritt, men skulle nu tänka rätt.

– Det är i någon mån förståeligt att Ryssland agerar på en rysk minoritets oro på Krim och i östra Ukraina, men inte på det sätt man agerar.

Så hade statsministern sagt i Sveriges Radio på söndagen, vilket framkallat en kedja av händelser som inte i någon enskild del hade fallit ut till hans fördel.

Wilhelm Agrell, en normalt duvaktig professor, hade skällt om »eftergiftspolitik« och »ett av de märkligaste och obehagligaste uttalanden av en svensk statsminister jag kan påminna mig«. Det var hanterbart, en professor är trots allt bara en professor. Värre då med de moderata suckarna. En partiledare som tydligen inte bara skulle höja skatter utan också välkomna ryssen? Vad fan håller han på med? hade de svurit i skydd av anonymitet. Detta gick kanske också lösa, man kunde ge dem en åthutning så de höll tyst.

Men Nils Daniel Carl Bildt?

Det var en annan sak.

Det som statsministern hade sagt stred ju ganska precist mot det som utrikesministern försökt få fram. Nämligen att Ryssland brutit internationell lag. Punkt. Att de ryska argumenten om att försvara ryska minoriteter i Ukraina bara hade varit en del av ett propagandakrig.

– Jag tror inte det har varit så mycket rysk minoritetsoro, om jag ska vara riktigt ärlig, hade Carl Bildt sagt i tv när han kommenterat statsministerns uttalande.

Varpå presskåren känt doften av blod.

»Är det inte snudd på regeringskris att utrikes- och statsministern har så olika syn på situationen i Ukraina?« frågade ledarskribenten PM Nilsson.

»Håll klaffen i fortsättningen!« löd K-G Bergströms sammanfattande order till statsministern.

Att lösa detta dilemma hade varit svårare. De hade fastnat för en talepunkt: »Citatet var lösryckt och taget ur sitt sammanhang.« Och strax hade detta påstående ekat från uppåtsträvande ungdomsklubbister och riksdagsledamöter utan andra synbara arbetsuppgifter än att hjälpa en halvnaken kejsare att få på sig kläderna igen.

Själv hade Fredrik Reinfeldt åkt till Uppsala som planerat för att föreläsa för studenterna i universitetsaulan.

Sju minuter in i hans anförande – han hade lagom hunnit hantera en tjej som skrikande lämnat föredraget med en klagovisa om förslaget till nya studiestödsregler – publicerade Sveriges Radio intervjun i sin helhet. Och för alla med normal hörförmåga framgick det då att citatet varken varit klippt eller lösryckt eller ens taget ur sitt sammanhang. Om detta kan statsministern vetat föga där han stod och talade fritt och vackert som vanligt. Men han blev briefad direkt efteråt av en pressekreterare som visade olika viktiga saker på en stor telefonskärm. När de klev bort till journalistklungan försökte de med ett annat argument. Fredrik Reinfeldt hänvisade till att också Barack Obama hänvisat till att Ryssland hänvisat till att det finns en minoritetsgrupp i Ukraina.

Just så.

Det hjälpte inte. Uttalandet gick inte att skaka av sig.

Så här långt in i denna föga sedelärande historia kan man stanna upp och fråga sig hur viktigt ett citat från en statsminister egentligen kan vara. Politik handlar väl om sakfrågorna, inte om någon halkat på ett ord så att folk blir sura? Säkerheten i Europa? Krigsrisken? Borde inte det ha varit det viktiga?

Kanske det.

Fast, nu är det valår. Och här fanns en opposition som gjorde sitt bästa för att pränta in att Sveriges regering inte var överens om hållningen i en av de allvarligare säkerhetspolitiska situationerna på länge. Stefan Löfven är nästan lika populär som Fredrik Reinfeldt nu, men ligger enligt en januarimätning från Ipsos långt efter när det kommer till att »företräda Sverige utomlands« och »leda Sverige i händelse av allvarlig kris«. Nu hade statsministern gett socialdemokraterna en gratischans.

Ja, inte bara socialdemokraterna.

Den försvarspolitiska spelplanen ser ut så här: Sedan 1996 har man i bred politisk enighet tagit Sverige från ett invasionsförsvar mot ett insatsförsvar. Vilket inneburit nedskärningar. Som alla varit med på. I analysen har hotet från öst successivt tonats ner – lägst ansågs det vara i 2007 års försvarsberedning, då politikerna enades om att klimatförändringarna utgjorde största säkerhetsrisken – för att sedan skruvas upp något. Vilket skapade oenighet. Folkpartiet har krävt mer pengar, särskilt sedan omställningen av försvaret försenats, och fått stöd av socialdemokraterna och kristdemokraterna.

Den som har hållit emot heter Fredrik Reinfeldt. Eller Anders Borg, som styrt moderaternas försvarspolitik sedan statsministern i september 2007 lät honom vinna ett ovanligt formativt budgetbråk mot Mikael Odenberg.

Valstrategiskt går det förstås att påpeka att antalet medborgare som väljer ett parti för dess försvarspolitik är minimalt, men internationella kriser kan rätt hanterade gynna sittande regering. Vilket är poängen här.

I flera månader hade ju moderaterna gått och längtat efter något som kunde skaka om valrörelsen och bryta socialdemokraternas grepp om dagordningen. Som eurokrisen 2010. När inget sådant inträffade hade Fredrik Reinfeldt och Anders Borg försökt lösa situationen själva. Genom att prognosticera uppåtgående konjunktur hade de beskrivit ett behov att spara i ladorna och lagt fast en princip om att alla valreformer skulle vara fullt ut finansierade. På det sättet hade de kringskurit socialdemokraternas manöverutrymme.

Men också, visade det sig i veckan, sitt eget.

I måndags, när Vladimir Putin hade förändrat den försvarspolitiska verkligheten och folkpartister och sverigedemokrater och socialdemokrater förflyttade sina trupper mot ännu mer pengar och ännu mer invasionsförsvar, var Fredrik Reinfeldts manöverutrymme redan kringskuret. Av hans eget finansdepartement. De hade ju inte bara sagt stopp till reformer två veckor tidigare utan dessutom föreslagit försvarsbesparingar på ytterligare 300 miljoner kronor.

Så där stod Fredrik Reinfeldt i måndags med en journalistklunga framför sig i aulan i Uppsala som ovanför porten har ingraverat ett sedelärande ordstäv om vikten av att tänka rätt snarare än fritt. Utan verktyg att göra inrikespolitiska poänger av den där utrikespolitiska krisen som till slut hade kommit. Han sa:

– Jag vill påpeka att i den miljö vi nu bedömer för kommande mandatperiod måste alla satsningar finansieras krona för krona.

Det var en ödets ironi.

Dagen efter firades att det var exakt tio år sedan tre personer skrivit en debattartikel om skattepolitik och därmed lagt grunden till nya moderaterna, en gång i tiden en formidabel valmaskin.

Artikelskribenterna hette Fredrik Reinfeldt, Anders Borg och Mikael Odenberg.