Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Politiker värre än murvlar

»Detta är den svarta farsen. Att den eländiga skolfrågan seglar upp igen, trots att alla är överens, inte minst efter avbasningen från Pisa.«

Den svenska skolpolitiken är ett mysteriespel, eller en svart fars. Troligen en kombination.

Förra veckan rusade den outtröttlige Jan Björklund fram ur kulissen med nyladdat vapen: Betyg i fyran! Pang! stod det på den vita flaggan som fladdrade i pistolens mynning.

Varför i herrans namn ska vi ha betyg i fyran? Nu när Björklund nyss vunnit kampen om betygen, och dessutom uppnått bred enighet om att återinföra betygen i sexan? Inte ens de som verkligen brinner för betyg gör vågen.

Det är verkligen ett mysterium, men bara ett mysterium för dem som bryr sig om skolan. Björklunds utspel handlar om något mycket viktigare, nämligen valtaktik. Som kloka kremlologer redan har påpekat; med utspelet om betyg i fyran hoppas Björklund kunna så split i det rödgröna blocket. Att det ska få vänsterpartiet att kvickna till.

Allt beror på att Jan Björklund varit alltför framgångsrik. Han har byggt sin politiska karriär på ämnet. Han vann skolfrågan – men förlorade äganderätten till den. Det kan bli hans fall.

Redan vid valet 2006 stod det klart. Sossarna hade länge försökt vara motståndare till betyg och centrala prov, men när Mona Sahlin prompt meddelade att hon inte tänkte ställa upp som partiledare om inte partiet tog avstånd från flumskolan, blev det tyst i klassen. Sedan dess för socialdemokraterna en alltigenom folkpartistisk skolpolitik, och man gör det skickligt. Socialdemokraterna smög fram och snodde skolfrågorna mitt framför näsan på utbildningsministern. I sak är alla överens.

Både vänstern och högern lovar en massa pengar till mindre klasser. Det är alltid ett populärt löfte, men det är tveksamt om det är effektivt. Särskilt nu, när det är ont om lärare. Forskarna är ju överens; mindre klasser ger inte bättre resultat. Engagerade lärare ger bättre resultat. Alltså skulle skattepengarna göra mer nytta om de gick till fler lärare, bättre lärare och bättre betalda lärare.

Detta vet skolpolitikerna bättre än alla andra, men de struntar i det.

»Nu erkänner nästan alla att lärare och elever behöver arbetsro – men har politikerna mod att ge dem det?« undrade jag retoriskt i Fokus för ett år sedan. Svaret är tydligt nej.

Detta är den svarta farsen. Att den eländiga skolfrågan seglar upp igen, trots att alla är överens, inte minst efter avbasningen från Pisa. Politikerna har misslyckats med att lösa problemen, men drar sig inte för att exploatera väljarnas existentiella oro. De är värre än kvällstidningsmurvlar.

Det finns ju en orsak till att människor i allmänhet bryr sig om skolan. I en värld där allting flyter är barnens väl och ve den enda fasta punkten, livets viktigaste projekt. Ett projekt som inte rullar av sig självt. Det gäller att välja rätt, för att ge lilla Oskar och Amanda rätt start i livet. Från rätt fjädrande exklusiva barnvagn till rätt läxhjälp. Att vara förälder är en hård bransch.

Mycket av det som skapade struktur i det gamla enhetssamhället har abdikerat som väktare över goda seder: Kyrkan, Farbror Polisen, Mormor och Staten. Nu är det skolan som ensam ska göra allt jobbet.

Att lära ut grammatik och multiplikationstabell är en sak, men skolan ska också stävja mobbning och porr, avslöja självskadebeteenden, lindra depression, motverka rasism och sexism. Kort sagt, lära barnen vad som är livets mening. Redan nu vet alla inblandade att skolan aldrig kan leva upp till målen som lagstiftarna lagt på den. Men det får vi inte låtsas om, för vem ska annars ta hand om allting som Gud har glömt?

Vi har knappast en kunskapskultur som gynnar skolan. Populärkulturen gör det inte, och knappast de vuxnas managementkultur heller. Samhällets idoler är fotbollsstjärnor och artister, inte vetenskapsmän eller poeter. Varken toppolitiker eller näringslivets ledare skryter med att de har läst en bok. Högskolan drar ner på humaniora och klassiska bildningsideal. Och elevernas föräldrar vill resa på välförtjänt semester till Thailand tre veckor när biljetterna är billiga – under terminen. Ingen står på skolans och bildningens sida. Vad kan vi då begära?

Svenska skolors kräftgång är med rätta något som bekymrar alla. De som tror att vi motar Pisa i grind med betyg i fyran räcker upp en hand.

 

För övrigt finns det något tröstlöst över skoldebatten, som sannerligen behöver nytt bränsle. Mysteriespel eller fars – snart slutar Marie-Louise Ekman som hyllad chef för Dramaten. Låt henne utreda den svenska skolan förutsättningslöst. Kvalifikationer har hon många. Hon var själv hopplös i skolan, och skolkade sig igenom alltihop.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera