Vem vågar göra om pensionerna?
En ny hållbar lösning för pensionssystemet framstår som allt mer utesluten. Både politiker och väljare tycks sakna sjukdomsinsikt.
Av såväl privata som yrkesmässiga skäl kom jag att följa tillblivelsen av vårt nuvarande pensionssystem närmare än de flesta. Och lite närmare än önskat, för den delen. Jag blev aldrig förälskad i det, men insåg att företrädaren ATP behövde ersättas och tyckte länge att den nya konstruktionen nog kunde duga. Fast nu vete tusan.
För som förre generaldirektören KG Scherman visar i sin grannlaga genomgång här har systemet lappats, lagats och byggts om så till den grad att inget längre är sig likt. Och flertalet förändringar har gjort av strykrädda och klåfingriga politiker för att karva ut fördelar till någon upplevt missgynnad grupp – som ”fattigpensionärerna”. Det har handlat om en varitation av bidrag, tillägg, tillskott och sänkta avgifter som nästan alltid finansierats via statsbudgeten och som därför kostat och kostar skattebetalarna oräkneliga miljarder. Värst av allt är att den ursprungliga tanken om ett respektavstånd – pensionernas motsvarighet till arbetslinjen; alltså att den som har arbetat ska få högre pension än den som inte har gjort det – numera nästan bara finns till namnet för dem med låg lön. För närvarande håller Systemets Väktare förresten på att införa en ”gas” för att fördela uppkomna överskott i systemet. Här finns inte utrymme att fördjupa sig i den saken, men även det greppet är populistiskt och feltänkt.
Så vad ska man göra? Ja, här finns den verkliga utmaningen. Pensionsreformen på nittiotalet sågs som något av ett politiskt mirakel, trots att den bara omfattade fem av dagens åtta riksdagspartier. Att få till en ny hållbar lösning med alla partierna är nog uteslutet – i synnerhet som sjukdomsinsikt saknas och väljarna inte ser det som angeläget – inte ens dagens pensionärer, faktiskt. Häromdagen presenterade Alecta en undersökning som visade att nio av tio av dem är nöjda med sin ekonomi, att dagens sextiosjuåringar har högre realinkomst än någon tidigare årskull vid samma ålder samt att andelen 65- till 79-åringar som lever i relativ fattigdom är lägre än i någon annan åldersgrupp.
Någon ny reform lär alltså inte bli aktuell på länge och svenska socialpolitiker och byråkrater kan fortsätta åka världen runt och predika: ”In Sweden, we have a system. A pension system.”
***
Läs även: Så blev pensionen omöjlig att planera
