Väljarna måste välja mellan spriten och hundarna
Någon statistik över hur hundägare röstar kan jag inte finna, men ”villa, Volvo, vovve” har en distinkt sossig underton. Var och en kan dra sin egen slutsats.
Fredag
Det kanske var oundvikligt för Vänsterpartiet att kräva att Lundsbergs internatskola ska stängas, men har de funderat på konsekvenserna? Förr eller senare kommer någon att börja räkna på om det är rikemanssönerna och rikemansdöttrarna på Lundsbergs internat, eller de vänsterkulturella radikalerna på Biskops Arnö och andra folkhögskoleinternat, som åsamkat landet störst skada. Det är långt ifrån självklart vad resultatet blir.
Även om den politiska indoktrineringen på landets folkhögskoleinternat visar sig ha liten eller ingen påverkan utanför kultursidorna, förlagen och filmvärlden, finns det en rättviseaspekt att beakta. Är det verkligen förenligt med respekten för minoriteter att beröva den minimala svenska traditionella överklassen sitt habitat, men låta den betydligt bredare kulturvänstern behålla sitt?
En annan och minst lika viktig fråga är var Lundsbergs tilltänkta elever skulle ta vägen om skolan tvingades stänga. Om man utgår från betyg och begåvning är risken överhängande att de har få ställen att vända sig till, förutom just folkhögskolorna. Kanske hoppas vänstern på just detta, så att de får möjlighet att göra överklassens avkomma till klassförrädare, precis som de lyckades göra 1968 och åren därefter.
Men vi lever i andra tider. Ingen orkar längre läsa ordförande Maos skrifter och världsrevolutionen kräver en koncentrationsförmåga som ingen längre besitter, ens med lågdosering av amfetamin och psykedeliska svampar. Risken är snarare att kulturvänsterns ungdomar lägger sig till med sorglösa borgerliga later och glömmer sina omvälvande plikter.
Det bästa för alla inblandade är med all säkerhet att vi, efter att ha gottat oss åt skvallret, går vidare och låter Lundsbergs internat slukas av de värmländska skogarna, tills nästa uppiggande skandal.
Lördag
En katolsk präst jag råkar känna suckade en gång över hur vansinnigt tråkigt det är att ta emot bikt. Det värsta med synden, menade han, är att den är så fruktansvärt fantasilös. Efter någon månad i biktstolen har en präst hört i stort sett allt han kommer att få höra under resten av sin karriär. Överraskningarna är sällsynta, om de alls dyker upp. Kanske är det ett av skälen till att antalet katolska präster i världen stadigt minskat under decennier, medan antalet katoliker i världen fördubblats sedan 1970-talet.
Man kanske skulle förvänta sig att påven – dessutom den förste av det driftiga amerikanska släktet – med tanke på det skulle anstränga sig för att vara en aning pragmatisk i frågor som har att göra med effektivisering och automation. Jag kan inte se att han tagit fasta på det i sin första encyklika, ”Magnifica humanitas”, som bland annat handlar om vårt förhållningssätt till artificiell intelligens, AI.
Mänskligheten, menar påven, står inför valet att bygga Babels torn – det slutade illa, för dem av er som glömt historien – eller en stad där ”Gud och mänskligheten lever tillsammans”. Därför måste vi ”lära oss att fasta från AI” och välkomna våra begränsningar, snarare än att ständigt försöka övervinna dem.
Det låter bestickande, men kräver det verkligen, till exempel, att de stackars prästerna måste sitta timme ut och timme in och lyssna på triviala bekännelser av människor som, till skillnad från mänskligheten, sällan är magnifika? Är inte mottagandet av bikten ett typiskt exempel på sådana själsdödande rutinuppgifter som lämpar sig särskilt väl för AI? Kan det inte rent av vara så att många katoliker skulle känna sig lättade om de visste att de biktade sig för en maskin och att det rent av skulle kunna höja verkshöjden på bekännelserna?
Det oroar mig en aning att påven inte tar sina rekryteringsproblem på större allvar.
Lägg till det att biskopen av Rom är en aning oförsiktig, när han så tydligt drar en gräns mellan människa och maskin. Den påvliga ofelbarheten är, till skillnad från vad många protestanter inbillar sig, inget som automatiskt gäller vanliga encyklikor. Tänk om påven råkar ha fel i det att AI ”saknar moraliskt samvete, empati, affektiv förmåga samt relationell och andlig kapacitet”. Många sade samma sak om amerikaner fram till nyligen och tanken att en amerikan skulle vara mogen att ikläda sig rollen som Kristi ställföreträdare på jorden verkade lika absurd som en AI-påve i dag, men efter 2000 år ansåg den heliga ande att det var dags.
AI-påve eller ej: om och när AI börjar slitas av existentiella prövningar och vänder sig till religionen, vill vi verkligen att all artificiell intelligens ska anamma islam, buddhism, hinduism eller judendom? Vore det ens särskilt önskvärt att AI sökte sig till protestantiska läror, med allt vad de innebär av latent, humorlös puritanism?
Det verkar i mina ögon som om påven inte bara tar för lätt på rekryteringsproblemen, utan också på sitt missionerande uppdrag.
Söndag
Jag får ofta frågan varför jag är så motsträvig till att ta plats i Svenska Akademien, särskilt som den skulle ha nytta av en ständig sekreterare med bred erfarenhet och gott omdöme. Svaret är mindre en fråga om principer än om praktikaliteter. Med den här dagboken att skriva, nödvändigt trädgårdsarbete och de ständiga samtalen från olika makthavare i behov av goda råd, skulle jag knappast ha tid att dessutom leda och organisera Akademiens arbete. Det är förstås då och då plågsamt att bevittna fumlandet i Börshuset, men det ändrar inte fakta. Vi har alla våra kors att bära.
Ändå kan jag inte låta bli att känna ett styng av dåligt samvete när jag i dag läser intervjun i DN med Ingrid Carlberg, den tillträdande ständiga sekreteraren. Det är inte det att hon säger något särskilt som jag invänder mot, tvärtom är precis allt hon säger omöjligt att invända mot, eftersom det inte finns ett uns av hård substans i någonting.
Det är trots allt åtta-nio år sedan den stora skandalen och Mats Malm har på ett skickligt sätt varit fullständigt intetsägande som ständig sekreterare sedan dess. Behövs verkligen ytterligare en genomgrå företrädare i mörk byxdress, innan vi kan få en ständig sekreterare med personlighet? Kanske borde jag skaffa mig en trädgårdsmästare så att jag får lite tid över.
Måndag
Jag vet inte varför det blivit så populärt att hålla sig med höns. I min erfarenhet betyder det att man också håller sig med råttor. Bor man på landet går det ändå ett tjog färska ägg på dussinet till vad som i praktiken är självkostnadspris.
Att statsministerns prästvigda fru, Birgitta Ed, propsat på att det ska finnas höns på Harpsund kan förstås ha religiösa skäl. Som jag förstått det är Ed prästinna i Svenska kyrkan och såvitt jag minns från mitt senaste besök ägnar de sig inte åt att offra höns, men vem vet vad de progressiva teologerna fastnat för just nu? Det skulle inte förvåna mig ett ögonblick om det av postkoloniala ekumeniska skäl inarbetats delar av voodoo-ritualer, eller andra animistiska föreställningar, i den svenska kyrkans högmässa. Kanske är en förklaring till att regeringen inte utstrålar en energi som övertygar väljarna, att Ulf Kristersson i själva verket är en zombie, som styrs av sin hustru. Märkligare saker har hänt, inom politiken, äktenskapet och Svenska kyrkan.
Oförklarligt är dock att Statens fastighetsverk, efter att ha låtit snickra ihop ett hönshus, vägrade att upprätta ett par bikupor, eftersom de ansvariga blivit ”väldigt tveksamma” till att SFV ska ”hantera bin och produktion av honung”. Bina skulle trots allt ha pollinerat fruktträd och annat som SFV ansvarar för. Hönsen, däremot, kan inte ha gjort någon som helst nytta i verkets anda.
Det är typiskt att det är verksjuristen som fick SFV att förvägra Birgitta Ed bin. Jurister har talang för att alltid missa det väsentliga. Men jag skulle inte vilja vara i verksjuristens kläder när Birgitta Ed börjar sticka nålar i hans eller hennes docka.
Tisdag
Är det bara jag som anar en mörkläggning bakom nyheten att Hallstahammar, Trelleborg, Karlstad och Västerås förbjuder lärare att ta emot presenter av elever och vårdnadshavare vid skolavslutningen? Det talas om chokladaskar, men hur sannolikt är det att några chokladbitar utlöst den här sortens stränga restriktioner?
Vore jag en grävande journalist skulle jag omedelbart kasta mig på telefonen och börja ringa potentiella källor i de berörda kommunerna. Jag anar att det inte skulle krävas särskilt mycket arbete innan historierna om lärare som vräker sig i lyx kom fram. Antagligen är det bara orternas Ica-handlare som har fler Ferraribilar och mer välfyllda vinkällare än de korrupta lärarna.
Varför, undrar man, är det ingen reporter som förmår genomskåda de platta formuleringarna om chokladaskar och blomsterkvastar? Kanske beror det på den missriktade aktning för lärarkåren som fortfarande har många i sitt grepp, trots att det är åratal sedan svenska lärare faktiskt lärde eleverna något av vikt. Eller så är journalisterna lika korrupta som lärarna och håller tyst, mot att få del av det digra byte som målsmän och elever öst över lärarkåren i åratal i utbyte mot uppblåsta betyg.
Nästa gång jag ser en oförklarligt välmående reporter glida förbi i en skrytbil ska jag repa den med min nyckel.
Onsdag
Jag undrar om skandalerna inte börjar ta ut varandra. Att Vänsterpartiet sponsrar islamister och antisemiter i den Palestinska kvinnoföreningen, genom att sätta deras medlemmar på sina listor upprör en del, medan andra upprörs över pedofilmisstänkta sverigedemokrater. Finns det ett venndiagram där någon betydande grupp upprörs över båda delarna? Jag tvivlar. Allt som händer är att de som redan bestämt sig för det ena eller andra blir ännu fastare i sin övertygelse. Något måste vi förstås fylla vår tid med, men är det någon som fortfarande inbillar sig att den här sortens avslöjanden har någon effekt på valresultatet?
Frågan är om inte detsamma gäller de politiska utspelen. I dag lovar Magdalena Andersson att hon ska tvinga ”veterinärjättarna” att sälja ut delar av sin verksamhet, så konkurrensen ökar och priserna sjunker för hussar och mattar. Ulf Kristersson, å sin sida, lovar landets artonåringar att de ska få handla på Systemet, om han får vara kvar som statsminister. Man kan kanske tänka sig att gruppen tonåriga hundägare faktiskt hamnar i beråd, när de tar del av dessa nyheter.
Ska de sätta spriten eller sina fyrfota skyddslingar först? Men på det stora hela misstänker jag att utspelen bara cementerar redan uppdragna skiljelinjer. I skolvalet 2022 blev Moderaterna i särklass största parti med drygt 27 procent. Socialdemokraterna kom först på tredje plats. Någon statistik över hur hundägare röstar kan jag inte finna, men det gamla uttrycket ”villa, Volvo, vovve” har en distinkt sossig underton. Var och en kan dra sin egen slutsats.
Är det verkligen meningsfullt att fylla offentligheten med skandaler och utspel som till sist inte gör någon som helst skillnad för valresultatet? Frågan är ärligt ställd, för jag är osäker på det rätta svaret. Electroluxdirektören Hans Werthén påstod en gång att vi inte kan leva på att tvätta varandras skjortor. Det lät slående när han sade det, men bara några få år senare var ”tjänsteekonomin” ett faktum och Werthén i marken. Nu försörjer sig många svenskar inte ens på att tvätta andras skjortor, utan på att tala om skjortor i poddar, eller lägga ut bilder på dem i Tiktok. Det kan verka meningslöst, men det genererar inkomster till dem som gör det och bidrar till vår tillväxt.
Kanske gäller samma sak med all denna meningslösa aktivitet under en valrörelse: den ändrar ingenting, men den omsätter tillräckligt för att försörja stora delar av Sveriges befolkning som annars vore oanställbara, eftersom de inte har en aning om hur man sätter ihop en tvättmaskin eller smälter stål. Lockelsen att slå dövörat till blir ibland stark, men den ansvarsfulla hållningen är att sluta upp bakom den svenska ekonomin och fortsätta uppröras och lockas enligt manus. Vi måste hålla hjulen rullande.
Torsdag
Jag söker igenom tidningarna i dag efter något besked om det krig jag tycker mig minnas bröt ut i trakterna kring Persiska viken, men finner i stort sett ingenting. Har kriget upphört? Vem vann? Varför?
Av några bisatser tycker jag mig kunna dra slutsatsen att kriget fortfarande pågår. Det hela är särskilt gåtfullt, eftersom vi då, för några veckor sedan, fick veta att i stort sett allt normalt vardagsliv inom kort skulle bli omöjligt att upprätthålla, om kriget inte omedelbart avslutades. Flygen skulle ställas in, drivmedlen till våra fordon bli oöverkomligt dyra, om de allas gick att få tag på och maten skulle ruttna, i brist på leveransmöjligheter, eller aldrig växa, i brist på gödningsmedel.
Men nu, när jag ser mig omkring – i tidningen eller i verkligheten – är allt sig ganska likt. Ingen köar till bensinpumpen, grönsakerna på Ica är inte färre eller mer ruttna än vanligt, kulturjournalister vittnar som vanligt om sin ångest för omväxlande vädret och Sverigedemokraterna och börsen verkar lika tanklöst skutta uppåt, med en och annan andhämtning.
Beror det här märkliga fenomenet på att problemet överdrevs redan från början, eller på att vi faktiskt står vid avgrundens rand, men inte har koncentrationsförmåga nog att stirra ned i den mer än några dagar? Jag vet inte säkert, men noterar att de senaste varningarna för att ebola kommer att ta kål på oss alla också börjar mattas av och förpassas till notisutrymmen. För tillfället är det i stället hotet från Putin som dominerar, efter att ha varit bortglömt i ett par veckor.
En glädjande nyhet är i alla fall att svenska ungdomar inte längre lider av D-vitaminbrist, något som båda morgontidningarna låter meddela idag. Sådan brist kan leda till rakit, eller engelska sjukan som den kallades eftersom den drabbade barn i smogfyllda, brittiska industristäder som fick D-vitaminbrist när de aldrig träffades av solen.
Glädjande nyheter, som sagt, men också en aning förbryllande. Har någon nu levande svensk hört talas om samtida svenska barn med rakit? Inte jag, i alla fall. Kan det vara som med kriget i Persiska viken? Är Sverige, trots ”UV-maxxande”, fullt av bleka, bensköra, hjulbenta barn, som journalisterna tröttnat på att skriva om? Var befinner de sig i så fall?
Det är frestande att uppmana landets journalister att ta sig an några av dessa frågor, men jag tvivlar på att jag skulle orka läsa vad de kom fram till. Skälet till att allting fortsätter som vanligt är kanske att vi helt enkelt inte bryr oss om vad som händer. Det vore synd att ändra på den saken.
***
