Klassresan

Han finns knappt på bild. Affärspressen nämner honom sällan. Mingel med andra högdjur är inte hans grej.
Länge lyckades han hålla en låg profil.

Fram till nu.

När de rasande protesterna mot miljardupprustningen inför fotbolls-VM startade på Brasiliens gator förra sommaren hamnade Cesar Mata Pires på demonstranternas plakat: »The $ for education went to OAS«.

Cesar Mata Pires och hans byggbolag OAS har fått symbolisera allt som de hatar. Känslorna dämpades knappast då amerikanska Forbes tidigare i våras rankade Cesar Mata Pires som en av världens rikaste.

Platsen på förmögenhetslistan kan Mata Pires tacka just sommarens VM för.

Den 63-årige byggmagnaten är en av spelens solklara vinnare, långt innan en enda boll satts i rullning.

brasilientag

Den dyra drömmen. Fotbolls-Vm i Brasilien är det mest kostsamma hittills. Dryga 100 miljarder kronor har det kostat – varav skattebetalarna stått för cirka 80 miljarder kronor.

Det land som för sju år sedan fick fotbolls-VM var ett helt annat än i dag. Då, 2007, hade ekonomin gått på högvarv ett bra tag och en överväldigande majoritet av brasilianarna gjorde tummen upp för arrangemanget.

Brasilien buntades tillsammans med Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika ihop under förkortningen Brics och beskrevs som världens mest snabbväxande och expansiva tillväxtmarknader.

Under stora delar av Luiz Inácio Lula da Silvas presidentskap, från 2003 till 2011, kunde han surfa på att i princip alla pilar pekade åt rätt håll i världens sjunde största ekonomi. Tillväxten kunde toppår ligga på uppåt åtta procent. Utlandsskulden bantades samtidigt som underskottet i statsfinanserna minskade. Inflationen hölls i schack.

Parallellt med en hyfsat stram finans- och penningpolitik gjorde en rad välfärdsreformer att de stora inkomstklyftorna minskade. Utländska investerare kramade nästan ihjäl Brasilien.

Generöst och välvilligt var det därför inga problem för presidenten att garantera att inte en enda skattekrona skulle användas till de tolv arenor som behövde byggas eller rustas upp till VM. Allt skulle finansieras med privata medel. Dessutom lockade Lula med en massiv utbyggnad av landets vägar, flygplatser, järnvägar, bussar och tunnelbanor – infrastruktur som varit eftersatt i åratal. När Rio de Janerio 2009 fick sommar-OS 2016 blev planerna än mer storstilade. Nya löften las till de gamla.

Få av dem har visat sig hålla.

Skattebetalarna har fått skjuta till pengar – närmare 80 miljarder kronor är en summa som nämnts – för att VM-byggena skulle kunna slutföras. En rad av infrastrukturprojekten har antingen inte blivit av överhuvudtaget eller bara genomförts till viss del.

Att korruptionen dessutom fått svängrum som aldrig förr har inte gjort saken bättre. Flera av byggjättarna, likt Cesar Mata Pires bolag, som fått uppdrag att bygga VM-arenor och kommunikationer anklagas för att via mutor ha orsakat de skenande kostnaderna. Detta i ett världsmästerskap som visat sig kosta mer än något tidigare VM gjort, dryga 100 miljarder kronor. Klart att även en fotbollstokig nation som Brasilien reagerar till slut.

När den nuvarande presidenten, Dilma Rousseff, för ett år sedan invigde Confederations Cup, genrepet inför VM, på huvudstadens Estádio Nacional de Brasilia fanns det fler demonstranter utanför matcharenan än innanför. Lukten av polisens tårgas letade sig in till de dryga 67 000 som betalat för att se hemmanationen vinna mot Japan. Gummikulorna mot demonstranterna fick fotbollspubliken höra talas om först efteråt.

Bara några månader tidigare hade Rousseff nått en rekordnotering då 65 procent av brasilianarna gav henne sitt stöd. Med en rad insatser för att minska fattigdomen – bland annat får 50 miljoner brasilianare numera ett familjebidrag, Bolsa Familia, varje månad – såg det ut som om Rousseff säkrat ett fortsatt brett stöd för sig själv och för Partido dos Trabalhadores, Arbetarpartiet.

Men då, sommaren 2013 på en av de tolv VM-arenorna, buades presidenten ut.

Kanske borde hon inte ha blivit så chockad som hon blev. För trots hennes reformer att dämpa inkomstskillnaderna är klyftorna fortfarande enorma.

Var femte invånare räknas som fattig och mer än var fjärde storstadsbo bor i en kåkstad, favela.

Confederations Cup sammanföll med de största demonstrationerna på över två decennier i Brasilien.

Det som fick miljoner brasilianare på fötter var ett rejält påslag på de redan höga priserna på lokaltrafiken i Rio de Janerio och São Paulo. Två städer som redan är dyrast i världen då det gäller hur mycket man behöver jobba för att åka kommunalt. Missnöjet med prisökningarna späddes på av att kommunikationerna redan var kraftigt underdimensionerade i dessa två mångmiljonstäder.

De höjda biljettpriserna blev en utlösande faktor för demonstrationerna. Men än viktigare för demonstrationsviljan var frustrationen över en utbredd korruption, höga skatter och dåligt fungernade skola och sjukvård. En stadigt stigande inflation har också gjort nödvändigheter som mat dyrare.

Vardagsnära bekymmer stod plötsligt i skarp kontrast till de påkostade och ofta överdimensionerade arenabyggena som började ta form runt om i landet.

Eller som en av alla de banderoller som vecklades ut under demonstrationerna uttryckte det: »Vakna Brasilien, en lärare är värd mer än Neymar«, och syftade på en av landets stora fixstjärnor som om en dryg vecka är med i den startelva som möter Kroatien i VM:s premiärmatch.

För att blidka demonstranterna lovade Rousseff att ta ännu hårdare tag mot korruptionen, att forma en nationell plan för att förbättra kommunikationerna, att importera läkare till fattiga regioner och att använda pengar från den statliga oljeindustrin till skolor och utbildning.

Löftena har dock inte räckt långt. För något har hänt med den så stadigt spinnande ekonomin.

Hans Gustafson är analytiker på Swedbank och följer utvecklingen i Sydamerika. När han ska sammanfatta läget säger han att Brasilien är »en ekonomi full av utmaningar« som »haltar rejält«.

Det han syftar på är ett växande budgetunderskott, sänkt kreditbetyg, ett försämrat bytesbalansunderskott, lägre tillväxttakt och otillräckliga investeringar. För att inte tala om en inflation som får många brasilianare att med rysningar minnas hur den skenade under 90-talet. Där vill ju ingen hamna igen.

Den så hyllade ekonomin är alltså rätt stukad. Drabbad av en baksmälla efter alla boomande år.

Påverkan utifrån har inte saknats. Finanskrisen för några år sedan klarade sig få undan. När nu amerikanska centralbanken Fed trappar ner sina stimulanser drabbas Brasilien hårt eftersom inflödet av utländskt kapital sinar. När Kinas tillväxt samtidigt saktar in slår det direkt mot Brasilien som är helt beroende av sin export dit.

Ekonomer pratar också om att Brasilien, tillsammans med flera tillväxtländer, hamnat i något de kallar medelklassfällan. De tidiga faserna av en ekonomisk utveckling är relativt enkla och kan gå snabbt – att lyfta människor från fattigdom. Sedan går utvecklingen trögare och tillväxten avtar.

– Nu måste tillväxtländerna genomföra interna reformer och förbättra sina interna strukturer, menade Nariman Behravesh, chefsekonom på konsultbolaget IHS, när han pratade vid årets Världsekonomiska forum i Davos.

detljusalivet

Det ljusa livet. Den exklusiva São Paulo-stadsdelen Higieno­polis är utom räckhåll för de flesta. Många får nöja sig med någon av de 1,4 miljoner kommunala bostäder som byggts i landet sedan 2009 för att få fler att lämna favelorna. Ytterligare 1,6 miljoner bostäder håller på att byggas.

Delar av dagens problem i världens näst största tillväxtnation är alltså självförvållade.

Hittills har höjda minimilöner, bidrag och förmånliga lån av statliga banker gjort att fler och fler har klassvandrat från de fattiga grupperna E och D upp till C – i Brasilien klassas levnadsstandarden från A till E. I dag beräknas 100 miljoner tillhöra medelklassen. Den privata konsumtionen har exploderat och drivit på landets snabba tillväxt. Eller rättare sagt: den har varit helt avgörande för Brasiliens enorma lyft. Förra året stod hushållens konsumtion för 62,5 procent av BNP.

Problemet är att industriproduktion och investeringar i till exempel infrastruktur och bostäder under samma tid stagnerat.

Ett komplicerat skattesystem, låg utbildningsnivå, en försummad infrastruktur och krånglig byråkrati listas också som hämmande för att fixa tillväxten på lång sikt.

Korruptionen likaså. Pådriven av den nästan symbiotiska relationen mellan landets storbolag och de styrande.
Så det var kanske ingen slump att Cesar Mata Pires hamnade på demonstranternas plakat – eller för den delen på Forbes rikinglista. Byggbolaget OAS, där han äger 90 procent, har sedan starten i slutet av 70-talet haft nära kopplingar till den styrande makten.

Mata Pires är gift med dottern till en senator från Bahia. När senatorn lockade amerikanska Ford med sänkta skatter till delstaten fick OAS ett jättekontrakt av biljätten. Det dröjde inte länge förrän kritikerna drev med företagsnamnet: »Obrigado, Amigo Sogro«. Ungefär »tack, bästa svärfar«.

Företaget är också en av de mest givmilda donatorerna till Dilma Rousseffs parti. För ett par år sedan fick OAS ett 15 år långt kontrakt med Petrobras, ett av världens största oljebolag där staten är majoritets­ägare och där Dilma Rousseff själv varit styrelseordförande.

Mata Pires bolag har dessutom fått miljarder i kraftigt subventionerade banklån från den statliga investeringsbanken BNDES.

Missnöjet med Dilma Rousseff har spätts på när hon under de senaste månaderna dragits in i en påstådd korruptionsskandal kopplad till just Petrobras.

Hennes popularitet har inte heller stärkts av tvångsflytten av flera kåkstäder, något som har gjorts för att få en rad VM-byggen på plats. Dessutom har andra favelor fått en massiv polisövervakning för att komma till rätta med de knarkkarteller som styr i kåkstäderna. En särskild avväpningsstyrka har bildats för att kunna garantera säkerheten inför VM och OS. Detta arbete har nu intensifieras med elittränad polis i specialförband vars logga är en dödskalle som genomborras av en kniv.

Alexandre Ciconello, talesperson för Amnesty International, menar att regeringen försöker skapa en snygg fasad av att Brasilien är tryggt nu när världens uppmärksamhet riktas mot landet och närmare miljonen besökare väntas dit:

– Verkligheten är mycket, mycket dystrare.

Polisens upprensning har välkomnats av många men också mötts av protester från de som inte längre kan röra sig fritt, som får stå ut med razzior i sina hem och de som menar att polisen använder onödigt brutala metoder. Dessutom sägs flera av poliserna vara korrumperade. I april plockades flera poliser i den särskilda styrkan bort efter att de sålt beskydd åt kriminella i en av Rios största favelor. Protesterna har lett till flera våldsamma upplopp med minst ett tiotal döda.

Så Dilma Rousseff är rejält tilltufsad. När hon, den tidigare vänsteraktivisten som fängslades och torterades av militärdiktaturen i början av 1970-talet, efterträdde Lula var förväntningarna skyhöga.

Hon fortsatte att driva Lulas ekonomiska politik och höjde tempot för att minska fattigdomen. Under relativt kort tid förändrades stora delar av det brasilianska samhället. Under Lulas och Rousseffs styre har 40 miljoner människor i detta 200-miljonersland lyfts ur fattigdom.

I dag fortsätter hennes ras i opinionsmätningarna. Om några månader, i oktober, är det presidentval och från toppnoteringen på 65 procent svarar i dag 36 procent att de har förtroende för den sittande presidenten. Försprånget till de andra krymper och det är inte alls lika självklart att hon fixar segern redan i första omgången, då det krävs minst hälften av rösterna för att vinna direkt.

Inte konstigt att det är rätt nervöst i det brasilianska arbetarpartiet. Vad ska ett parti göra som under lång tid hade stöd på gatan men inte makten och sedan fick regeringsmakten men nu verkar förlora gatan?

I början av maj aviserade Dilma Rousseff igen insatser riktade till de fattigaste, till dem som hon är helt beroende av för att vinna i höst. Så hon lovade en höjning på tio procent i familjebidraget Bolsa Familia och en skattesänkning för de fattigaste, två reformer som berör 36 miljoner familjer.

brasilienparadis

Det slutna reservatet. I de brasilianska storstäderna ligger de fattiga områdena sida vid sida med de rika. Sedan 1987 har antalet brasilianska dollarmiljardärer ökat från 3 till 65, enligt Forbes. På bilden, Club Athletico Paulistano i São Paulo, en privat country club och idrottsförening.

Men det är fler än de sämst ställda som är missnöjda. Den svällande medelklassen tycker att de får dra ett stort lass och pekar på ett relativt högt skattetryck. Dessutom slår den stigande inflationen inte bara mot de fattiga som försöker få ihop det varje månad utan  den slår också mot den skuldsatta medelklassen som ser sina räntekostnader dra iväg.

Dilma Rousseffs kritiker ger inte heller mycket för hennes nya löften att komma till rätta med skattesystem, dålig infrastruktur och korruption. Misstron beror till stor del på att hennes tidigare insatser för att öka tillväxten inte haft önskad effekt. Ekonomin har vuxit hälften så snabbt som när företrädaren var vid makten. Brasiliens centralbank räknar med att den hamnar på 1,6 procent i år jämfört med 7,5 procent under 2010.

För att få bukt med inflationen har centralbanken också tvingats höja räntan stegvis till dagens dryga 11 procent, räntehöjningar som hämmat tillväxten.

– Ekonomin växer inte och priserna stiger. Folk kan inte längre konsumera så mycket som de skulle vilja, något som gör medelklassen både arg och besviken, säger Alexandre Barros på tankesmedjan Early Warning i Brasilia.

Värdnationen får alltid spela öppningsmatchen i ett VM.

Inför nästan 70 000 åskådare på São Paulo-arenan Itaquerao möter Brasilien Kroatien torsdagen den 12 juni. Som många av de andra arenorna blev även den klar i sista stund och till en rekorddyr nota. Men när domaren blåser i gång matchen och Adidas nya VM-boll Brazuca lämnar mittpunkten är det förmodligen glömt. I alla fall där och då.

Efter miljondemonstrationerna förra sommaren tog protesterna en paus. Nu har de tagit fart igen, med målet att få minst lika stor uppmärksamhet som det som sker inne på arenorna. »64 matcher, 64 protester«, som 27-årige Alan Fragoso, en av initiativtagarna till de första demonstrationerna, formulerade sina förhoppningar i tidningen Time för ett tag sedan.

Kanske får han rätt. När publiken fyller de påkostade arenorna – med en standard som landets sjukhus och skolor bara kan drömma om – blir det uppenbart att förra sommarens demonstrationskrav inte har uppfyllts. Alla som inte har haft råd med de dyra VM-biljetterna kan helt gratis samlas på gatorna.

Hemmanationen räknas till en av VM:s storfavoriter. Det finns – hur märkligt det än kan låta – också en 64 år gammal revanschlusta. När Brasilien 1950 senast ordnade fotbolls-VM förlorade landet i finalen mot Uruguay. Ingen vill vara med om den landssorgsliknande stämningen som förlamade Brasilien lång tid efter den snöpliga 2–1-förlusten.

För Dilma Rousseff står ännu mer på spel. Hittills är det hon som fått bära förlorartröjan. Om Brasilien gör succé på plan, glöms alla hennes misstag och misslyckanden då? Oddsen är inte särskilt höga.

Byggmiljardären Cesar Mata Pires är inte det minsta beroende av hur Brasiliens elva lyckas. Han är ju redan en vinnare. Och även om han skulle vilja hinner Mata Pires knappast se många av VM:s matcher. För om två är det OS i Brasilien. Det finns mycket kvar att göra. Han har mycket kvar att bygga.

 

 

reginaldamaria

»Egentligen har inget blivit bättre«

Reginalda Maria do Nascimento är 47 år och jobbar som hembiträde i ett av São Paulos mer välbärgade områden.

Hon är en av alla dem som rört sig uppåt från landets lägsta klasser och fått det bättre. I dag kan hon köpa saker till sig själv och hemmet, saker som hon för bara några år sedan absolut inte hade råd med. Dessutom har hon tillsammans med sin man för första gången köpt en egen lägenhet.

Men hon är inte nöjd med vad hon ser.

–  Helt ärligt, egentligen har inget blivit bättre i Brasilien. Sjukvården och lokaltrafiken har blivit ännu sämre. Det tar mig två timmar i varje riktning att komma till jobbet. Och det är överfullt! Sjukvården borde också förändras. Jag önskar att den som kommer in till ett sjukhus skulle få snabb och bra vård.

Hon tycker att det senaste årets demonstrationer är helt rimliga.

–  Regeringen har investerat alldeles för mycket pengar i VM och OS och totalt glömt folkets behov av utbildning, vård och transporter.

rodrigotoledo

»Jag lägger 17 000 i månaden på ­sjukförsäkring«

Rodrigo Toledo, 38 år, är operativ chef på ett stort kommunikationsföretag i São Paulo.

Han räknas till den stora medelklassen, och då i det övre skiktet. Han tycker att det bästa som hänt i Brasilien under de senaste åren är att så många har lyfts över fattigdomsgränsen.

– Problemet är på vilket sätt det gjorts. Regeringen ger pengar till de fattiga för att försäkra sig om deras röster. I stället borde pengarna satsas på utbildning.

Rodrigo Toledo lägger runt 17 000 kronor varje månad på privata sjukförsäkringar. Detta utöver landets skatter på boende, utländska varor och bilkörning.

– Medelklassen som arbetar hårt för att höja sin levnadsstandard får betala hela notan för att Lula och Dilma kört landet i botten. Därför tittar många av mina vänner på hus i USA, men också för den höga kriminalitetens skull. Säkerheten här i Sâo Paulo gör mig galen. Om du inte har råd med skottsäker bil är du på helspänn från det att du lämnar ditt hem.

Text:

Toppbild: Martin Adolfsson, São Paulo