Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

Hög på seger. Efter en intensiv valkampanj, här i Paris, blev Marine Le Pens parti Nationella fronten det största partiet i Frankrike.

Inrikes

Taktikröster

Därför behöver inte högerpopulisternas framgångar i Europa ge dem så stor makt.

När franska Nationella frontens succé i valet till EU-parlamentet blev känt jublades det på sverigedemokraternas valvaka. Sedan blev det tyst.

Under det följande dygnet var partiledningen förtegen om vilken grupp de nya ledamöterna Kristina Winberg och Peter Lundgren kommer att samarbeta med i parlamentet.

– Dansk folkeparti är egentligen det enda parti vi haft kontakt med, sa Jimmie Åkesson.

Detta trots att partiledaren Marine Le Pen varit i Sverige och träffat sd-ledningen. Och att Le Pen härom månaden själv på en fråga från Fokus var tydlig med att hon upprätthåller kontakterna med det svenska partiet.

– Ja, naturligtvis. Jag är imponerad av hur sverigedemokraterna slåss för sina idéer.

I SVT:s Aktuellt på måndagskvällen var Åkesson något mer tydlig i kommentaren om grupptillörighet.

– Vi har identifierat två partier som vi vill samarbeta med och det är Dansk folkeparti och Ukip i Storbritannien. Det är de två som vi kan tänka oss att samarbeta med och går inte det så blir vi sannolikt grupplösa.

Natten till tisdagen publicerade partiorganet SD-Kuriren en artikel där Åkesson också kommenterade eventuell gruppbildning med Nationella fronten.

– I dag känner vi att vi inte har tillräckligt grepp om dem för att vara beredda att inleda något samarbete under den här mandatperioden.

Med ett riksdagsval runt hörnet är det inte klokt att förknippas med ett parti som i Sverige stämplas som direkt rasistiskt. Det är därför förhandlingarna och beskeden drar ut på tiden.

– Sverigedemokraterna vinner på att spela naiva och följa med hur snacket går innan man tar ställning. Partiet blir det sista som väljer grupp, säger statsvetaren Andreas Johansson Heinö på tanskesmedjan Timbro.

Val av partigrupp är ingen liten fråga. Efter valet sitter olika former av EU-fientliga och mer eller mindre främlingsfientliga partier på fler än 150 av 751 mandat i parlamentet. Men utan en grupp att agera genom är mandaten närmast oanvändbara. För att få talartid, ekonomiska bidrag och ansvar för lagförslag måste man höra till en grupp.

Att döma av den beröringsskräck som finns mellan de här partierna blir det inte lätt. Valets två stora vinnare, Nationella fronten och brittiska Ukip, vill till exempel inte samarbeta. Det troliga är därför att det bildas två grupper, en mer högerextrem med det franska partiet i spetsen och en mer populistisk, ledd av Ukip.

Till dessa två ska nu övriga partier ansluta sig. Och lita på att övertalningskampanjen redan har börjat. Processen ska vara klar i juni. För att bilda en ny grupp behövs 25 parlamentariker från sju olika länder.

Att få ihop det här spelet blir allt annat än lätt.

Den brittiska EU-forskaren Simon Hix placerade efter valet sverigedemokraterna i samma grupp som Nationella fronten, nederländska Geert Wilders Frihetsparti, österrikiska Frihetspartiet FPÖ, belgiska Vlaams Belang och italienska Lega Nord.

Nu har partiet alltså tagit avstånd från Nationella fronten. Men de som svenskarna vill samarbeta med, Ukip och Dansk folkeparti, är samtidigt tveksamma till en sådan kontakt. Dansk folkeparti har till exempel kritiserat sverigedemokraterna för deras kontakter med Nationella fronten.

Ukip ingår redan i dag i gruppen EFD, Frihet och demokrati i Europa, som är den minsta i parlamentet. Den riskerar nu att falla samman. Slovakiska SNS och grekiska Laos, som varit del av gruppen, åkte ur parlamentet.  Italienska Lega Nord överväger att byta sida till Le Pens nya grupp.

Dessutom försöker det brittiska konservativa partiet locka över EFD-partier som Dansk folkeparti och Sannfinländarna till sin sida. Det här kan leda till att Ukip, trots deras kritiska inställning till sverigedemokraternas förflutna, kan behöva dem för att få ihop sju partier. Samtidigt är det oklart med vilka EU-nykomlingarna, som Alternativ för Tyskland och polska KPN, vill samarbeta med. Ungerska Jobbik och grekiska Gyllene gryning hålls troligen utanför båda grupperna.

Att tillhöra en grupp är dock ingen garanti för makt, om gruppen inte är samstämmig. Högerpopulistiska EFD är den grupp som röstat minst enhetligt i viktiga frågor, till skillnad från de stora grupperna som röstat samstämmigt i 80–95 procent av fallen.

Också bristen på erfarna parlamentariker kan sätta käppar i hjulet för populistpartiernas möjligheter att påverka. För att driva en fråga i EU krävs intensivt arbete och mycket kontaktskapande nätverksbyggande. Trots det prioriterar många av partierna inrikespolitiken och skickar mindre erfarna politiker till Bryssel. Det här gäller också sverigedemokraterna, säger Anders Sannerstedt, statsvetare vid Lunds universitet.

– Åkesson prioriterar riksdagsvalet och vill hålla kärnan på hemmaplan intakt. Nationella fronten, däremot, har många erfarna lobbyister bland sina 24 mandat som kan ge dem inflytande om de lyckas bilda en grupp, menar journalisten Annika Hamrud, som bland annat har skrivit en bok om sverigedemokraterna. Hur de högerextrema och populistiska partierna agerar i EU lär också få betydelse för inrikespolitiken i respektive partis land. Bakslaget för Geert Wilders och hans EU-skeptiska parti PVV är exempel på hur svårt det är för de högerradikala partierna att samarbeta i EU.

– Först kallade Wilders Nationella Fronten för fascister. Sedan började han samarbeta med dem, vilket straffade sig hos väljarna. Alla partierna försöker ta avstånd från varandra och ge sken av att alla andra är så mycket värre än de själva.

För många av de högerextrema partierna är Bryssel också en väg mot inflytande i den nationella politiken. Det här gäller till exempel för Nationella fronten och Ukip.

– Ju större de blir i EU, desto mer högljudda signaler kan de sända till parlamenten i London och Paris, där Ukip än så länge inte har några platser, säger Johansson Heinö.

Oberoende av hur det blir kommer det att bli fem bråkiga år i EU-parlamentet, tror Annika Hamrud. Hon tvivlar på att de högerextrema partierna lyckas påverka i sina kärnfrågor, motståndet mot invandring och minoriteters rättigheter.

– Partierna kommer ju inte att jobba för något i parlamentet, bara emot. Och så länge de stora grupperna EPP, socialdemokraterna, liberalerna och de gröna kan komma överens så blir det inte lätt för dem att påverka.

Läs mer:
Marine Le Pens valframgångar kommer att stärka ryssvännerna i EU-parlamentet.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera