Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Inrikes

Koalitionen som kraschade

Det blågröna samarbetet skulle säkra en tredje valseger. I stället slutade det i borgerlig besvikelse.

Det var tidig augusti när moderaternas modebloggande kommunikationschef Per Nilsson ställde sig framför en samling journalister och pratade om glass. Han hade dragit på sig en grå huvtröja över sin skjorta och skulle presentera valaffischer. De tråkiga, med bilder på partiledaren och positiva budskap om mindre skolklasser. Inte de elakare Bye Bye Förbifarten och The End of Ungdomsjobb som visades upp av Stockholmsmoderaterna några dagar senare.

Partikansliet andades fortfarande semesterlättja och rekordvärme. Bara ben och friska ansiktsfärger. Valrörelsen hade ännu inte hunnit växla upp.

Men Per Nilsson hade en valaffisch till. Upphovsmannen var en ung man som får betalt av Dagens Nyheter för att driva med politiker. Kommunikationschefen hade smugit in den i sin powerpointpresentation om läget i opinionen. Affischen var delad i två. Till höger moderatblå med texten »Ingen glass«. Till vänster miljöpartigrön: »Glass och söt kanin«. Per Nilsson – en kort och fyrkantigt byggd man i trettioårsåldern som kom från Ockelbo geografiskt och liberalismen ideologiskt, den del av partiet som varit förtjust i miljöpartiets frihetliga rörelse – tyckte att affischen var en så exakt beskrivning av skillnaden på partierna att han hade sparat ner den från twitter. Nu visade han upp den för de politiska reportrarna.

Moderaterna lovar – till skillnad från miljöpartiet – inte allt till alla. Det blir ingen glass och söt kanin, och faktiskt, sa Per Nilsson, så vill väljarna om de får välja mellan glass och ingen glass, inte ha någon glass.

– Deras budskap är väldigt enkelt. »Vi står för allt det goda och de för allt det onda.« Det man glömmer bort är att människor inte ens vill ha glass hela tiden. Att äta glass varje dag är inte det bästa. Om man skulle fråga svenska folket: Vilket parti tycker du är bäst av de här, då kan jag lova er att det finns alltid de som vill ha glass och kanin. Men väldigt många människor är överens om att glass varje dag, det är alltså inte bra.

Per Nilsson hade några minuter tidigare poängterat en annan skillnad mellan sitt parti och de gröna. Moderaterna skulle stå upp för att Sverige är ett bra land att leva i. Motståndarna ägnade sig åt svartmålning. Det var särskilt tydligt i miljöpartiets valaffischer, sa komunikationschefen.

Efter presskonferensen gick moderatanställda omkring och mumlade om »mörka affischer« och skakade på huvudet åt att miljöpartiet höll på att schabbla bort sin mjuka framtoning i negativa buskap.

Två timmar tidigare hade de affischerna, miljöpartiets mörka, visats upp i riksdagen. Partisekreteraren Anders Wallner, en trettioettåring som hängde med miljöpartiets unga liberaler och själv var bättre på kampanj och fest än på sakpolitik, stod framför spegeln innan fotograferna skulle komma och valde mellan kavaj eller inte. Han tog den, mörkblå över vit skjorta. Några timmar senare noterade han Per Nilssons huvtröja och tänkte att han kanske borde valt annorlunda.

Affischen han presenterade bestod av en bild på ett barn i en pulkabacke där snön hade tagit slut. Och sedan sloganen: »Politiken måste bli varmare. Inte klimatet«.

– Vår konflikt i den här valrörelsen ligger med alliansen, med regeringen och framför allt med moderaterna. Det är deras misslyckanden vi vill ändra på. Det är deras regering vi vill ersätta, sa Anders Wallner, fortfarande segerrusig efter ett EU-val där miljöpartiet blivit större än moderaterna.

En vecka senare tryckte miljöpartiet upp nya affischer, ifall budskapet skulle ha gått någon förbi. Texten löd:

»Klimathotet väntar inte på Reinfeldt«.

Det där är valrörelsespråk. Men det är också något mer. När man har pratat med miljöpartister om moderater de senaste tre åren har det bara varit bittert gnäll. Moderaterna är, säger miljöpartisterna, lika envist omöjliga att samarbeta med som någonsin socialdemokraterna. Och från regeringskansliet har det låtit likadant. Miljöpartisterna är otacksamma, omogna och oansvariga populister.

Helt oförsonligt.

Det som låter som en illvillig fiendeskap som grundar sig i något mer. En relation som avslutades illa.

Ett gammalt ex som skaver.

Det skulle ha kunnat vara annorlunda. För mindre än tre år sedan försökte de här partierna närma sig varandra. Ett parti som alltid sagt sig stå bortom höger och vänster. Och så ett annat parti, som förändrat sig. Som sparat på försvaret, blivit hbt-vänligt och pekat ut näringslivet som ett särintresse. Det fanns en dröm då som hölls vid liv på högsta nivå.

Nu är det snart val och gåtan som sysselsätter de flesta är den om vem som egentligen ska kunna regera landet.

Det hade inte behövt vara så. Det hade kunnat vara betydligt färre låsningar i det svenska parlamentet efter valet 2014.

Sett i efterhand var 2011 verkligen ett förlorat år för dem som hoppades på en blågrön framtid. Miljöpartiet tappade det lilla som de hade kvar av trovärdighet i påståendet att partiet var både höger och vänster. Och Fredrik Reinfeldt gick miste om sin bästa chans att trygga fyra år till som statsminister.

Allt började med ett problem. Och en möjlig lösning. Valet 2010 var ett succéval för moderaterna. Problemet var bara att alliansen tappade majoriteten i riksdagen. På valnatten lovade Fredrik Reinfeldt att söka breda uppgörelser, helst med miljöpartiet. Han skrev samma sak i sin regeringsförklaring.

Det blev ändå stökigt i riksdagen under den omvalda regeringens första år. Ett parti med mycket brun historia och oklar nyansskillnad i nutiden skulle hanteras. Socialdemokraterna fick en partiledare med en sällan skådad mustaschtäthet och lika ovanlig impulsivitet. I miljöpartiet drog en maktkamp om språkrörsposten i gång. Vänsterpartiet funderade på vad de skulle göra med Ohly. Detta oppositionsgäng gick i riksdagens utskott och kammare ihop och började sänka förslag och skicka tillbaka reformer. Till en början milt med småviltsjakt, broavgifter och kastrering av smågrisar. Men framåt våren 2011 blev det allvarligare. Förändringar i Fas 3, i sjukförsäkringen och i reglerna för deltidsarbetslösa. Jobbskatteavdragen skickades på utvärdering och bolagsförsäljningar stoppades. Bland annat. De fyra partierna i oppositionen slog mot arbetslinjen, själva kärnan i alliansens politik.

Till hösten det året hade moderaterna tänkt lägga fram ett femte jobbskatteavdrag och stryka det vallöftet från listan. Det var fortfarande försommar när bråkstakarna i riksdagen meddelade att de kommit på ett sätt att stoppa det också. De kunde bryta ut skattesänkningen ur budgeten i efterhand och rösta bort den. I strid med all parlamentarisk tradition i Sverige, men ändå. Det var möjligt.

Journalisterna blev som tokiga. Skulle Fredrik Reinfeldt ens kunna sitta kvar i sådana fall? Skulle det bli nyval?

Det där var problemet. Men det fanns också en lösning.

Fredrik Reinfeldt hade på hösten efter valet 2010 satt sin skånska migrationsminister Tobias Billström att förhandla en överenskommelse med det miljöparti som spelat svårfångat till en början men sedan kommit fram till att migration och mänskliga rättigheter gick att enas om. Mikaela Valtersson, gruppledare och ekonomiskpolitisk talesperson, ledde miljöpartiets delegation. Det gick förvånansvärt bra. De förstod varandra, de moderata förhandlarna fick respekt för miljöpartisterna. De var inte alls så knäppa och kompromissovilliga.

Redan före valet hade miljöpartiet – som ju bildats av en folkpartist och genom tiderna haft många borgerligt sinnade profiler – blivit liberalernas favorit tack vare sitt FRA-motstånd, synen på friskolor och på småföretag. Maria Wetterstrand och Peter Eriksson nämnde ordet frihetlighet så ofta det gick. Ungdomsförbundets språkrör Jakop Dalunde och Maria Ferm likaså. I miljöpartiets strategi skrevs rakt ut att liberaler skulle lockas över med ett större politiskt fokus på människors lika värde och diskrimineringsarbete. Och på frihet, personlig integritet och det öppna samhället.

Med migrationsuppgörelsen som grund växte hos både moderater och miljöpartister drömmen om ett djupare samarbete. Den rödgröna koalitionen hade splittrats redan i oktober, månaden efter valet. Det gjorde diskussioner över blockgränsen enklare. Miljöpartiet hade aldrig varit omöjligt. Kunde de få igenom grön politik spelade det inte så stor roll med vem. Det fanns en utpräglad pragmatism för att kunna verkliggöra drömmen om reellt inflytande, pådriven av Peter Eriksson, Maria Wetterstrand, Mikaela Valtersson och ett gäng tjänstemän runt dem.

Miljöpartiet skulle byta språkrör till våren 2011, vilket skulle kunna underlätta processen ytterligare. Mikaela Valtersson – som bland mer traditionella miljöpartister ansågs för intresserad av kläder och inredning för att kunna vara äkta grön – ställde upp. Och den andra tunga kandidaten, underbarnet och folkhögskoleläraren Gustav Fridolin, lät i sin kampanj som ville han samarbeta med borgerligheten. Han skrev en bok om industripolitik och charmade näringslivet genom att inte framstå som en bakåtsträvande tillverkningshatande tillväxtskeptiker. För en miljöpartist krävs inte mycket mer. Han pratade om liberalism, utsåg plötsligt Liberala samlingspartiets ledare Karl Staaff till sin politiska förebild och om hur miljöpartiet skulle vara ett mittenparti. Dessutom avfärdade han fortsatt samarbete med socialdemokraterna.

Det lät lovande för ett moderat parti som nyligen utsett miljöpolitikern Sofia Arkelsten till partisekreterare. Där fanns också en tongivande grupp runt bland andra Per Schlingmann som tyckte att nästa steg för nya moderaterna var en utvidning åt det håll som traditionellt setts som vänster – där unga, urbana, värderingsstyrda människor befann sig. Kanske kunde de mötas där någonstans, i mitten av ett nytt politiskt landskap där socialdemokraterna hade tappat sin betydelse.

Steg för steg närmade sig de två partierna varandra. När det närmade sig semester efter det första riksdagsåret såg det ut som om Fredrik Reinfeldt hade en lösning på sitt problem.

I Almedalen den sommaren spikade Expressen upp ett hus mitt i smeten vid Donners plats, målade på en geting och ställde sin stjärnreporter Niklas Svensson bredvid makthavarna i showen »Raka svar«.

Statsministern var gäst på måndagen. Han kom direkt efter sin presskonferens, den blå skjortan uppknäppt i halsen. Uppspelt, glad, ja, nästan pirrig.

En moderat riksdagsledamot hade samma dag sagt att han ville se miljöpartiet i regeringen. Nu ställde Niklas Svensson frågor om det. Skulle det inte, undrade reportern, ändå vara skönare med en majoritetsregering.

– Grunderna för valet 2010 var att det var två tydliga regeringssalternativ. Alliansen stod mot ett rödgrönt alternativ. Alliansen finns kvar, de rödgröna har gjort slut, sa statsministern.

Det där var väl inget rakt svar. Niklas Svensson ställde frågan igen.

– Jag ska med intresse följa miljöpartiets nya språkrör och ledning i hur de utvecklar sina svar och beskriver Sverige och jag hoppas på möjligheter att kunna samverka med dem på olika sätt.

Reportern sökte efter något ännu rakare.

– Det låter, sa han på sin blekingska, som att de skulle kunna ta plats i regeringen.

– Jo, men återigen, sa statsministern. Vi har sagt att vi är öppna för den typen av diskussioner när de har hittat sina former. Det tror jag inte att vi löser här och nu.

Stämningen var uppsluppen. Fredrik Reinfeldt svarade att han kände sig »otroligt fräsch« på frågan om när han tänkte kliva av sin post. Han log och skämtade. Han hade presenterat sin Framtidskommission och skulle samma kväll hålla ett tal som handlade om rymden och att människor måste jobba tills de blir 75.

Resten av veckan höll moderaterna fast vid samma inbjudande välvillighet. Anders Borg sa att han kunde tänka sig budgetförhandlingar med miljöpartisterna. Gruppledaren Anna Kinberg Batra sa att riksdagshösten skulle präglas av utökat samarbete med de gröna. Migrationsöverenskommelsen hade blivit klar några månader tidigare. Nu fanns det fler frågor att diskutera.

Till och med Svenskt Näringsliv ville para ihop miljöpartiet och alliansen. I Almedalen meddelade tidningarna att näringlivsorganisationen skulle göra en analys av partiernas gemensamma nämnare, för att försöka föra dem närmare varandra.

Gustav Fridolin verkade irriterad över snacket innanför ringmuren. Han ville inte inleda sin språkrörstid med den typen av spekulationer, »vem tar vem-spelet« som han brukar kalla det. Han och Åsa Romson upprepade sitt vanliga svar:

– Vi kommer inte att bli ett femte alliansparti.

De fortsatte hålla sig kalla inför ett femte jobbskatteavdrag.

Men var det ett sätt att säga nej eller ett sätt att höja insatserna? Från ett moderat perspektiv var det rimligt att uppfatta miljöpartiets agerande som del i ett förhandlingsspel. Att motståndet mot ett femte jobbskatteavdrag mest handlade om hur mycket miljöpartisterna ville ha i utbyte. Det var ju så de hade gjort mot socialdemokraterna tidigare.

Mandatperiodens första år var slut och riksdagen gick på semester. Det blev sensommar. I slutet av augusti skrev Åsa Romson och Gustav Fridolin på Dagens Nyheters debattsida under rubriken »Det här är vi beredda att samtala med regeringen om« och räknade upp infrastruktur, bostäder och skola. Samma månad sa Anders Borg i Ekots lördagsintervju att han tyckte att man kan kombinera ett engagemang i miljöfrågor med inkomstskattesänkningar. Det lät som det miljöpartiet alltid kallat grön skatteväxling. En politisk idé som också Fredrik Reinfeldt vid samma tidpunkt kallade »väldigt intressant«. Kent Persson, ett moderat kommunalråd i Örebro med framtiden för sig, föreslog på Svenska Dagbladets debattsida att Fredrik Reinfeldt borde bjuda in miljöpartiet till regeringssamtal.

Och Mikaela Valtersson skrev en artikel i Dagens Nyheter i vilken hon uppmanade sitt parti att öppna för samarbete med moderaterna. Hon pekade på alla bra exempel mellan miljöpartiet och högerpartier på lokalnivå.

Det såg verkligen ut som om en ny allians var på väg att ta form.

Borgerliga opinionsbildare firade. »Miljöpartiet på väg ut ur vänsterburen«, skrev Svenska Dagbladets ledarsida. Expressen manade miljöpartiet att lyssna på Valtersson. Folkpartisten Stina Morian och liberala statsvetaren Svend Dahl argumenterade i en debattartikel för att miljöpartiet inte skulle förlora taktiskt på att samarbeta mer med regeringen.

Miljöpartisterna runt om i landet verkade inte helt främmande för tanken. Tidningen Dagens Samhälle ringde runt till lokala miljöpartihöjdare och fick höra många som talade gott om ett samarbete med alliansen.

– Vi lanserar ju oss som den tredje politiska kraften i svensk politik. Då måste vi bli tydligare med att vi kan samarbeta både åt höger och vänster, sa till exempel Joakim Larsson, ordförande för både Västra Götaland och miljöpartiets riksvalberedning, som av andra i koftornas parti brukade beskrivas som muf:are eftersom han alltid var klädd i kostym.

Alliansen gick aldrig fram med något femte jobbskatteavdrag i höstbudgeten. Men det berodde enligt statsministern inte på att miljöpartiet fortfarande sa nej utan på det ekonomiska läget. I september fastnade moderaterna och miljöpartiet ändå på bild tillsammans. Migrationspolitiska talespersonen Maria Ferm – 26-åringen som hade kryssat sig förbi Karin Svensson-Smith in i riksdagen på Malmölistan – satt tillsammans med Tobias Billström framför flaggorna från Malmö FF, FC Rosengård och Handbollsklubben Malmö som pryder hans kontorsvägg på justitiedepartementet. Det första lagförslaget från migrationsuppgörelsen skulle innebära återförening för de somaliska familjer som splittrats eftersom Sverige inte godkänt deras id-handlingar. Gömda flyktingar skulle få rätt till skolgång. I utbyte accepterade miljöpartiet tvångsavvisningarna till Irak och ställde sig bakom regeringens EU-politik.

– Det är revolutionärt, sa Tobias Billström till Dagens Nyheter.

– Som parti är vi fortfarande kritiska till utvisningarna. Men vi driver inte frågan nu, sa Maria Ferm.

Och Fredrik Reinfeldt fortsatte att tala väl om miljöpartiet. I en intervju med Lars Adaktusson – som vid den tiden ännu inte hade blivit kristdemokratisk politiker – sa han att partierna hade en ömsesidig nyfikenhet inför varandra.

– Vi noterar ju att när man frågar deras lokala företrädare så finns det en bitvis förändrad syn, som ju rimligen återspeglar, inte minst, moderaternas förnyelse.

Någon månad senare bjöd miljöpartiet in Per Schlingmann för att inför journalister kommentera partiets nya kommunikationsplan. Svensk politik är ett lagarbete, sa Schlingmann, och ett lag som består av moderaterna och miljöpartiet kommer kanske inte ses som konstigt om bara några år. Flera andra toppmoderater fick vid den här tiden propåer om att komma och prata på olika interna miljöpartimöten.

Allt såg bra ut. Moderaterna var till och med öppna för det för miljöpartiet magiska fenomenet ministerposter. Och på andra sidan blockgränsen imploderade socialdemokraterna i internstrider. Ännu när kalendern gick över i 2012 tycktes det kunna bli någonting mellan de gröna och de blå.

Men så i slutet av mars var Fredrik Reinfeldt gäst hos Expressens stjärnreporter igen. De pratade åter om miljöpartiet. Något i statsministerns ton hade förändrats. Han sa att miljöpartiets ledning hade gått i fel riktning.

– Jag tycker, som det nu ser ut, att de ligger tydligt till vänster om socialdemokraterna. Det försvårar möjligheterna till bra ansvarstagande kring ekonomin och jobbpolitiken.

Från spännande och moderna till oansvarig vänster som inte kunde hantera ekonomin och jobben. På bara några månader. Alla goda förhoppningar var plötsligt borta.

Något måste ha hänt. Och det hade det.

Politik är ibland ett märkligt teaterspel. Det som händer på scenen, det har inte alltid täckning bakom kulisserna. Medan Fredrik Reinfeldt, Anders Borg, Gustav Fridolin och Åsa Romson under 2011 svarade på journalisternas spekulationer om vilka samtal deras partier skulle kunna föra med varandra, så hade de samtalen redan påbörjats.

De startade i finansutskottet. Båda partierna hade sina gruppledare där. Mikaela Valtersson och Anna Kinberg Batra hade en omvittnat god relation. De var vänner.

I maj 2011, två månader efter att migrationsuppgörelsen var klar, hade moderaterna ett erbjudande till miljöpartiet. Kunde de låta bli att sänka det femte jobbskatteavdraget tillsammans med resten av oppositionen? I sådana fall fanns det en lista på satsningar i utbyte.

Utåt handlade allt då om ifall miljöpartiet kunde gå med på femte jobbskatteavdraget eller inte. Men därinne krävde moderaterna inte ens det. Miljöpartisterna behövde bara rösta på sin egen budgetmotion och låta bli att gå ihop med socialdemokraterna, vänsterpartiet och sverigedemokraterna och rösta bort jobbskatteavdraget.

För moderaterna var Mikaela Valtersson den viktiga personen. När hon på miljöpartiets kongress i maj 2011 förlorade språkrörsstriden stod projektet och vägde. Åsa Romson visste moderaterna inte var de hade. Fast Gustav Fridolin hade blivit vald också, och med de signaler han hade skickat, fanns det fortfarande möjligheter. I det ljuset ska man se alla moderata lovord om miljöpartisterna i juli i Almedalen.

Då hade Fredrik Reinfeldt redan bjudit in de nya språkrören på möte i Rosenbad. De pratade partikultur. Kände på varandra.

För de gröna borde det ha varit enkelt att säga ja. Grön skatteväxling – sänkta skatter på arbete i utbyte mot höjda miljöskatter – var grundläggande i partiets politik. Men internt ställdes nu potentiella realpolitiska framgångar på kort sikt mot långsiktig strategi.

Partiledningen hade flera möten under försommaren för att bestämma sig. Tjänstemän på riksdagskansliet utredde fördelarna och nackdelarna. På semestern fortsatte diskussionerna i ledningen. Möjligheten till inflytande under resten av mandatperioden var lockande. Och den sakpolitiska belöningen. Men ett samarbete inom den ekonomiska politiken, även om det inte rörde sig om faktiska budgetförhandlingar, var något annat än att komma överens om särskilda politikområden. Det skulle, tyckte några, sända fel signaler, för stora signaler.

Gustav Fridolin och Åsa Romson var nyvalda. Den pådrivande Magnus Johansson hade slutat som sammankallande i partistyrelsen och i hans ställe kom den försiktigare Helene Öberg. Mikaela Valtersson hade aviserat att hon funderade på att sluta. Det förändrade dynamiken. Och resultatet. Att två nya språkrör, som inte hunnit bygga upp sitt mandat i partiet, hjälpte moderaterna med den ekonomiska politiken, det var, resonerade man, kanske väl radikalt även för miljöpartiet, vars väljare till stor del definierade sig till vänster. Det var en sak att legitimera migrationspolitiken, en annan att legitimera hela den ekonomiska politiken.

Dessutom behövde partiet, efter en period av toppstyrning och hård anpassning till socialdemokraterna, få växa och hitta tillbaka till en egen identitet, snarare än att ge sig in i nya kompromissanden och ännu en period som stödparti till en regering.

Ställda i skarpt läge valde den nya partiledningen att säga att läget inte var det rätta. Fredrik Reinfeldt hade valt fel tidpunkt.

Han hade nog valt fel fråga också. I valrörelsen hade Maria Wetterstrand lanserat en alternativ tolkning av grön skatteväxling: alliansen har redan sänkt inkomstskatten, nu räcker det med att höja miljöskatterna. Det stod de nya språkrören fast vid. Och moderaterna hade nog dessutom haft för höga förväntningar på Gustav Fridolin. Han hade inte bara skrivit en bok om industripolitik, han hade också skrivit en om nedskärningarna i offentlig sektor på nittiotalet. Han hade till och med byggt sin politiska tillvaro på att kritisera konsekvenserna av åtstramningspolitiken då. Den boken hette »Blåsta«, och det var nog vad moderaterna blev.

När språkrören kom tillbaka från semestern hade de redan bestämt sig. De skulle säga nej. Riksdagsgruppen höll med.

I efterhand har det stora bråket handlat om ifall moderaterna erbjöd tillräckligt mycket miljösatsningar eller inte. En uppgift talar om miljöpartistiska hjärteförslag för hundratals miljoner i den kommande budgeten. På flera olika områden, varav infrastruktur var det viktigaste. Moderater fnyser åt argumentet att det sprack för att Fredrik Reinfeldt och Anders Borg var för snåla, de var beredda att ge mycket. Hos miljöpartiet finns tvärtom uppfattningen att de egentligen inte erbjöds något alls.

Kanske är de olika bilderna en konsekvens av den nya ekonomiska bedömning som kom under samma tid. När moderaterna insåg att de inte skulle kunna gå fram med det femte jobbskatteavdraget hösten 2011 blev förhandlingarna med miljöpartiet mindre viktiga. Mindre generösa. Särskilt för dem i partiet som endast såg sonderingarna som ett samarbete på kort sikt – för att få igenom ett vallöfte. Till skillnad mot dem som hade ett längre perspektiv och tänkte sig miljöpartiet som ett sätt att säkra urbana livsstilsdrivna väljare och framtida regeringsinnehav. Den splittringen gick rakt igenom moderaternas partiledning.

Tittar man närmare på processen spelade den sakpolitiska belöningen nog ingen roll. Miljöpartiet hade redan bestämt sig för att säga nej av strategiska skäl, vad än moderaterna erbjöd var det för lite.

I augusti 2011 möttes språkrören och statsministern igen. Gustav Fridolin och Åsa Romson avfärdade femte jobbskatteavdraget, de sa nej till moderaternas erbjudande. I stället hade språkrören förslag på andra politikområden att samarbeta inom. Fredrik Reinfeldt var inte intresserad.

Kort därefter skrev språkrören sin artikel: »Detta är vi beredda att samtala med regeringen om«. Infrastruktur, bostäder och skolan. Alltihop bekväma saker för miljöpartiet. Regeringen tyckte att den var absurd. De hade ju just sagt nej till samma saker.

Miljöpartiet fick aldrig något svar. Och det femte jobbskatteavdraget var aldrig med i budgeten den hösten.

Lyssnade man mer noggrant på när Anders Borg pratade om grön skatteväxling i Ekots lördagsintervju den där sista helgen i augusti hörde man irritation:

– Jag kan inte se varför man inte kan kombinera ett starkt engagemang i miljöfrågor med att också till exempel genomföra inkomstskattesänkningar.

Utåt såg det ut som att det fortfarande pågick saker. På lägre nivåer i partierna fortsatte man drömma om samarbete.

Men egentligen var allt redan över.

Historien därefter handlar om två trätandes tjuriga beskrivningar av hur den andra gjorde fel. Men också om något mer. Om två partier, vars samarbetsfalanger förlorade. Vilket lär påverka dem under lång tid framöver.

Sett i ett moderat perspektiv är det underhållande att nuvarande partisekreteraren Kent Persson skrev att partiledaren borde erbjuda miljöpartiet plats i regeringen flera veckor efter att allt var över. Han befann sig tydligen inte på insidan på den tiden. Större vikt bör man nog lägga vid att att Per Schlingmann så sent som i december 2011 fortsatte vara snäll mot miljöpartisterna. Det finns en gruppering i partiet som ännu drömmer om att innebörden av nya moderaterna ska vara det moderna, urbana partiet. Partiledningen har valt en annan väg. Efter EU-valet i år valde Fredrik Reinfeldt att kritisera miljöpartiet i stället för att försöka vinna förtroende hos de väljare som lämnat moderaterna för de gröna. I riksdagsvalrörelsen har det låtit som om miljöpartiet vore moderaternas huvudmotståndare.

Ligger det något i moderaternas avfärdande av miljöpartiet som ett vänsterparti? När de säger att allt hade blivit annorlunda med Mikaela Valtersson? Ja, sett till inställning i friskolefrågan, arbetsgivaravgifter och skatter. Också sett till de mer borgerliga politikerna. I miljöpartiet är de i dag en liten hemlig klubb som inte tar särskilt stor plats varken internt eller externt. Friskolevurmare byter sida för att säkra sina positioner i partiet.

Men frågan är om det hade blivit annorlunda med Valtersson. Partiet var redan på väg vänsterut. Att Åsa Romson valdes var mer ett symtom.

Miljöpartiet har till slut valt sida.

Kanske är det den stora förändringen i svensk politik de senaste fyra åren.

Ironiskt nog är det ju en blocköverskridande regering som deras förmodade regeringschef nu drömmer om. Och ska Stefan Löfven lära sig något av Fredrik Reinfeldts misslyckade invit över gränsen är det nog att känna sin potentiella partner bättre. Också folkpartiet kommer behöva tänka på sin långsiktiga strategi snarare än kortsiktiga realpolitiska framgångar.

Fredrik Reinfeldts misslyckade försök att locka miljöpartisterna säger också något viktigt om det gröna partiet.

Miljöpartiet är ett parti som sedan starten har poängterat att man i alla lägen väljer sakpolitik före strategi. Man finns inte till för att tillskansa sig makt, man finns till för att förändra. Denna regel höll mångt och mycket ännu under åren när man agerade stödparti till Göran Persson. Under diskussionerna med alliansen ändrade partiet sin prioritering.

Även om det förhandlingstaktiskt hade varit smart att hålla öppet både till höger och vänster – man hade kunnat sitta i regering oavsett valresultat – bedömde partiledningen att man bara kunde växa om man valde sida. Och analysen av väljarna var och är att den sidan måste vara vänster. Egentligen oavsett vad ett samarbete högerut hade kunnat ge i form av bättre politik för miljön. På så sätt kan man säga att det var först i mötet med Fredrik Reinfeldt som miljöpartiet blev ett vuxet parti. Ett parti som till slut blev som de andra.

Vad moderata samlingspartiet tar vägen efter det som just nu ser ut att bli en valförlust är en av dagspolitikens mer svårbesvarade frågor. För många handlar den frågan om partiet ska försöka locka tillbaka de väljare som gått till sverigedemokraterna, eller de som gått åt de gröna. En sak är säker. Både de miljöpartister och de moderater som stred för ett samarbete brände sig rätt ordentligt. Snart började det knaka i migrationssamarbetet också.

Kanske var det moderaterna som var det omogna, barnsliga partiet i hela relationen till miljöpartiet. Efter valet kommer det att vara svårt för en borgerlig allians, hur många riksdagspartier som nu finns kvar i den, att få majoritet. Sverigedemokraterna är i vägen. Och så riskerar det att se ut länge framöver. Om man inte kan samarbeta med miljöpartiet. Något som Per Schlingmann – numera pr-konsult i stället för pr-partist – funderade på i en krönika i Dagens Industri häromveckan: »Jag är trött på alla som kallar sverigedemokraterna för vågmästare. Vem har definierat dem som det? Borde vi inte i stället se miljöpartiet som vågmästare?«

Moderaterna kanske borde haft mer förståelse för miljöpartiets svårighet att säga ja till jobbskatteavdraget och accepterat samarbete på andra, enklare områden. Det är förstås lätt att vara efterklok, men den här valrörelsen hade kunnat se totalt annorlunda ut. Hade moderaterna lyckats binda upp miljöpartiet i ytterligare en stor överenskommelse vid sidan av migrationen, hade Stefan Löfven fått ett närmast oöverstigligt avstånd till egen majoritet. Och haft mycket svårare att besvara frågor om regeringsduglighet. Allra viktigast är att moderaterna efter valdagen om en dryg vecka hade haft helt andra möjligheter att diskutera och förhandla, bortom den borgerliga allians som på sikt ser ut att försvinna på det sättet vi känner den. Arvet efter Fredrik Reinfeldt hade sett mycket annorlunda ut.

Det kanske var miljöpartiets fel att det sprack, men det var moderaternas förlust.

 

Artikeln bygger på samtal med ett tjugotal centrala miljöpartister och allianspolitiker och på den samlade medierapporteringen från de fyra senaste åren.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera