Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

Emma Lennartsson, stabschef, och Kristina Persdotter, hjärnan bakom socialdemokraternas politikutveckling i valrörelsens viktigaste fråga – skolan.

Inrikes

Steget bakom Stefan

Människorna och intrigerna i social­demokraternas innersta rum.

Stefan Löfven bjöd Jonas Sjöstedt på Ramlösa förra måndagen. Det var vad han fick. Han som hade varit med och snackat ihop sig inför tv-debatterna. Han som vägde upp för den gamla fackbasens usla argumentationsteknik. Han som använde ordet vi och inte menade vi vänsterpartiet, utan vi som står här i pulpeterna bredvid varandra i synkat röda slipsar.

Vi som håller på att vinna.

Dagen efter valet använde Stefan Löfven också ordet vi. Vi blev större än alliansen, och den som räknade mandat förstod att han måste inkludera vänsterpartiet för att siffrorna skulle stämma. Den eftermiddagen lät sig socialdemokraternas ledare fotograferas med miljöpartiets språkrör på Cephalus innergård i riksdagen medan Jonas Sjöstedt fick ställa sig ensam i riksdagens pressrum och med blanka ögon berätta om hur han hade blivit dumpad.

– Var det någon annan som var med i rummet förutom du och Ulla Andersson och Stefan Löfven, frågade en av journalisträvarna i stolsraderna.

– Ja, sa Jonas Sjöstedt med en så djup suck att hans ord nästan dränktes. Det var också Emma Lennartsson från socialdemokraterna.

– Förlåt?

– Emma Lennartsson.

– Mhm.

– Då bryter vi där, sa en pressekreterare.

Emma Lennartsson alltså, en kort kvinna i mörk page, strikt kjol och kavaj, svarta strumpbyxor. Hon har synts som en grå skugga bakom Stefan Löfven under de senaste veckorna. Det var henne Jonas Sjöstedt suckade över. Han kom från ett parti där människor som inte är förtroendevalda inte ska ha något att säga till om. Men det var exakt vad Emma Lennartsson hade.

Hon som var på väg att bli regeringens mäktigaste tjänsteman.

Det bisarra med socialdemokraternas valanalys så här långt, de tankar som de själva framför alltså, är att den skulle handla om att förklara en framgång. Som om frågan vore vem som ska få äran. På den har alla ett och samma svar: Emma Lennartsson.

Det var hon som bestämde. Runt henne fanns det riktiga maktcentret på 68:an, socialdemokraternas partihögkvarter.

Det är i sig också bisarrt om man tänker på hur läget var när hon utsågs till stabschef. När Stefan Löfven tog över som partiledare i januari 2012 diskuterade alla hur de gamla stjärnorna – tidigare statssekreterare och planeringschefer på statsrådsberedningen och finansdepartementet – skulle kunna lockas tillbaka. Avsaknaden av sådana ansågs ha varit Håkan Juholts största problem.

Tre namn flög i luften: Folksamchefen Jens Henriksson, Skatteverkets överdirektör Magdalena Andersson och Nordeas kommunikationschef Jan Larsson. Alla från samma generation, alla fostrade av Göran Persson. Rörelsens förlorade barn.

Få pratade om Emma Lennartsson.

När Magdalena Andersson tackade ja kallades hon »frälsaren« i tidningarna, Emma Lennartsson blev en notis.

Hon är tio år yngre än de där andra tre och har alltid varit ett pinnhål längre ner.

Hon värvades till regeringskansliet av Bosse Ringholm, strax efter sekelskiftet, och kom in som sakkunnig på finansdepartementet. Utmärkte sig till den grad att nyutnämnde samordningsministern Pär Nuder 2002 lockade över henne till statsrådsberedningen. I sina memoarer kallar han henne »mitt enmansdepartement«. När han blev finansminister, blev hon planeringschef. Hon räknade budgetar och skrev finansplaner. Hon lärde sig regera.

Det var exakt det som Stefan Löfven – eller de som valde honom – eftersökte vintern 2012. Kompetens. Vanligt tråkig grå kompetens.

Emma Lennartsson passade perfekt i det sammanhanget. Hon är visserligen en person som folk inte kan låta bli att beskriva som så himla glad – äkta pepp på valvakan, dansade mest av alla på festen för valarbetarna på Hasselbacken på Djurgården för en vecka sedan – men vanlig tråkighet är hennes jobbsignum. Hon kallas duktig flicka av socialdemokrater som ännu använder sådana uttryck. En 40-årig arbetsnarkoman, ett kontrollfreak. Henne gjorde Stefan Löfven till sin stabschef.

Strategin var enkel. Oftast var de tysta, men när de talade, talade de om jobb, ekonomi, innovationer. Frågor som Stefan Löfven hade lätt för och som signalerade stabilitet och ansvar.

I Stefan Löfvens nya stab fanns också metallarna Odd Guteland och Wille Birksten. Det Löfven saknade i partianknytning hade en sådan som Odd: veteran från SSU-stridernas högra falang, stabilt gift inom rörelsen och bror till EU-parlamentarikern Jytte. 43-åringens titel blev presschef, men på insidan lärde de andra känna honom främst som den före detta opinionskillen från Gallup, som mätte och sa vilken typ av politik som kunde fungera.

Guteland var framför allt viktig, säger många, i början. När själva plattformen skapades, idén om Framtidspartiet, att ägna sig åt jobb och ansvar, att göra partiet valbart. Områden som Wille Birksten – som någon kallar »en 58-åring i en 40-årig mans kropp« – fick ansvar för att ta fram politik på. Det som blev affärsplan, innovationskatapult och industrikansler.

Samtidigt är bilden tydlig av att det inte heller har varit männen från Metall vars ord vägt tyngst i Stefan Löfvens öron. Utan Emma Lennartssons. Så för att förstå vad som hände sedan – och hur resultatet landade på trettio procent – måste man förstå Emma Lennartsson.

 

Om politik är konflikt med en motståndare var det knappast politik socialdemokraterna höll på med under Stefan Löfvens första år. Det var riskminimering. Den vänstervind som vid den här tiden syntes i frågan om vinster i välfärden var svår för det nya gänget, den var för radikal. Vilket är märkligt om man tänker på Emma Lennartssons bakgrund. Hon kommer snarast från de radikala kretsarna. Hon föddes in i partiet, mer bokstavligt än andra sossebarn.

Året var 1974 och hennes mamma Kerstin Sandelius, som var ombudsman på socialdemokraternas kvinnoförbund, befann sig på konferens på Brunnsviks folkhögskola när förlossningen startade.

Familjen var akademiker, men progressiva. Pappan Handelsekonom med partibok. Emma gick med i SSU Stockholm som sextonåring. Och fostrades i den vänstermiljön. Hon var ung och arg på det tidiga nittiotalet, när hon valdes in som kassör i styrelsen och anställdes som ombudsman. SSU Stockholm var centrum för det socialdemokratiska motståndet mot EU och mot budgetsaneringen. Emma Lennartsson avvek inte från det. Men framför allt drev hon feministiska frågor. Hon ledde distriktets första kvinnokurs, och var senare med och startade feministnätverket Rebella Unga S-kvinnor. Ännu i dag är hon en del av den radikala s-miljön i Stockholm. Hennes man Johan Sjölander är landstingspolitiker i Stockholm och tillsammans utgör de ett av maktparen i arbetarekommunen.

Med den bakgrunden var det konstigt att Emma Lennartsson inte rådgav Stefan Löfven att retoriskt heja på vinst-i-välfärds kritikerna. I partiet bubblade det, men i Löfvens stab ville man bara få bort frågan. Den inrikespolitiska sekreteraren Marika Lindgren Åsbrink fick i uppgift att plocka fram policyförslag. Hon – 80-talist, dotter till gamla finansministern Erik Åsbrink och partiideologen Anne-Marie Lindgren – hade gjort sig känd även utanför partiet för sin blogg »Storstad«, vars inlägg var fyllda av sansade faktatabeller. Hon hade visserligen värvats av Håkan Juholt och ansågs också vänster, men skapade nu en pragmatisk kompromiss med kraftigare styrregler fast utan hårda förbud.

Välfärdsföretagens död, sa branschen i vilket fall. Ideologiskt dött, sa partivänstern och kongressen våren 2013.

Kongressen skulle handlat om det staben tyckte varit det viktiga: jobb. I stället blev det nattliga förhandlingar om hur man skulle förstå samtidens välfärdskritik. Frågan som väcktes under kongressen skulle också förfölja partiet fram till valet. Hur vänster kunde man våga vara?

I bakgrundssamtal med Stefan Löfvens stab från den tiden fick man höra tankar på att bredda politikområdet från jobb och näringsliv till välfärd. Eller i alla fall skola. Sjukvård var mer tveksamt. Absolut inte a-kassa. Stefan Löfven skulle fortfarande mer än något annat vara motsatsen till Håkan Juholt. Det som kanske skulle göras skulle ske långsamt, ett steg i taget. Ingen fick misstänka dolda skattehöjaragendor, ingen fick bli orolig över ekonomisk oansvarighet.

Så Magdalena Anderssons budgetchef Max Elger – den 40-årige disputerade ekonomen som kan allt om tillväxtterori, som hyllat Anders Borg för att han gjort finansdepartementet mer ekonomistiskt och mindre politiskt, som älskar uppmärksamhet och kan ställa sig mitt bland partivänstern och kasta ur sig sådant som »jag är socialdemokraternas sista nyliberal«, men som inte vill vara med på bild i den här tidningen för att han menar att det är att totalt ha missuppfattat tjänstemannarollen – fortsatte tillsammans med sitt kansli att ägna sig åt budgetbalans och att försöka klå moderaternas finansminister i hyllningar av åtstramningspolitik.

Och här är nog en av de mest intressanta sakerna till socialdemokraternas valanalys. Magdalena Anderssons stab sa till Stefan Löfvens stab: Det finns inga pengar. Det går inte göra några stora välfärdsreformer.

Och Emma Lennartsson tycks ha nickat med.

Aftonbladets ledarsida – mest bestående av människor som nyligen lämnat socialdemokraternas kansli – skällde från vänster. Daniel Suhonen startade tankesmedja ihop med några fackförbund och skällde från ännu längre vänsterut.

Men inne på 68:an tyckte både Emma Lennartsson och Max Elger att det där var en farlig strategi. Bättre då att riskminimera och poängtera ansvar för statsfinanserna. Vilket kanske inte var så konstigt eftersom de båda var Handelsekonomer som fått positioner i partiet strax efter budgetsaneringsåren. Ska man förstå Emma Lennartsson kan man inte stirra sig blind på SSU Stockholm. Det går lika gärna betona att hon i dag sitter i styrelsen för Handelshögskolan tillsammans med Wallenbergarna.

Exakt hur orden föll bland Stefan Löfvens och Magdalena Anderssons medarbetare där på vintern och våren 2013 är svårt att säga, men där någonstans – mitt i duckandet i den största svängningen i välfärdsdebatten på decennier – förlorade man vänstern.

 

Under politikerveckan året innan valet kunde man ändå börja skönja de där små stegen av breddning som partiledarens stab hade talat om. På scenen pratade Stefan Löfven om hur den dåliga svenska skolan skulle kunna lära sig av den finska. Det behövdes tidigare insatser, läraryrket skulle bli mer attraktivt.

– Något har gått sönder i Sverige, sa han inför Lisbeth Palme och de andra i Almedalens bänkrader.

Det var Håkan Juholts mening som Stefan Löfven gjorde till sin.

Det var så dags då.

Samma sommar höll Fredrik Reinfeldt traditionsenligt tal i Gustavsberg. Statsministern lanserade det femte jobbskatteavdraget och förslag om att färre skulle behöva betala statlig inkomstskatt. Det där kommer vi riva upp om vi vinner valet, sa miljöpartiet. Aftonbladets ledarsida startade ett upprop mot sänkta skatter.

Socialdemokraterna var sist på bollen. De kritiserade det femte jobbskatteavdraget, men tänkte inte riva upp det vid maktskifte.

Något hade gått sönder i Sverige. Socialdemokraterna skulle laga det. Fast utan pengar och utan idéer.

Janne Larsson, den 47-årige valledaren, hade anställts den sommaren. Han hade varit Göran Perssons planeringschef och det fanns något mytiskt runt hans röda lockar. I Almedalen hade reklambranschens  magasin Resumé satt honom på omslaget och skrivit att kanske, kanske skulle partiet kunna locka honom tillbaka. När så skedde lanserades han som den stora räddaren.

– Är du socialdemokraternas svar på moderaternas Per Schlingmann, frågade en tv-reporter på en presskonferens.

– Jag skulle snarare säga att Per Schlingmann på sin tid var moderaternas svar på socialdemokraternas Jan Larsson, svarade valledaren.

Nu, i efterhand, säger de som vill vara elaka att Janne Larsson var precis som Per Schlingmann. Eller som socialdemokraternas Bosse Krogvig i valet 2010. Viktigare i medierna än på partikansliet, där de mest gick runt för sig själva. De höll på med sina affischer och sina kampanjer. De hade ingen tillgång till partiledaren. Janne Larsson fick eller tog sig inte den strategroll som det från början sas att han skulle ha.

När han kom in var läget att ansvarslinjen låg fast och att några hade börjat prata om välfärden. Jan Larsson var inte lika säker som de andra när det gällde det femte jobbskatteavdraget. Han trodde på en skarpare vänsterlinje. Men de interna mätningarna på hur ett löfte om att riva upp jobbskatteavdraget skulle tas emot av väljarna visade ändå att det var för riskabelt.

En sak är viktig med Janne Larsson. Hans pappa var socialdemokratiskt statsråd, men han kan inte partiet. Janne spelade alltid i gubblaget i den traditionella fotbollsmatchen under socialdemokraternas traditionella midsommarfirande på Bommersvik. Inte i ungdomslaget. Han har varken bråkat eller hånglat i SSU. Hans mandat har alltid byggt på att en partiledare gett honom det. Och det gjorde inte Stefan Löfven. Lyssnar man runt landar många i att det viktigaste Larsson gjorde var att tjata till sig att sjukvård skulle adderas till valfrågorna jobb och skola.

I övrigt var det Emma Lennartsson som bestämde.

I valorganisationen fanns tre grupper. Jobbgruppen leddes av Wille Birksten, ekonomigruppen av Max Elger. Men det är inte de som socialdemokrater pratar om när de i efterhand ska fördela beröm.

Det är Kristina Persdotter och hennes välfärdsgrupp. Hon är en 31-årig före detta studentpolitiker som gick från Uppsala studentkår via TCO rakt in som sakkunnig i skolfrågor till först Mikael Damberg och sedan Ibrahim Baylan. När Marika Lindgren Åsbrink var föräldraledig lyftes Kristina Persdotter upp som inrikespolitisk sekreterare i Stefan Löfvens stab. Hon behövde inte flytta tillbaka när vikariatet tog slut. Att skolfrågan blivit så tung för socialdemokraterna under valrörelsen tillskrivs mer Kristina Persdotters driv än Ibrahim Baylans. Vilket många förklarar med relationen till Emma Lennartsson. Persdotter har varit ordförande för feministnätverket Rebella – det som Lennartsson startat – och hon beskrivs med sällsynt goda ledaregenskaper för att vara socialdemokratisk tjänsteman. Exakt en sådan som Emma Lennartsson vill ha på insidan i sitt gäng.

Det är en av de kritiska synpunkterna som nämns när man talar med socialdemokrater om Emma Lennartsson – att hon mest bryr sig om just sina medarbetare, att kontrollbehovet är så stort att bara några få utvalda får vara med. Det som den här gruppen nu tog fram gjorde att socialdemokraterna till slut landade i att valet faktiskt skulle handla om välfärden och att skolan var det viktigaste. Och det var på det området man gjorde utspel på hösten 2013 och vintern 2014.

Sedan blev det EU-val.

 

 En rolig sak med socialdemokraternas valanalys är att så många lyfter fram hur de lyckades hålla fast vid sina prioriterade frågor. I över ett år. Men konsekvensen blev ju att allt annat blåste dem förbi. Medan socialdemokraterna var fixerade vid om de skulle våga gå vänsterut eller inte, visade EU-valet på helt andra dimensioner i svensk politik. Antirasism, feminism, flyktingmotstånd, miljö. Sådant som stod på en skala som socialdemokraterna vid den här tiden inte ens förhöll sig till. Då ekade epitet som framtidspartiet ganska tomt.

Veckorna efter EU-valet kunde man också höra något desperat i tonläget inifrån 68:an. De var chockade. Hur skulle de förstå samtiden nu? Folk ville tydligen inte prata om arbetslösheten? Ville de inte heller prata om skolan nu?

Så var läget ännu när Fredrik Reinfeldt höll sitt sommartal.

Hade socialdemokraterna varit chockade av EU-valet var de i upplösningstillstånd veckan efter flyktingkostnadsutspelet. De fattade ingenting. Hur kunde Fredrik Reinfeldt vara så ansvarslös att han drog in det här i valrörelsen?

I Stefan Löfvens stab försökte Emma Lennartsson hålla huvudet kallt och fullfölja de egna planerna. Man gjorde sina dagliga skolutspel, gömde kostnaderna för a-kassan, hamrade på om att Sverige behövde en ny regering.

Det är egentligen ganska konstigt. Tittar man på Emma Lennartssons hela karriär och försöker utröna vad hon själv faktiskt tycker är det märkligt att socialdemokraterna inte hade ett bättre svar på den där nya dimensionen som tog stor plats det sista halvåret före valet. Från SSU-tiden över regeringsåren går en röd tråd av feminism. När hon till slut lämnade partiet gick hon till Kommunal och blev chefsekonom. Det var, säger många, ett drömjobb för henne. I ett av LO:s vänsterförbund fick hon efter sina år av anpassning till partiledning och realpolitik driva jämställdhetsfrågor igen. Hon ägnade sig åt en slags feministisk arbetslinje. Barnomsorg på mer flexibla tider, mindre barngrupper på förskolan, rätt till heltid. Sådant som skulle få kvinnor att arbeta mer. Det hade kunnat bli ett svar på Gudrun Schyman, men blev det inte.

Det Emma Lennartsson och den socialdemokratiska partiledningen saknade var en strategi. Häri låg problemet. Medan verkligheten förändrades höll Stefan Löfven kvar vid en redan utstakad plan. Strategi handlar om att lista ut hur man tar sig från en punkt till en annan i en ständigt pågående process, där man hela tiden måste förmå hantera nya problem.

»Alla har en plan tills de blir slagna på munnen«, som boxaren Mike Tyson en gång uttryckte saken.

Och det var vad socialdemokraterna egentligen blev i det här valet. Slagna på munnen.

Oviljan att ta öppna konflikter. Rädslan att skrämma bort väljare. Riskminimeringen. Allt det ledde till det paradoxala resultatet att man varken lockade vänstern eller högern. När både Mona Sahlins storstadsliberaler och Håkan Juholts folkrörelsevänster skärmats av stod Stefan Löfven och Emma Lennartsson kvar med ett trettioprocentsparti.

Och såg det som en seger.

Så socialdemokraterna vann ett val. Eller lät bli att förlora det i alla fall. Stefan Löfven och Emma Lennartsson kan sannolikt leverera både en regering och en budget. Men sedan då? Risken är att riskminimerandet blir heligt i ett parti som inte längre vågar driva opinion utan bara mäta och följa den, ständigt steget efter. Förutsättningarna för att våga göra mer än så är i vilket fall inte särskilt bra under den kommande mandatperioden.

Emma Lennartsson må bli regeringskansliets mäktigaste statssekreterare om ett par veckor, men i en av Sveriges svagaste regeringar. Kanske är det bra att Stefan Löfvens stab har övat på att slipa bort alla kanter. Det kommer att behövas för att få politiken genom riksdagen i det här parlamentariska läget. Men vad händer i valet 2018? Når socialdemokraterna ens trettio procent då?

Det är världens enklaste sak för ett revanschlystet moderaterna att lagom inför valet sänka den svaga regeringen. Då har socialdemokraterna ingenting kvar.

Inte ens den regeringsduglighet som Emma Lennartsson offrat allt annat för.

 

Artikeln bygger bland annat på intervjuer med ett trettiotal socialdemokrater på olika håll i partiet, varav flera har intervjuats kontinuerligt sedan 2012.

 

Lennartsson

 

Stabschefen

Emma Lennartsson

40 år, bor i Hässelby, Stockholm.

Stefan Löfvens skugga och närmsta rådgivare. Vänstersosse från Stockholms stad med ekonomiexamen från Handelshög-skolan. Har varit talskrivare åt finansminister Bosse Ringholm, planeringschef hos efterträdaren Pär Nuder och budget-chef under Thomas Östros. Senast chefs-ekonom på fackförbundet Kommunal. En problemlösare som både kan räkna och tänka. Snart Sveriges mäktigaste tjänsteman, såvida hon inte vill bli minister.

Larsson

 

Valledaren

Janne Larsson

47 år, bor i Nacka.

Geniförklarad spinndoktor som en gång i tiden var Göran Perssons högra hand – som talskrivare, planeringschef, presschef och statssekreterare. Återvände till partiet efter några år som managementkonsult på McKinsey och kommunikationschef på Nordea, men har inte fått tillgång till Stefan Löfvens öra på samma sätt. Ryktet säger att Larsson – son till tidigare miljöministern Kjell Larsson – siktar på en egen karriär som politiker.

GutelandBirkensten

Presschefen

Odd Guteland

43 år, bor i Södertälje.

Siffertokig opinionsanalytiker som jobbat på Gallup och nu ansvarar för presshanteringen av framtidspartiet. Tung högersosse i SSU, där lillasyster Jytte Guteland senare blev ordförande. Har bedrivit personvalskampanjer för Tommy Waidelich och Jan Emanuel Johansson, och krishanterat som pressekreterare åt migrationsministrarna Jan O Karlsson och Barbro Holmberg. Men viktigast av allt: han var presschef på IF Metall under Stefan Löfvens tid.

 

Rådgivaren

Wille Birksten

43 år, bor i Huddinge.

Stefan Löfvens bästa polare som följde med från IF Metall. I dag inrikespolitisk sekreterare och en av dem partiledaren lyssnar mest på. Känd för att tycka exakt som det stora industrifacket tycker. Var tidigare sakkunnig åt näringsminister Leif Pagrotsky.

Dahlgren

 

Kanslichefen

Hans Dahlgren

66 år, bor i Nacka.

Socialdemokratins grå eminens. Har förberett partiets maktövertagande i detalj. Så har han också viss regeringserfarenhet: departementssekreterare hos Sten Andersson, internationell rådgivare åt Olof Palme, statssekreterare hos Ingvar Carlsson och Göran Persson, kabinettssekreterare under Anna Lindh, Leila Freivalds och Jan Eliasson. Därtill FN-ambassadör och ledamot av FN:s säkerhetsråd. Vill – sägs det – bli utrikesminister, men kön är lång.

EkbergNises

 

Pressekreterarna

Anne Ekberg

44 år, bor på Södermalm, Stockholm.

Marknadsförare från Motala med bakgrund i bokförlagsbranschen, bland annat som marknadschef på Ordfront bokförlag. Pluggat på Företagsekonomiska Institutet och Berghs School of Communication. Följer varje steg Stefan Löfven tar.

Erik Nises

30 år, bor i Årsta, Stockholm.

Murvel som jobbat på Aftonbladet och plockades in när det blåste som hårdast kring Håkan Juholt. Blev kvar när Stefan Löfven tog över. Är arbetarromantiker och barnbarn till »Röde Börje« – Borlänges starke man Börje Andersson – som avgick som försvarsminister efter mindre än två månader eftersom han längtade hem.

Fivrin

 

Partispionen

Pezhman Fivrin

32 år, bor i centrala Stockholm.

Omvärldsanalytiker som bevakar minsta steg allianspartierna tar. Talar gärna om att folkpartiet egentligen vill samarbeta med socialdemokraterna. Utbildad på Berghs School of Communication och tidigare kommunikationsombudsman på SSU. Twittrar konstant.

Utbult

 

Talskrivaren

Anders Utbult

25 år, bor i Liljeholmen, Stockholm.

Retoriskt underbarn som anställdes av Håkan Juholt men blev kvar även som Stefan Löfvens talskrivare. Statsvetare som pluggat både poesi och rysk litteratur. Har tidigare varit kampanjmakare hos socialdemokraterna i Stockholms län och pr-rådgivare på Gullers Grupp. Twittrar ihärdigt och driver en hemsida där han samlar på svenska tal.

Persdotter

 

Politikskaparen

Kristina Persdotter

31 år, bor i Björkhagen, Stockholm.

Hjärnan bakom socialdemokraternas politikutveckling i valrörelsens viktigaste fråga – skolan. Har analyserat och hanterat Pisa-ras och vinst-i-välfärden-debatten. Är före detta studentpolitiker, ordförande i Rebella – nätverket för unga s-kvinnor – och utredare på fackförbundet TCO. Har klättrat snabbt i partihierarkin.

Zanchi

Opinionsmätaren

John Zanchi

38 år, bor på Södermalm, Stockholm.

Fotbollstokig klädsnobb som analyserar opinionen. Har varit förste ombudsman i SSU Stockholms län, pressekreterare på regeringskansliet och pr-konsult på Prime.

Gerlach

 

Budgetmakaren

Peter Gerlach

31 år, bor på Södermalm, Stockholm.

Räknenisse från Handelshögskolan som tillhör den nya generationens kanslihushöger. Tidigare konsult på McKinsey och ordförande i Socialdemokratiska Ekonomklubben.

 

MAndersson

 

Veteranen

Mats Andersson

43 år, bor i Sundbyberg.

Göteborgare som jobbat under Göran Persson, Mona Sahlin och Håkan Juholt. Kan allt om allt. Har utbildat de blivande statssekreterarna, och blir förmodligen en själv.

Wadensjo

Kommunikationschefen

Nina Wadensjö

48 år, bor i centrala Stockholm.

Före detta bokförläggare och förlagschef med uppgift att sälja in framtidspartiet hos väljarna. Främsta partimerit: chefredaktör för socialdemokratiska tidskriften Tiden.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera