Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

Stefan Löfven fick statsministerposten, men det var andra som styrde

Inrikes

60 dagar i Rosenbad

Kompromisser, budgethaveri och utsträckta händer. Så gick det till när Stefan Löfven förlorade slaget om regeringsmakten.

Den sextionde dagen vid makten var en lång en. Klockan hade passerat nio på kvällen och Stefan Löven var fortfarande kvar i det där hörnrummet i Rosenbad. I fyra timmar hade han haft tid att tänka på vad han skulle göra nu.

Avgå? Utlysa nyval? Regeringsombildning? Samarbeta över blockgränsen?

Sverigedemokraternas besked hade varit stenhårt: Partiet skulle försöka fälla regeringen.

Alliansens fyra företrädare var på väg till regeringskvarteren för krismöte.

Det var mörkt, så när som på månskenet och ljuset från sjunde våningen. Kanske kunde man ändå rädda budgeten tillsammans?

En timme senare kom borgerliga partiledare ut med ett svar: Nej.

– Det här är politik och inte ett sällskapsspel. Vi är inte beredda att omförhandla vår budget, sa Annie Lööf.

Hade Stefan inte velat se det tidigare så var han tvungen att göra det nu: Han hade fått statsministerposten, men det var andra som styrde och ställde. I två månader hade socialdemokraterna – partiet som under större delen av förra seklet inte bara var bäst i världen på att behålla makten utan även på att regera – tvingats anpassa sig efter andra.

Så var det knappast när Stefan Löfven föddes 1957, mitt i en fyra decennier lång obruten socialdemokratisk regeringsperiod. Eller när han bildade SSU-klubb hemma i Sunnersta tretton år senare, då partiet för andra gången i historien hade egen majoritet i riksdagen.

När Löfven den 3 oktober i år läste upp sin regeringsförklaring var det som om han försökte övertala både sig själv och väljarna om att allt var som det alltid hade varit.

– Svenska folket har röstat för ett regeringsskifte och en ny politisk inriktning. En ny regering bestående av socialdemokraterna och miljöpartiet de gröna står i dag redo att axla uppgiften, sa han.

Som om sverigedemokraternas genombrott och åtta år av blockcementering inte i grunden hade förändrat möjligheterna att bedriva egen politik.

Faktum var att det enda väljarna hade gett Stefan Löfven var en ohållbar parlamentarisk situation.

Hur blev det ens så?

De senaste två decennierna har socialdemokraterna tappat över en halv miljon väljare, och under tiden funderat över hur man ska hantera krisen.

Den bästa lösningen har hittills stavats – miljöpartiet.

Genom att binda fast sig vid ett parti på väg uppåt hoppades man förbli ett statsbärande parti även i framtiden. Göran Persson ville, men fick inget stöd. Mona Sahlin försökte, men tvingades ta med även vänsterpartiet – och förlorade.

När det väl var dags för Stefan Löven att bilda den historiska regeringen stod han där med ett miljöparti som precis gjort ett fiaskoval, långt under opinionsmätningarna och det uppsatta målet. Tillsammans hade de 38 procent av väljarna bakom sig – mindre än vad Göran Persson ensam hade när han först började umgås med tanken på att dela med sig av makten.

I stället för ett regeringsunderlag fick Stefan Löfven sex minst sagt gröna ministrar. Och kvällstidningsrubriker som kom att handla om giftiga bottenfärger, underliga kulturutspel och anklagelser om islamistkopplingar.

Som om Stefan Löfven – som själv varken suttit i riksdag eller regering – inte haft problem nog att skrapa ihop erfarna socialdemokratiska statsråd efter åtta år i opposition. Nu tvingades de hantera minst sagt motstridiga partiutspel: Skulle Förbifart Stockholm byggas? Skulle Bromma flygplats lägga ner? Hur var det med vargjakten?

Samtidigt fick socialdemokraterna betala ett högt politiskt pris för att hålla vänsterpartiet ute.

andersson

Ministern och moderaten. Finansminister Magdalena Andersson fick se sin budget slagen av alliansen och Anna Kinberg Batra.

Tre dagar in i mandatperioden höll Jonas Sjöstedt på att börja gråta. Just som han hade gjort mindre än ett dygn efter valresultatet, när Stefan Löfven meddelade att vänsterpartiet inte var välkommet i hans regering. Denna gång var det glädjetårar man kunde ana.

 – Jag är väldigt glad över överenskommelsen, den har ett tydligt mål, tydliga verktyg, för att få en välfärd utan vinst-intresse.

Att stoppa vinsterna i välfärden hade varit ett orubbligt villkor för att vänsterpartiet skulle stödja en s+mp-budget, och socialdemokraterna gick dem till mötes. Ulla Andersson, vänsterpartisten som förhandlade fram överenskommelsen, beskrev den som historisk.

Frågan skulle visserligen utredas vidare, men grunden var lagd: vinsterna skulle återinvesteras i verksamheterna, företag inom välfärdssektorn fick inte ha som uttalat mål att dela ut vinst till ägarna och den fria etableringsrätten skulle bort. Kommunerna skulle helt enkelt kunna neka företag att starta vårdcentraler och friskolor.

Det var, hur man än vände och vred på det, en stor vinst för vänsterpartiet.

När den färdiga budgeten pressenterades ett par veckor senare var det samma visa. Vänsterpartiet radade upp sida efter sida med krav de fått igenom: satsningar på äldrevården, höjt tak och golv i a-kassan, gratis medicin för barn, höjt stöd för ensamstående föräldrar, sänkt skatt för pensionärer. Och så vidare.

Stefan Löfven var så illa tvungen.

Det var samtidigt ett spel han inte kunde vinna hur han än spelade.

För varje eftergift åt vänsterpartiet som socialdemokraterna gjorde blev ett samarbete över blockgränsen alltmer osannolikt. Var det något som Stefan Löfven hade tjatat om sedan valnatten så var det den utsträckta handen till folkpartiet och centerpartiet. Alla behövde ta ansvar i detta svåra parlamentariska läge.

Men Annie Lööf hade andra planer. Centerpartiledaren var mer intresserad av att ta över ledartröjan i alliansen efter Fredrik Reinfeldts sorti. Redan på valnatten svarade hon kategoriskt nej till samarbete med socialdemokraterna.

Hon lät som finansminister Magdalena Andersson hade gjort ett år tidigare: det är inte oppositionens uppgift att lotsa igenom budgetar.

När regeringen presenterade sin budget den 23 oktober twittrade Lööf:

»Dagens budget vrider tillbaka klockan till Göran Perssons 90-tal. Det är inte modernt och nytänkande.«

»Jag kan också konstatera att unga och småföretag används som bankomat för att finansiera statlig åtgärdspolitik i vänsterregeringens budget.«

Folkpartiledaren Jan Björklund var lika negativt inställd han också. Alliansen hade gått till val på en gemensam budget, och de skulle rösta på den även om det innebar en regeringskris.

Allt ställdes på sin spets i tisdags, då sverigedemokraterna lämnade sitt besked.

Beslutet att de skulle rösta på alliansens budget kom som en chock i Rosenbad.

När Magdalena Andersson la sin budget hade den byggt på ett antagande: att sverigedemokraterna skulle hålla sig till sin långsiktiga strategi.

Det var väl känt att Jimmie Åkesson prioriterade att växa, och för att växa behövde partiet normaliseras. Han hade direkt efter valet sagt att sverigedemokraterna skulle ta hänsyn till vilket budgetalternativ som var »minst skadligt«. Om alla sakfrågor vägde lika tungt skulle en ren kalkyl rimligen leda till att man släppte fram regeringens budget.

Det var ju dessutom praxis att rösta på sin egen budget, därefter lägga ner rösterna.

Sedan kom sjukskrivningen. Mattias Karlsson hoppade in som vikarierande partiledare och plötsligt var invandringskostnaderna den enda fråga som spelade roll igen.

Sverigedemokraternas ekonomisk-politiske talesperson Oscar Sjöstedt bytte ut sin profilbild mot en »Game of Thrones«-karaktär med sitt eget huvud inklippt, ackompanjerat av texten: »Budget is coming.« Och man förstod att det inte var regeringen som satte dagordningen.

Sverigedemokraterna var beredda att fälla regeringen.

Alliansen vägrade vika från sin linje.

Stefan Löfven var körd.

Han som inte ens hade velat vara där från första början. Som sagt »nej, nej« på frågan om han ville bli partiledare, »jag behöver inte ens fundera på det«. Men som lät sig övertalas av partisekreterare Carin Jämtin, som efteråt sa:

– Vi är jätteglada allihopa. Vi var ju alla överens om vad vi ville. Utom då stackars Stefan.

Den sextioförsta dagen som statsminister blev en tung en.

När rösterna hade räknats visade tavlan: 183 nej, 152 ja. Regeringens budget hade fallit.

Tio minuter i fem i onsdags kväll sa Stefan Löfven att han kommer att utlysa nyval.

Vägen mot regeringskris

16 september:

Dagen efter valet meddelar Stefan Löfven att vänsterpartiet inte kommer att ingå i regeringen.

18 september:

Jimmie Åkesson öppnar upp för att rösta på alliansens budget, och därmed göra det omöjligt för Stefan Löfven att regera Sverige.

3 oktober:

Socialdemokraterna bildar tillsammans med miljöpartiet en minoritetsregering.

6 oktober:

Regeringen kommer överens med vänsterpartiet om att »få en välfärd utan vinstjakt«, och säkrar stöd för budgeten.

23 oktober:

Budgeten presenteras. Den är stram i siffrorna, men i retoriken tycks den gynna vänsterpartiet.

10 november:

Alliansen meddelar att de inte kommer bryta ut delar av regeringens budget och avser lägga ett samlat budgetalternativ. Stefan Löfven säger att han inte kommer leda en regering som måste förvalta en borgerlig budget om riksdagen skulle rösta för en sådan.

11 november:

Centerns Annie Lööf säger att hon inte tror att sverigedemokraterna kommer fälla regeringen.

23 november:

Stefan Löfven öppnar för förhandlingar med centerpartiet och folkpartiet. Annie Lööf och Jan Björklund ställer sig lika avvisande till inviten som tidigare.

2 december:

Sverigedemokraterna meddelar att de kommer fälla regeringens budget genom att rösta på alliansens budget och att de kommer fälla alla framtida budgetar med samma invandringspolitik. Stefan Löfven bjuder in allianspartiernas ledare till ett resultatlöst krismöte.

3 december:

Vid en presskonferens efter nederlaget i riksdagen meddelar Stefan Löfven att han kommer att utlysa nyval. Valet kommer att hållas den 22 mars 2015.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera